På väg hem

2 SÖNDAGEN I FASTAN 2004

1 Mos 15:5-12, 17-18 Fil 3:17-4:1 Luk 9:28b-36

På väg hem

”Borta bra, men hemma bäst”, säger erfarenheten. Men var är människan hemma? För den som tvingas pendla mellan splittrade hem, för den som hetsas mellan för många arbeten, för flyktingen eller den som berövats sitt hem, kan ett stabilt och tryggt hem framstå som den högsta drömmen, men sanningen är att människan inte har något slutligt hem på jorden. ”Vårt hemland är himlen”, säger aposteln Paulus i 2:a läsningen. Vårt liv på jorden är en vandring. Vi är på väg hem. Om vi glömmer det och tror att jorden är vårt hem, får det stora och förödande konsekvenser. Den jordiska lyckan blir mätaren på ett bra liv. Och besvikelsen blir stor när den jordiska lyckan hotas eller tas bort. Om, däremot, detta livet är en vandring mot människans egentliga hem, då får både glädje och sorg en annan karaktär.

Abraham hade fått bryta upp från sitt jordiska hemland, det kaldeiska Ur i nuvarande södra Irak. Han får löfte om ett nytt land och löfte om en rik avkomma. ”Se upp mot himmelen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem… Så skall din säd bli.” Då var Abraham ännu barnlös och han fick, som vi vet, vänta länge på att löftet skulle gå i uppfyllelse. Hans liv var förvisso långt och mödosamt, men det var ett liv i tro på att Gud skulle infria sina löften, ett liv i hoppet, det var ett liv på vandring, på väg hem.

Men han fick också tröst på vägen, en skymt av det kommande, av Guds makt och härlighet. När han frambar sitt offer kommer först en förskräckelse över honom och ett stort mörker. Men ”när det hade blivit alldeles mörkt, syntes en… flammande låga”. En skymt av något större än all jordisk härlighet, en skymt av den Gud som ofta liknas vid en eld, en kärlekens förtärande eld.

Också i evangeliet är man på vandring. Jesus och lärjungarna är på väg mot Jerusalem. Det är på den vägen som han tar med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på förklaringsberget. Händelsen på berget är en station på vägen, en rastplats, som samtidigt föregriper målet. Jerusalem betyder inte bara platsen för Jesu lidande och död. Jerusalem är också bilden för slutmålet, det himmelska Jerusalem. Under fastetiden går kyrkan med på denna vandring, som därmed också blir en övning i hela jordelivets vandring mot målet. Vi hör det i den tredje eukaristiska bönen: ”Bevara din kyrka i tron och kärleken under hennes pilgrimsfärd på jorden”.

Detta är också samtalsämnet mellan Mose, Elia och Jesus uppe på förklaringsberget. Det står att ”de talade om hans uttåg ur världen”, hans exodus. Själv säger han i avskedstalet: ”Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern” (Joh 16:28). Men nu gör han det för att dra oss med sig hem, hem till Fadern. Att gå med Jesus är att vara på väg till Fadern, att vara på väg hem.

Det står att han tog med sig de tre lärjungarna upp på berget för att be. Och medan han bad förvandlades hans ansikte och hans kläder blev vita och lysande. Bönen är också en väg. Den kräver att man lär sig bönens språk och lär sig att be, stycke för stycke. Ibland är bönevägen mödosam.

Kyrkan känner igen sig i Israels barns vandring genom öknen mot det utlovade landet. Hon förstår var hon befinner sig. Augustinus säger: ”Må alla troende veta, var de är: De är i öknen, de suckar efter fäderneslandet.” De har lämnat något bakom sig. De har brutit upp från Egypten och passerat Röda havet. Det motsvarar för oss kristna vårt uppbrott från ett liv i synd. Vi ”passerar” Röda havet genom dopet och tron. Där och i varje bikt blir våra synder utplånade. Vi är befriade från skuldens tyngande bördor och från illusionen att finna ro i denna världen.

Men uttåget ur Egypten betydde inte att israeliterna var framme. De fick gå en lång vandring genom öknen, med dess frestelser och faror. Men de visste sig vara befriade och de hade fått ett mål. De var på väg hem. Aposteln uttrycker det så: ”Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till” (Fil 3).

Av detta drar Augustinus en konkret slutsats för vandringen. Allt det vi får lida är till vår prövning, och allt det goda vi får motta är till vår tröst. Prövning och tröst. Det är villkoren under vandringen.

Redan i prövningen ligger en tröst. Det svåra som möter, motgångar, sorg och lidande, är inte ett nyckfullt öde, det handlar inte om otur. Inte heller behöver vi använda orimlig möda för att gardera oss eller undanröja svårigheter. Den heltäckande försäkringen finns inte. Vilket blir huvudsaken för den som tror sig redan vara hemma. Problemet i denna ekvation, döden, försöker man förneka, samtidigt som den ändå gör sig påmind på tusen sätt. Den som kan ta emot det svåra som en prövning har en annan frihet. Han råder inte över vad som drabbar, men han råder över hur det tas emot. Det svåra och det onda kan plåga och såra, men det får inte sista ordet. Den svaga kropp vi har skall förvandlas, som aposteln säger, ty Kristus ”har kraft att lägga allt under sig”. Också svårigheter på vägen tas i Kristi tjänst. Johannes Cassianus säger att vi måste lära oss att kämpa med både höger och vänster hand. Högerhanden står för framgångar och glädje, vänsterhanden för motgångar och sorg. Konsten är att varken glädje eller sorg, ”varken överflöd eller brist skall få oss att tappa fattningen.” Framgång och glädje får inte ”väcka skadliga begär eller andlig lättja”. Motgångar och sorg ”får inte förleda oss till att klaga eller bli förtvivlade” (Cassianus: Det rena hjärtat, s.143). ”För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa.” (Rom 8)

Varför måste vi prövas? Redan i femte Moseboken ges ett svar: ”Herren, er Gud, vill sätta er på prov för att se om ni verkligen älskar Herren, er Gud, av hela ert hjärta och med hela er själ” (5 Mos 13:3). Prövningen tjänar till att evangelisera alla delar av våra liv och alla hörn av vårt hjärta, också där egenviljan och högmodet fortfarande regerar.

Allra viktigast är att upptäcka trösten, att vi aldrig är övergivna eller ensamma på vägen. Lärjungarna fick se en skymt av Kristi härlighet på förklaringsberget. Och det skedde när de bad. Vi får be i tro, i tro på att Herren går med och leder oss. Både i medgång och i motgång. Att han leder oss också genom motgångar upptäcker vi ofta först i efterhand. ”Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg.” (Ps 73:24) Ibland, när tiden är mogen, får vi se en skymt av slutmålet, skymten av det högsta goda. Det som inte kan uttryckas i ord. Det outsägliga. Men som ändå kan erfaras. Petrus ville ju bygga hyddor.

Varje eukaristi tar oss upp på förklaringsberget. Vi går fram till altaret som lärjungarna gick upp på förklaringsberget. Vi får ett tydligt tecken på att Herren är med oss på vägen. Vi får rentav se, efter måttet av hjärtats renhet. Psaltaren säger: ”Smaka och se att Herren är god.” Som vi skall be i slutbönen när vi tackar för att vi ”redan här på jorden i Kristi kropp och blod få en försmak av himlens härlighet”.

Amen.