KRISTUS KONUNGENS DAG 2003 – Mariavall

Dan 7:13-14 Uppb 1:5-8 Joh 18:33b-37

Vem har egentligen makten?

Vem har egentligen makten i tillvaron? Är det gott eller ont som styr? Sanning eller lögn? Rätt eller orätt? Gud eller djävul? – Det är lätt att bli närsynt när man bombarderas med alla intryck i vår omvärld, och därmed bli blind för det verkliga förhållandet. De onda makterna tycks ha fritt spelrum. Det goda tycks ständigt få retirera. Inte minst i vår del av världen där kristen tro trängs undan och kyrkans röst inte tas på allvar. Det är lätt att då bli blind för den verkliga maktfördelningen, det som denna dag vittnar om. Dagens 2:a läsning ur bibelns sista bok är tillkommen i en situation, där kyrkan var förföljd och det var förenat med livsfara att bekänna sig som kristen. Ur denna förtryckta minoritetssituation hör vi ett trotsigt vittnesbörd om vem som är den egentliga härskaren, vem som egentligen har makten.

Allra tydligast ser vi det i evangeliet. Vem har makten av de två rollinnehavarna? Pilatus eller Jesus? Pilatus sitter på sin domartron och skall snart fälla dödsdomen över sin fånge. Jesus står inför sin domare, bunden och ensam. Vem har egentligen makten av de två? Att Pilatus har en slags makt är uppenbart. Men Jesus beter sig inte som en vanlig fånge. Han tigger inte om nåd. Han talar om ett rike, och när han talar blir Pilatus osäker. Också Jesus tycks ha en slags makt. Men hur kan vi säga att Jesus har den större och egentliga makten? Hur förhåller sig hans rike till den makt som Pilatus har?

Om vi jämför denna världens makthavare med Kristi makt, som den beskrivs i dagens texter, så märker vi snart skillnaden. Pilatus har förvisso makt, men den är begränsad. Världshistoriens största härskare, en Belshassar, en Alexander, en Augustus, en Napoleon, en Stalin, har haft vidsträckt makt, men över ett begränsat antal folk och ett begränsat stycke land. Om den ”människa”, som profeten Daniel såg i sin syn enligt dagens första läsning, vilket är en profetia om Kristus, om denne sägs det att ”människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom”. Redan kyrkans utbredning över hela jorden vittnar om denna verklighet.

Om historiens härskare gäller vidare att deras tid är begränsad. De blev en sida i historieboken. Ett monument i ökensanden. Men om Kristi rike säger profeten att hans ”välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och aldrig gå under”. Kyrkan har vida överlevt också de mest seglivade av historiens välden. Än idag bekänner vi samma apostoliska tro och får del av samma bröd som de första lärjungarna.

Om dem som missbrukat sin makt gäller att de har tagit sig makt, ofta med våld. Om Kristus sägs det däremot att han har fått makten. ”Åt honom gavs makt, ära och herravälde.” Orsaken ligger i att han grundat sitt rike genom sin död och sin uppståndelse. Han har köpt oss fria från syndens makt genom sitt blod och gett oss ett nytt liv genom sin uppståndelse. Uppenbarelseboken kallar honom ”ett trovärdigt vittne”. Vem bryr sig idag om Pilatus? Vem av jordens alla härskare kan tillnärmelsevis mäta sig med honom som Pilatus dömde till döden?

Men vari består hans makt? Hur ser hans rike ut? Själv säger han inför Pilatus att hans rike är av ”ett annat slag”, det ”hör inte till denna världen”. Ändå står han i denna världen, inför denna världens representant. Hade han förblivit i Guds eviga värld, så hade vi fortfarande varit utlämnade åt denna världens makter. Men nu har han trätt in i vår värld och förkunnar att Guds rike är nära. Det är det rike som skymtar fram i evangeliets berättelser. Något glimtar till, något som vittnar om en makt, om en god makt. Han botar sjuka, han förlåter syndare, han mättar hungriga, han upprättar de nedböjda, han ger hopp åt de betryckta. Han till och med uppväcker döda. Han avslöjar lögnen och den falska läran, han täpper till munnen på hyckleri och religiöst högmod. Han kallar lärjungar och binder dem samman med kärlekens lag i sin kyrka. Men detta nya, denna märkliga makt ser vi bara då och då skymta fram. Det skapas inget världsligt rike, med honom själv som kung och hans apostlar som ministrar. Lärjungarna fick långsamt lära sig detta och lämna alla sådana drömmar. Denne konung visar sin största makt, när han frivilligt går i döden för sina vänner, för att upprätta sitt eviga rike.

Nu fick ju kyrkan så småningom också makt och anseende i denna världen. Med risk för att missbruka den, så att Kristi ansikte fördunklades. Somliga har därför dömt ut kyrkan och trott att hennes tid var ute, att hon bara var en bland världens många ideologier, dömd att ersättas av andra. Men kyrkan bär på en hemlighet. Kristus har lovat att aldrig överge sin kyrka. På en punkt märker vi en skillnad mellan kyrkan och denna världens makthavare. De senare erkänner aldrig sina fel, åtminstone inte de allvarliga. Men kyrkan bekänner sina fel, sina misstag och synder, även om det kan sitta långt inne. Påven har å hela kyrkans vägnar erkänt och bekänt de synder som kristna har begått under gångna tider i kyrkans namn, t.ex. mot judarna. Någon kan uppfatta det som ett svaghetstecken. Men egentligen är det en skymt av Kristi herravälde. Den som kan be om förlåtelse och är beredd att göra bot äger en annan styrka än denna världens. Kyrkan vittnar om att hon ständigt kan bli ung på nytt, att hon bär gudsrikets krafter inom sig. Av sin Herre får hon möjligheten att börja om på nytt.

Guds rike tar sin början i människor. Jesus beskriver dessa människor när han står där inför Pilatus: ”De som hör till sanningen”, säger han, ”de lyssnar till hans röst”. Så började det, med kallelsen till Petrus, Matteus, Maria Magdalena, och de andra. De som hörde och som kände igen sanningen i Jesu ord. De gav honom sitt förtroende. De hade mycket att lära och först så småningom förstod de, ofta genom egna misstag och plågsamma erfarenheter. Men därmed hände något med dem. De fick del i hans makt. Han ”har gjort oss till ett kungadöme och till präster”, säger Uppenbarelseboken. De fick lära sig att leva på ett nytt sätt. I tjänst hos den sanne Konungen, som den helige Benedikt uttrycker det i sin regel (prologen). De inte bara trodde på honom, de ville följa honom, med honom som föredöme och kraftkälla. De blev kungabarn, utrustade med sanningens spira, med vilken de kunde genomskåda mörkret och le åt den falska makten. De blev präster, befullmäktigade att frambära sina liv i tro och lydnad, att instämma i det nya förbundets lovsång och tillbedjan.

Det nya tog sin början i deras hjärtan. ”Guds rike är inom er”, hade Jesus sagt. Men där stod också den svåraste kampen. Kampen för att driva ut de ockupanter som nästlat sig in och inte gav sig av frivilligt. De fick lära sig att leva av syndernas förlåtelse. Gång på gång. Trots att de ofta föll i samma synder igen. Omvändelse blev en daglig övning. Långsamt började någonting hända med dem, utan att de märkte det själva. De blev nådens barn, allt mera beroende av sin Herre och Konung. Ibland kunde hans drag skönjas i deras ansikten. Nu och då fick de en försmak av det Jesus kallat Guds rike. Hans apostel hade beskrivit det så: ”rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande” (Rom 14:17). Till sin förvåning upptäckte de att Gud hörde deras böner, att de inte behövde göra sig bekymmer. Några blev redskap för försoning och fred. Andra tände hopp och glädje i sin omgivning, där det tidigare sett alldelse mörkt ut. Redan profeten hade ju sagt att ”öknen och ödemarken skall jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma” (Jes 35:1).

Tydligast skymtar detta rike fram i helgonen och martyrerna. De som visat att den större och härligare makten består i att förlåta och löna ont med gott. Att irritation och vrede kan ersättas med mildhet och saktmod, bedrövelse och svårmod med iver och hopp, avundsjuka med storsinthet, högmod med ödmjukhet. Inte ens plågor, lidande och död fick makt över medborgarna i Guds rike. Till och med den egna svagheten kunde bli till välsignelse.

Jesu egen svaghet inför Pilatus, förvandlas till en makt, som uppstår på tredje dagen och som gör honom till världsalltets Konung. Den makten utgjutes i våra hjärtan genom den helige Ande. För att bereda väg för Guds rike, det allt omfattande rike där Gud blir allt och i alla. Vi föregriper det riket när vi firar dess måltid, den heliga eukaristin, och i avslutningen till Herrens bön bekänner den verkliga maktfördelningen i tillvaron: ”ty riket är ditt och makten och härligheten, i evighet.” Amen.