Annandag pingst 2003

Rom 8:8-17 Joh 14:15-16, 23b-26

Pingsten fullbordar påsken. Allt det som hände Kristus har genom pingsten flyttat in i kyrkans liv och i de troendes hjärtan. Påskljuset har brunnit hela påsktiden inför våra ögon, men i och med pingstdagen ”behövs” det inte längre som yttre tecken. Det har så att säga flyttat in i våra hjärtan. Genom tron på Kristi uppståndelse är vi påskmänniskor. När påsken fullbordas i pingsten, när tron fullkomnas i kärlek, blir vi också pingstvänner.

Samma mönster hör vi i Romarbrevets 8:e kapitel, det kapitel som utgör brevets teologiska höjdpunkt. I de föregående kapitlen har aposteln sammanfattat Kristi frälsningsverk, hans död och uppståndelse. I det 8:e kapitlet drar han konsekvenserna för de troende. Hela kapitlet blir därmed ett ”pingstkapitel”, en sammanfattning av livet i och genom den helige Ande. ”Guds Ande bor i er”, säger aposteln. Men när han skall förklara vad det betyder, då handlar det inte om någon ”andlighet” i största allmänhet, utan om Kristi Ande, om hans liv och det som hände honom, fr.a. hans död och uppståndelse. Den Ande som bor i oss är den Ande som uppväckte Kristus från de döda.

Visserligen är våra kroppar fortfarande underställda dödens villkor, ”kroppen är död på grund av synden”, men så följer det hisnande i pingsten. Samme Ande som uppväckte Kristus från de döda har tagit sin boning i oss. Därmed fullbordas påsken. Det som hände i Kristi påsk flyttar in i och blir genom Anden en verklighet i kyrkans och våra liv. Samme Ande som uppväckt Jesus från de döda skall också göra våra dödliga kroppar levande genom att hans ande bor i oss.

Men kan vi då bara luta oss bakåt i flygfåtöljen och låta oss föras mot målet? – Det är här andarna skiljer sig åt. Somliga förleds att tro att det kristna börjar i och genom pingstens andeutgjutelse, med dess andliga gåvor och sedan fortsätter mot allt högre höjder. Men de bortser från att det är Kristi Ande det handlar om, och att därmed Kristi liv blir vårt livsmönster. Hela hans liv från födelsen till korset och uppståndelsen. Både en första kallelse, som när lärjungarna kallades och fick uppleva hans mäktiga gärningar och undervisning uppe i Galileen och den smalare vägen mot lidande och död. Men det som tycks oss så mödosamt och ibland hopplöst sker nu i kraft av den Ande som utgjutits över oss.

Det är i detta fullbordade perspektiv som aposteln fortsätter och talar om att leva ”efter köttet” eller ”efter Anden”. Det som gör att också det kristna livet ”i Anden” förblir en kamp. På sätt och vis blir den skärpt. Fienden märker att hans byte håller på att gå honom ur händerna. De djupare liggande synderna vaknar till liv och mångs förskräcks och flyr eller nöjer sig med att leva mera ”avslaget”. Eller lockas att göra ”da capo” på de första upplevelserna.

Det är nu det avgörs om tron skall fullbordas i kärlek, eller om vi stannar på ”slavens” eller ”legodrängens” nivå. Medan kärleken kallar oss att ta hela vårt arv i besittning, att låta den slaviska ”fruktan” fullbordas av kärleken. ”Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ’Abba! Fader!'”

Ett konkret hjälpmedel är vad aposteln kallar ”skyldigheter”. Vi har inga skyldigheter, säger han, att ”leva efter vår köttsliga natur”. Det kan dels handla om vanliga banala frestelser som vaknar till liv igen när vi inte är på vår vakt. Som när Israels folk under ökenvandringen suckade och började längta tillbaka till Egyptens köttgrytor och meloner. Därför behöver vi ständig vaksamhet. Kärleken upphäver inte buden. ”Om ni älskar mig, kommer ni att hålla mina bud”, säger Jesus. Den helige Benedikt är lika realistisk när han, efter att ha talat om längtan efter det eviga livet, säger: ”Varje stund hålla vakt över sitt livs gärningar” (RB 4:48).

Men de där ”skyldigheterna” som Paulus varnar för kan också ta sig subtilare och mer försåtliga former. Också som kristna kan vi luras att tro att vi ”måste” göra det ena eller det andra, som mera har med konventioner och mänskliga bud att göra. Den oskrivna lagen att ”vara snäll” är försåtlig. När vi utan egentlig övertygelse dras in i handlingar, som vi egentligen är befriade från. Att inte våga säga sanningen är en annan. Här behövs modet att pröva andarna.

Ännu viktigare och mera djupgående är hur aposteln fortsätter: ”Är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet”. Kristi Ande är oss given för att vi skall få kraft att följa honom på hans väg genom lidande och död till uppståndelse och härlighet. Det som den helige Benedikt antyder i prologens avslutning: ”Så vill vi aldrig dra oss undan hans undervisning utan hålla fast vid hans lära intill döden i klostret och genom tålamod dela Kristi lidanden, så att vi också får del i hans rike”.

Detta, det svåraste och samtidigt det som vårt hjärta innerst längtar efter, kärlekens fullbordan, frihetens fullbordan, det som aposteln beskriver i kapitlets avslutning. Hur Kristus tar gestalt i den troendes innersta i en ofattbar förtröstan: ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?… Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd och ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd?… över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något kom kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre”.

Amen.