Bön, barmhärtighet, bot

Lördag i tredje fasteveckan –

Hos 6:1-6 Luk 18:9-14

Bön, barmhärtighet, bot

Vi har passerat mitten av fastetiden. Vi har firat tre veckors fastetid – märker vi av dess kraft? Det avgörande tecknet heter: glädje. Det finns en glädje att upptäcka och hämta fram, genom de verktyg som fastetiden sätter i våra händer. Verktygen är tre: bön, barmhärtighet, bot.

1. Bön – 
Genom det som händer i världen och det egna livet frestas vi av bedrövelse och svårmod. Krafterna tycks rinna bort, vi dras nedåt i dystra och depressiva stämningar. Hjärtat krymper. Då råder oss kyrkans andliga erfarenhet: ta ett fast tag i bönens vapen och släpp det inte förrän hjärtat vidgar sig på nytt. Bed som du kan! Någon beprövad bön eller bara ett bönerop: ”Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp”. Var du än befinner dig. Bed ivrigt och uthålligt, uppriktigt och av hela ditt hjärta. ”Inte med hög röst” som Benedictus säger, ”utan med tårar och av hjärtat” (RB 52).

I förväg, medan det ännu är mörkt och hjärtat sammansnört, kan bönen tyckas fåfäng och hopplös. Vi måste göra erfarenheten på nytt varje gång. Först när vi ber, när vi brukar redskapet, förstår vi vilken kraft bönen rymmer. Inte som en teknik, ännu mindre som magi, men i tro, som ett svar på Guds egen kärlek. ”Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig”. Tullindrivaren i evangeliet inte bara suckade över sitt elände. Han bad.

Redan människans bönerop är första steget mot bönhörelse. Gud själv inbjuder oss att be, han lockar och drar oss genom evangeliet, för att öppna vårt tröga och förlamade hjärta för hans nåd och barmhärtighet. Bönen är det första hjälpmedlet mot bedrövelse. Det öppnar vägen till hjärtats glädje.

2. Barmhärtighet – 
Det som gör bedrövelsen till ett trångt fängelse är dess egocentricitet, dess kretsande kring mig själv. När därför Guds heliga bud befaller oss att älska vår nästa, att visa den behövande barmhärtighet, så är det både ett gudomligt bud och en hälsosam medicin. Kärleken till nästan leder människan ut ur själviskhetens trånga fängelse. Är du bedrövad, sitt då inte kvar i bedrövelsen, utan lyft blicken och se den andre, lyssna på honom, besök den sjuke, trösta den sörjande, mätta den hungrande, visa din nästa saklig omsorg och uppmärksam barmhärtighet. När aposteln säger att Gud älskar en glad givare, så är det både ett bud och en gåva. I budet att visa vår nästa barmhärtighet ryms en väg till glädje.


3. Bot – 
omvändelse, sinnesändring, att vända om till Gud. Det är kyrkans urgamla och viktigaste råd för att återfå både glädje och kraft. Det är inte visioner eller moraliska appeller som förnyar kyrkan. Kyrkans och min egen kraftlöshet beror på att vi har glömt botens väg. Den heliga Birgitta och andra profeter visste det. De förkunnade omvändelse och bot.

Konkret och åskådligt ställer dagens evangelium de två tempelbesökarna inför våra ögon, farisén och tullindrivaren. Vi kan både se och höra dem.

Det utmärkande för farisén är hans blindhet, trots alla hans fromma gärningar. Han var helt övertygad om att han var en rättfärdig människa. Han såg inte själv sitt hyckleri eller sitt förakt för de andra. Han hade säkert hört många varningar för hyckleri. Han visste i teorin att högmod var något avskyvärt, men han var övertygad om att det inte gällde honom själv.

Tullindrivaren däremot såg sitt elände. Han hade självkännedom. Det var inga fromma fraser, när han kallade sig själv för syndare. Han uttryckte det han sett om sig själv.

Fariséns blindhet avslöjas av att han jämför sig med andra, men inte ser sig själv i ljuset från Gud. Det ljuset hade han vant sig vid att bortse från. Han kunde rikta det mot andra, men själv gick han alltid fri. Han går från templet lika blind som han kommit.

Tullindrivaren, med honom hade det hänt något. Något som drev honom till templet. Han kunde inte längre fly från sanningen. Det är lätt att ta avstånd från hans hantering. Han hade ju lierat sig med ockupationsmakten och skinnade fattigt folk på pengar. Farisén var upprörd över tullindrivarens synder. Andra blir upprörda över fariseism och skenhelighet. Och tänker tyst: jag gör mig inte bättre än jag är, jag är åtminstone inte skenhelig. Men därmed går de i samma fälla som farisén fastnat i. Och inget händer med dem själva. Men med tullindrivaren hade något hänt. Trots att det kanske fanns sådana som var ännu uslare än han själv. Han hade vågat se sig själv i spegeln. Hur han såg ut i verkligheten. Evangeliet stannar inte i indignation och upprördhet över andras moraliska förfall. Evangeliet riktar sig envist till den som lyssnar. Det är inte de andra det gäller. Botgöring börjar alltid med mig själv. Den heliga Birgitta gick till bikt varje vecka.

Det första steget är att våga se. Sluta trösta sig med att man inte är sämre än många andra. Inte förklara bort eller skylla på omständigheterna. De andliga fäderna lär oss: utan självkännedom ingen Gudskännedom. Den som vill lära känna Gud måste lära känna sig själv. Att fly från självkännedom är att fly från Gud. På den flyktvägen blir bekännelsen allt tommare på innehåll, medan det fariseiska självbedrägeriet växer. Det lägrar sig ett grådis och en trötthet över livet. Kanske blir man indignerad över andras moraliska förfall, kanske lägger man sig till med ett slags överseende, men det egna livet bär ingen frukt.

Det andra steget är att göra som tullindrivaren gjorde. Han gick till templet och bekände den sanning han sett. Han flydde inte i feg förskräckelse. Han stannade inte i självförakt. Evangeliet berättar att han gick till templet, den plats där Gud möter. Det är vår tröst. Han måste ha anat något av Herrens barmhärtighet. Hans insikt blir en bön: Gud, var nådig mot mig syndare. Profeten säger: ”Då uppenbarade jag min synd för dig och dolde inte min missgärning. Jag sade: Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser” (Ps 32).

Det är så enkelt. Och ändå skjuter vi på det och hittar alla slags ursäkter. Och blir alltmer skumögda. ”Det är ju bara samma gamla synder”. Så småningom vågar vi inte tro att det finns någon möjlighet att ta sig ur det nät vi trasslat in oss i. Men tullindrivaren gick. Han misströstade inte om Guds barmhärtighet. Han sade som det var. Och bad Gud om förbarmande. Första steget mot den sanning som gör fri.

Resten gör Gud. Utan att vi i förväg vet hur. Vi tänker att vi kan det här med förlåtelse. Som om vi kunde begripa den. Men tullindrivaren visste inte vad som skulle hända när han kom till templet. Och liknelsen låter oss inte veta något om det. Det enda Jesus säger är: den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Det förblir samma mysterium som när Jesus föddes eller när han uppstod från de döda. I upprättelsen av tullindrivaren ligger hela evangeliets kraft. Människan uppstår från de döda. Det är därför fastetiden är så fylld av glädje. Det vi inte kan, det kan Gud. Han förlåter synderna. Driver ut räddhågan och vanmakten, trögheten och tröttheten och alla andra fiender. Och öppnar källflöden till glädje och kraft, och framför allt för kärleken. Så att vi inte längre lyder i egen kraft, inte av fruktan och rädsla, utan av kärlek till Kristus.

Kära vänner, låt oss be, öva barmhärtighet och göra bot. För att fira Kristi påsk, världens enda hopp, i hjärtats glädje.

Amen.