Tredje söndagen i fastan

TREDJE SÖNDAGEN I FASTAN 2003

Joh 4:5-42

Något händer med denna samariska kvinna, något som förvandlar hennes liv. Hon har gått ut till brunnen för att hämta vatten, men det slutar med att hon låter sin kruka stå och återvänder i ett helt annat ärende. Hon har gått ut under siestan, medan alla andra vilar, förmodligen av rädsla för spydiga kommentarer och menande blickar. Men hon återvänder utan rädsla, hon berättar frimodigt om det som hänt. Hon gick ut som en fånge. Hon återvänder som en befriad människa. Hon har förts ut ur sin ”mänskliga vanmakt”, som vi bad i kollektbönen. Den förändring vi ser hos henne är uttryckt så i Psaltaren: ”Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig” (Ps 18:20).

Kollektbönen talade om ”botens, bönens och barmhärtighetens väg ur vår mänskliga vanmakt”. Det är fastetidens hjälpmedel för att befria oss. Men dagens evangelium visar det som ligger under alla fasteobservanser. Det handlar om vägen till tro. Det var därför man under fornkyrkans tid läste detta evangelium för dem som skulle döpas under påsken. Men därmed blir det också en påminnelse för alla döpta. Låt oss se närmare på händelsen och se dels vad Jesus gör, dels vad kvinnan gör.

Jesus ber kvinnan om vatten. Han är trött och törstig efter vandringen. Han närmar sig kvinnan genom sin svaghet. Kyrkofäderna ser i detta en koncentrerad bild för hela människoblivandet. När Gud vill frälsa och befria oss människor så talar han inte maktens språk från en upphöjd position. I stället antar han vår mänskliga svaghet, han blir trött, hungrig och törstig. ”Han som var rik blir fattig för vår skull”, säger aposteln. ”Han som sitter så högt ser ned så djupt”, sjunger psalmisten. Gud gör sig svag, han blir hungrig och törstig, för att vi skall våga oss fram till honom. Om kyrkan bara byggt predikstolar eller bara haft präster i sin tjänst, skulle få vågat sig fram. Därför bygger hon också sjukhus, öppnar dörrar i gästfrihet, anpassar sig till den mänskliga svagheten på tusen sätt. Precis som det nyfödda barnet behöver moderns värme och tröst, innan hon kan lyssna till faderns annorlunda auktoritet.

Jesu fråga gör kvinnan förundrad och nyfiken. En jude talade inte med en samarier, allra minst med en kvinna, ännu mindre med den som hade tvivelaktigt rykte. Därmed väcks inte bara nyfikenhet hos henne, utan också förtroende. Hon sänker garden, släpper sin vanliga försvarsattityd, och Jesus antyder att han inte bara är en törstig medmänniska utan själv har osynliga resurser att släcka törst. Evangelisten Johannes älskar att berätta om ord och handlingar med en djupare mening. Jesus talar om ”levande vatten”. Det kan betyda friskt, porlande källvatten, till skillnad från stillastående regnvatten. Men det kan också betydande ”livgivande” vatten, det vatten ur vilket allt liv framgår, livets källa, Gud själv. Psaltaren säger: ”Hos dig, Gud, är livets källa” (Ps 36:10). Hur mycket kvinnan förstår just då framgår inte klart, men hon har fått tillräckligt förtroende för denna främling för att be om det vatten han talar om. Hon hade ju kunnat bli misstänksam och dra sig tillbaka. Men ett förtroende har väckts.

Då går Jesus ett steg till. Han går henne in på livet och säger. ”Gå och hämta din man”. När hon vidgår och erkänner hur det förhåller sig, att hon inte har någon äkta man, avslöjar Jesus hennes trasiga liv: ”Fem män har du haft och den du nu har är inte din man”. Kvinnan hade kunnat känna sig avslöjad och kränkt och gått därifrån. Han hade kunnat välja att förbli i ursäkterna och de förmildrande omständigheterna, men hon väljer att stanna kvar i sanningen. De flesta synder har ju en psykologisk förklaring, men den tar aldrig bort det avgörande, att jag också själv har frihet och därmed ett ansvar. Man kan inte lära känna Gud om man inte vill lära känna sig själv. Om den samariska kvinnan redan här har insett hela sanningen förblir oklart. Kanske är hon bara på väg. Hon tycks inse att Jesus är en profet, men väljer att byta ämne och passar på att ställa en teologisk testfråga till honom.

Frågan gällde var man skulle tillbe Gud, i Jerusalem, som judarna menade, eller på berget Gerisim, som samarierna hävdade. Jesus tar upp frågan, men fördjupar den och antyder därmed sin egen hemlighet. Först ger han Gud ett namn, han kallar honom Fader. Det handlar inte bara om en högst makt, inte bara om Skaparen, inför vilken vi skall böja oss. Gud är vår Fader och vi därmed hans barn, hans älskade barn. Vidare talar han om tillbedjan i ande och sanning. Kyrkofäderna ser här en antydan om den högsta av alla sanningar, den heliga Treenigheten. Jesus kallar sig själv för Sanningen och just hos Johannes undervisar han före sin bortgång om Hjälparen, den helige Ande. Tillbedjan är inte en vag känsla utan insikten om denna högsta av sanningar.

Hur mycket kvinnan förstår av Jesu svar får vi inte veta. Hon bekänner sin tro på Messias och då lyfter Jesus på förlåten till sin egen djupaste hemlighet: ”Det är jag, den som talar till dig.” Inte heller nu får vi veta hur mycket kvinnan förstår. Jesu lärjungar kommer och avbryter samtalet.

Men det vi får veta är vad kvinnan gör. Vi får se frukterna av samtalet. Hon lämnar sin kruka, glömmer varför hon gått ut till brunnen. I stället skyndar hon in i staden och berättar frimodigt om den man hon träffat. Hon blir själv ett vittne, en förkunnare, en apostel. Det står att många kom till tro genom kvinnans ord. Hon får själv vara det som Jesu törst och svaghet var för henne, en vägröjare för Jesus själv.
Medan kvinnan skyndar i förväg utspinner sig ett samtal mellan Jesus och lärjungarna. De har ju gått för att köpa mat, men Jesus använder sig också av denna naturens gåva för att föra dem djupare och vidare. Han säger: ”Min mat är att göra dens vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk”. Det är trons fortsättning. Om tron stannar i huvudet eller i känslan när den inte sin fullbordan. Därför talar också Skriften om trons lydnad. Tron är också efterföljelse, efterföljelse av honom som var lydig till slutet. Det kan ge intryck av att vara krävande, men rymmer en hemlig kraft. Det är de egna projekten som gör oss trötta, för att inte tala om synden. ”Mitt ok är milt” säger Jesus. Att låta oss drivas av detta enda, att göra Guds vilja, det är samtidigt att få del av den kraft som Jesus talar om, den inre källan.

Därför ger oss kyrkan fastetiden. För att med ”bönens, botens och barmhärtighetens” hjälpmedel befrias från vår egen vanmakt. Så att också vi kan säga med psalmisten: ”Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig”. 

Amen.