Frestelse

FÖRSTA SÖNDAGEN I FASTAN 2003

1 Mos 9:8-15 1 Pet 3:18-22 Mark 1:12-15

Frestelse

Ordet frestelse har blivit banaliserat, något man skojar om. Man ”frestas” att äta mer än man ska, eller att köpa något man inte behöver. Sannolikt är det därför den nyöversatta bibeln inte säger att Jesus ”frestades”, utan att han ”sattes på prov”. Det evangelisten Markus berättar i två komprimerade verser var ingen barnlek, det var inte på skoj. Redan platsen visar detta. Öknen är i bibeln en arena för kamp och avgörelse. Naket och utan flyktmöjligheter. Under den fyrtioåriga ökenvandringen sattes Israels folk på prov, om de ville lyda Guds bud eller inte, och alla bestod inte provet.

Evangelisten berättar om tvekampen mellan Kristus och Satan. Namnet betyder motståndare och fiende. Det står att ”Anden drev Jesus ut i öknen”. Det betyder naturligtvis inte att det är Anden som frestar, men att konfrontationen var ofrånkomlig. Från båda sidor. Den onda makten har ockuperat Guds goda skapelse. Därför måste det onda besegras och omintetgöras. ”Guds son har uppenbarats för att utplåna djävulens verk”, säger aposteln (1 Joh 3:8). Det är därför naturligt att Satan går till motangrepp och försöker få Jesus på fall, redan från början. Han hade ju lyckats med Adam en gång i begynnelsen, när han med ormens list lockade honom att äta av den förbjudna frukten. Kristus är den nye Adam, sänd av Gud att reparera den skada som den förste Adam åstadkommit. Där Adam frestades och föll, där genomskådar den andre Adam listen och består provet. Evangelisten Matteus berättar att djävulen då drog sig tillbaka och låter änglar betjäna Jesus. Det var en etappseger, en förövning till Getsemanekampen, där också en ängel ger honom kraft (Luk 22:43).

Kunde Jesus frestas? Markus har ju i första versen vittnat om att han är Guds Son? För många tidiga utläggare har detta varit ett problem. Som Guds Son kunde han förvisso inte frestas, han som ständigt var ett med Fadern. ”Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen”, säger aposteln Jakob (Jak 1:13). Det är som människa Jesus frestas. Hur gudomligt och mänskligt förhåller sig i Jesu person övergår människans förstånd. Vi får nöja oss med Skriftens vittnesbörd, och Skriften vittnar tydligt om att Jesus frestades. ”Vi har inte en överstepräst”, säger Hebreerbrevet, ”som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats (frestats) på alla sätt och varit som vi men utan synd” (Heb 4:15). Han antog kropp och själ som varje annan människa, och till själen hör viljan, den mänskliga viljan. Det är den viljan som frestas att vika av från det uppdrag han fått av Fadern. I Getsemane ber han: ”Ta denna bägare ifrån mig”. Med samma vilja tillägger han: ”Men inte som jag vill, utan som du vill” (Mark 14:36). Han frestas och prövas, men överlåter sig åt Faderns vilja. Han förblir i fullkomlig enhet med Faderns vilja. ”Jag har inte kommit för att göra min vilja utan dens som har sänt mig”, säger Jesus i ett annat sammanhang (Joh 6:38). Det betyder att frestelsen var verklig. Annars hade det varit en skenkamp, på låtsas. Att Jesus är Guds Son gör honom inte mindre mänsklig. Men allt sker för vår skull, för att vi skall få hjälp i frestelsens stund, även om vi inte förstår allt.
Det är därför evangelisterna berättat om Jesu frestelse. Så har också fäderna utlagt denna händelse. Sammanfattat i den prefation vi snart skall sjunga: ”När Jesus besegrade Frestaren lärde han oss att övervinna synden”.

Han lärde oss inte bara genom sitt exempel. Han hjälper oss genom att gå in under och dela våra villkor, genom att utsätta sig för våra frestelser. Liksom han på korset bar våra synder i sin egen kropp, utsätts han för våra frestelser. ”Från dig hade han sin frestelse”, säger Augustinus till den troende, och fortsätter, ”från honom har du din seger”. Därför är han inte bara ett moraliskt föredöme, inte bara något för oss att sträva efter. Han är själva kraften i vår kamp mot frestelse och synd. En munkfader säger: ”Visst är det naturligt att frukta styrkan i frestelsernas angrepp, men vad har de för makt jämfört med Herren som beskyddar oss och hjälper oss?” Så citerar han aposteln Johannes: ”Han som är i er (dvs. Kristus och hans Ande), är större än han (dvs. Satan), som är i världen” (1 Joh 4:4; Cassianus Coll VII,7-8).

Därför är det ingen tillfällighet att Psaltarpsalmen 91 ofta dyker upp i fastetidens liturgi, särskilt i tidegärden. Psalmen talar om ”pesten som smyger i dunklet, om farsoten som härjar i middagshettan”, om ”lejon och ormar, om vilddjur och drakar”, bilder för de olika frestelserna, de som ibland kommer listigt smygande (ormen), ibland försöker skrämma (lejonets rytande) eller frestar till leda och uppgivenhet (middagshettan). Men samma psalm talar lika mycket om Guds beskydd och hjälp: ”Din tillflykt är Herren, du har gjort den Högste till ditt värn. Inget ont skall drabba dig… Han skall befalla sina änglar att skydda dig var du än går”.

Men detta mäktiga beskydd befriar oss inte från eget ansvar att stå emot mot frestelsen. Det är vi som skall ”gå fram över lejon och ormar”. Det är Kristi lärjungar som skall ”trampa på vilddjur och drakar”. ”Följ mig”, sade Jesus. Det betyder att göra som han gjorde.

Matteus berättar att djävulen citerar bibeln, som den listiga förförare han är. Djävulen har för länge sedan lagt av bockfot och svans. Då vore han ju lätt avslöjad. I stället uppträder han ”som en ljusets ängel” (2 Kor 11:14). I varje frestelse ligger något gott. Frukten som Adam lockas av var inte i sig ond eller syndig. Det Adam frestades av var misstro och olydnad mot det Gud hade sagt. Därför måste vi lära oss att urskilja andarna, lära oss genomskåda de missbrukade bibelcitaten och de förrädiska halvsanningarna, avslöja både de överdrivna kraven och det förföriska talet om människans svaghet (”jag kunde inte stå emot”, ”sådan är jag”, ”det är min natur”), lära oss skilja mellan legitima behov och självisk begärelse, mellan trender i tiden och den sunda läran.

Ändå är det inte så komplicerat som det kan låta. Djävulen har ingen fantasi. Det han frestar med är variationer på samma gamla tråkiga tema, av det som Jesus frestas av enligt Matteus, ”njutning, ära, makt”. Eller som aposteln Johannes uttrycker så: ”vad kroppen begär (till skillnad från vad den behöver), vad ögonen åtrår (i stället för att med glädje se), vad högfärden skryter med”. Han fortsätter: ”Världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt” (1 Joh 16f).
Det första är att genomskåda. Det andra är att avvisa frestelsen. ”Gå din väg, satan”, säger Jesus (Matt 4:10). Inte bli förvånad, men inte heller gripas av rädsla och klenmod, inte underskatta den kraft vi bär på. ”Stå emot djävulen, och han skall fly för er”, säger aposteln Jakob (4:7). ”Ingen kan förföras av djävulen om han inte frivilligt överlämnar sig åt honom”, säger en munkfader (Cassianus).

Det tredje har vi redan sagt. Att lita på Guds hjälp. ”Aldrig misströsta om Guds barmhärtighet” (RB 4:74). ”Den som är i er är större än han”, eller som vi snart skall sjunga i prefationen: ”När Jesus besegrade Frestaren lärde han oss att övervinna synden, så att vi kan hålla högtid i renhet och sanning och en gång fira evig påsk i ditt rike”.

Amen.