Maria – förebild, hjälpare och moder

Föredrag i Eljaröds kyrka 10 maj 2009.

Inledning

Så länge det har funnits kristen tro i dessa trakter har Maria varit med. Hon kom med sin son. De äldsta vittnesbörden, inte minst runstenarna, bekräftar detta. Varhelst Kristus förkunnades och togs emot, har Maria funnits med. I kyrkobyggnaden såg folket inte bara Kristus, utan också hans moder, ofta hade hon ett eget altare. Vi ser det i denna kyrkas madonnabild från 1200-talet. Av de två böner folket fick lära sig av missionärerna var den ena Fader vår, den andra Hell dig, Maria. Kristus var inte bara den upphöjde och gudomlige, starkare än de gamla gudarna. Han hade blivit människa. Han hade en mor.

Även om Maria genom reformationen förpassades till något vindsutrymme eller höljdes i dunkel, så har hon aldrig varit riktigt frånvarande. Trots att överheten förbjöd att hon firades i gudstjänst och vördades med bilder och processioner, har hon överlevt i folkdjupen. Hon har fått ge namn åt blommor och djur. Hon har besjungits i dikt och visa. Idag tycks hon vara på väg tillbaka. Bilder och statyer av den helige jungfrun plockas fram eller det skapas nya. Hon har återkommit i psalmer och visor, otänkbara för bara en generation sedan. Också att en katolsk präst och munk inbjuds att i en evangelisk-luthersk kyrka tala om Maria är ett sådant tecken. Jag hoppas med detta föredrag att vägen mellan Mariavalls båda kloster och de kringliggande kyr­korna skall bli ännu kortare. Men framför allt att det ska väcka kärlek till jungfru Maria och ge den Treenige Guden ära. – Föredragets titel anger dess tre delar.

1. ”Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig efter ditt ord.” – Maria som förebild.

När ängeln Gabriel besöker den unga kvinnan i Nasaret och framför sitt märkliga budskap att hon ska föda en son, som skall kallas den Högstes son, frågor hon först hur detta skall ske, hon har ju inte haft någon man. Ängeln svarar att helig Ande och den Högstes kraft skall överskugga henne. När Maria lyssnat och fått höra ängelns svar säger hon: ”Se, jag är Herrens tjänarainna. Må det ske med mig som du har sagt.” Det är en nyckelreplik. När Gud, efter lång förberedelse, inleder sitt slutliga befrielseverk av människan, söker han en medarbetare. Han har tidigare utvalt patriarker, domare, kungar och profeter, de flesta män. Nu väljer han en kvinna, en Sions dotter. När Gud väljer att bli människa söker han en moder, som skall ge honom hans mänskliga gestalt och särdrag. Gud tvingar sig inte på henne. Hon är inte ett viljelöst redskap. Han väntar på hennes frivilliga ja. Bernhard av Clairvaux, cisterciensmunk på 1100-talet med stor kärlek till Maria, ”fryser” det historiska ögonblicket alldeles innan hon svarat. Han säger att hela tillvaron hänger på hennes svar. Han ber henne: ”Säg ditt ord och bli havande med Ordet”.

I Marias ja förenas den rena ödmjukheten och den mänskliga storheten. Hennes ja är historiens mänskliga nyckelreplik. Hon samverkar i fri tro och lydnad till människans frälsning. Hennes son skall bli den nye Adam, begynnelsen till en ny mänsklighet. Tidiga kyrkofäder jämför Maria med Eva i historiens begynnelse och säger: ”den knut som orsakades av Evas olydnad löstes upp genom Marias lydnad”. I jämförelse med Eva kallar de Maria ”de levandes moder”. ”Döden kom genom Eva, livet genom Maria.” Åtskilliga predikanter har jämfört Evas namn med ängelns hälsning till Maria, som den låter på latin, Ave. Eva förvandlas till Ave. Maria blir en omvänd Eva.

Marias svar har fått oöverskådliga konsekvenser. Inte minst i synen på människan. Männi­skan är inte ett viljelöst redskap för dunkla krafter, hon är inte helt prisgiven åt synden. Hon kan samverka med Guds kallelse. Hon är en ödmjuk tjänarinna som upphöjs till att bli Guds Moder. Kan något högre sägas om människan? Själv prisar hon sin Herres storhet och profeterar sakligt att alla släkten skall prisa henne salig.

Maria är förvisso unik, men kan därför också vara en förebild för alla. Varje kristen, kvinna eller man, kan ta henne som exempel och göra son hon. I livets avgörande vägval har otaliga människor identifierat sig med henne och gjort hennes ord till sina: ”Se, jag är Herrens tjäna­re/inna. Må det ske med mig efter ditt ord.” Det lockande talet om självförverkligande bleknar i jämförelse med hennes överlåtelse. Maria visar människans värdighet. Så dyrbar och fri är människan, att hon kan välja, lyckan eller olyckan, livet eller förbannelsen. Oräkneliga människor har gjort Marias ord till sitt livsprogram och funnit livet. Det är vad vi ber om i Fader vår: Ske din vilja. Jesus bad det själv i Getsemane: Ske inte min vilja utan din. Maria gör bönen konkret och mänsklig. Hon visar vad överlåtelse är. Hon är alla människors oöverträffade förebild.

2. ”De har inget vin.” ”Gör som han säger er.” – Maria som hjälpare.

Från Nasaret förflyttar vi oss till Kana i Galiléen, trettio år senare. Evangelisten Johannes berättar att där firades ett bröllop och att Jesu mor var där. Också Jesus och hans lärjungara var inbjudna. Festen höll på att sluta i skandal. Vinet tog slut. Då rycker Maria in. Diskret gör hon sin son uppmärksam på vad som håller på att hända. Hon vädjar till honom: ”De har inget vin.” Hon förmedlar nöden till honom som hon anar kan hjälpa. Hon står som en förbindelselänk och medlare mellan folkets nöd och sonens resurser, resurser som ännu är förborgade. Hennes vädjan är en slags förbön för alla de närvarande.

Sedan dess har otaliga människor vänt sig till henne och bett henne att föra deras bön vidare till sin son. Det är vad man gör när man ”ber till Maria”, som det lite oegentligt heter. Man ber om hennes förbön. Intuitivt anar man att sonen inte kan neka sin moder det hon ber om. ”Var hälsad Maria”, avslutas med orden: ”Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare, nu och i vår döds­stund.” Den inleds med Gabriels hälsning och Elisabets replik, när Maria besökte henne. I sin helhet lyder bönen så: ”Var hälsad Maria, full av nåd. Herren är med dig. Välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt, Jesus. Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund”.

Maria såg vad som höll på att hända i Kana. Hon visar mänsklig och moderlig omsorg. Men hon är inte vek eller sentimental. Hon får ett kärvt svar av sin son: ”Låt mig vara, kvinna, min stund har inte kommit än.” Med en sådan avspisning hade hon kunnat gå undan och känna sig kränkt, en vanlig reaktion idag. Inte så. Hon fortsätter att utöva sin nyktra omsorg. Hon bidar tiden och vänder sig till tjänarna. Hon ger dem ett råd, utan att veta vad som skall hända: ”Gör det han säger åt er.” Det var ett gott, kanske nödvändigt, råd, eftersom Jesus uppmanar tjänarna att fylla sex krukor med vatten. Det är det vatten som förvandlas till vin.

Evangeliet kallar det som hände ett tecken, ett tecken på Jesu gudomliga härlighet. Hela Jo­hannesevangeliet har detta syfte, att väcka tro på Jesu gudomliga härlighet. Det är det avgöran­de och bärande i den kristna tron. Han är den ende medlaren mellan Gud och människor, den enda framkomliga vägen till den himmelske Fadern. Men det utesluter inte att Gud tar människor i sin tjänst för att leda oss till Sonen. Maria utför en sådan tjänst. Vi ser det i hennes två repliker vid bröllopet i Kana. Den första, ”de har inget vin”, förmedlar människans brist och nöd till Sonen. Hon är vår förebedjare inför sin Son. Den andra repliken, ”gör som han säger er”, har gett henne ärenamnet: ”Det goda rådets moder”. Otaliga människor har vänt sig till henne i brydsamma och rådlösa situationer. De råd hon ger pekar mot Sonen: ”Gör som han säger er.”

Sedan 1800-talet har kyrkan fått ta emot en rad s.k. Mariauppenbarelser. De mest kända har ägt rum i Lourdes i Frankrike och Fatima i Portugal, där Maria har visat sig för några barn. Dessa platser har blivit mål för miljontals pilgrimer. Många har botats från sina sjukdomar, men framför allt har de lyssnat till vad Maria velat säga. Hennes budskap är inte något nytt eller avvikande. Inträngande manar hon en sekulariserad värld till omvändelse, bot och bättring. Precis som hennes Son förkunnade: ”Vänd om och tro evanaagelium”. Vi lever ju i en tid där en hel kultur håller på att vända Gud ryggen. Vår förre påve beskrevdet som en dödens kultur. Marias råd är detsamma som den gången i Kana: ”Gör som han säger er.”

3. ”Se din moder.” – Maria som moder.

Från Kana i Galiéen förflyttar vi oss till Golgota i Judéen, fortfarande med evangelisten Jo­hannes som guide. Han berättar att vid Jesu kors stod Maria och bredvid henne den lärjunge som Jesus älskade. Traditionen säger att det var Johannes själv, den fjärde evangelisten. Modern ser sin son dö på korset. När Jesus som barn frambars i templet hade den gamle Symeon förutsagt detta. Ett svärd skulle gå också genom hennes själ. Hon hade, som de flesta lärjungarna, kunnat fly undan. Hon hade kunnat ge sig hän åt förtvivlan. Evangelisten säger nyktert att hon stod där. Modern stod – stabat Mater. Otaliga kompositörer och konstnärer har försökt beskriva denna scen, modern vid sin sons kors.

Hon var trogen sitt uppdrag som Herrens tjänarinna. Hon fortsatte att i sitt hjärta säga: ”Må det ske med mig som du har har sagt.” Hon deltar i Sonens överlåtelse åt Faderns outgrundliga vilja. Hon delar hans lidande. Det är något unikt – och samtidigt – finns det något bättre att iden­tifiera sig med för den lidande och sörjande människan? Inte minst för en förälder som förlorat sitt barn. Otaliga människor kan vittna om vad det betyder att ta sin tillflykt till Maria, smärtornas moder.

I detta ögonblick visar den döende Sonen sin omsorg om sin moder. När han ser Johannes, säger han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan säger han till Johannes: ”Där är din mor.” Han ger Maria som mor åt lärjungen. Ingen behöver väl undra över att detta ord från den kors­fäste tagits emot som ett ord inte bara till Johannes, utan till alla lärjungar och hela kyrkan. Vid korset görs Maria till alla troendes moder. Det sker när Sonens verk fullbordas, just när han frambär det offer som försonar och helar den skadade världen. Allt pekar fram mot det som skall följa, uppståndelse och pingst. Vid pingsten finner vi Maria i kretsen av de tolv apostlarna i vän­tan på Anden. Ledd av Anden har Kyrkan fortsatt att i henne se en älskad moder.

Uppenbarelseboken är bibelns sista bok, enligt traditionen författad av samme Johannes, men nu vid hög ålder. Där ser vi att hennes uppgift är ännu större. Den omfattar inte bara kyrkan utan hela kosmos. Johannes ser i en vision en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter. Hon har en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon är havande och ropar i barnsnöd och födslovånda. Det är en apokalyptisk bild, som talar om historiens yttersta ting och händelser. Den beskriver en kamp mellan Mikael och draken. Kampen gäller också kvinnans barn, ”de som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd.”

Bilden har två skikt. Den syftar både på Maria och på kyrkan. Kyrkan och Maria blir varandras spegelbilder. De belyser varandra. Maria, som födde och gav liv åt sitt barn, är en bild för kyrkan, som genom tron och dopet föder barn till ett nytt liv. Kyrkan känner igen sig i Maria. Som Maria vårdade sig om sin son, gav honom näring, vård och undervisning, så vårdar sig kyrkan om sina barn. Hon är en familj och familjen behöver sin moder. Ideologier, däremot, saknar mödrar.

På tusen sätt har de troende genom tiderna erfarit att Maria personifierar denna omsorg. Hon är inte bara förebild och exempel för den enskilde lärjungen. Hon är också modern, som har fött och vårdar sig om oss alla. Henes son kallas ju ”den förstfödde bland många bröder”. Hon för­medlar något till sina barn. Kyrkan kallar det nåd. Ängeln Gabriel hälsade ju henne så: ”Var häl­sad, Maria, full av nåd.” Hon gav oss inte bara en gång sin son. Hon fortsätter att från Sonens outtömliga förråd förmedla tröst, hjälp, vägledning och hopp. Det som beskrivs i evangeliet får sin fortsättning i kyrkans liv. Maria finns där hela tiden, vid sonens sida, diskret och utan många ord.

Inte minst i betryck och nöd har hennes barn tagit sin tillflykt under hennes skyddande man­tel. Människan idag hetsas och jagas av okända och ofta destruktiva makter. De river sönder hennes själ. Otaliga kristna jorden runt tar sin tillflykt till Maria. En medbroder i ett tyskt kloster berättade om andra väldskrigets bombraider i den trakt där han och hans familj bodde. Då samlades familjen och bad Rosenkransen. Rosenkransbönen betyder att långsamt be och upprepa Hell dig Maria, medan fingrarna glider från den ena kulan till den andra. Både kropp och sinne kommer till ro. Samtidigt mediterar man över någon händelse i Jesu liv. Det är ett konkret sätt att komma hem, att komma till ro. Jesu liv blir vårt liv, när vi går in i hans – med hjälp av Marias stöd och förbön.

Avslutning

Vi har talat om Maria som förebild, som hjälpare och som moder.

Genom sitt ja till ängelns budskap är hon det tydligaste exemplet på människans värdighet och kallelse att samverka med Guds kallande nåd.

Maria är vidare förebedjerskan, som förmedlar våra böner till sin gudomlige Son. Hon är det goda rådets moder, som hela tiden hänvisar till sin son och säger: ”Gör som han säger er”.

Hon är vår och hela kyrkans moder, som förmedlar nåd och ger hopp, inte minst i nöd och betryck.

Jag vill avsluta med en känd bön till Maria, inspirerad av Bernhard av Clairvaux. På latin kallas den efter begynnelseordet Memorare.

Påminn dig, milda jungfru Maria, att det aldrig någonsin har blivit hört, att någon som tagit sin tillflykt till dig och anropat din förbön har blivit övergiven. Full af förtröstan kommer jag därför, arma syndare, till dig, min moder, du jungfrurnas jungfru. Överge mig inte i min nöd, utan hör mig och hjälp mig, du Ordets moder, Maria.