– Jes 26:1-6 Ps 118;1,8-9,19-21,25-27a Matt 7:21, 24-27 –

Profeten ser ut över historien. Han ser två slags stä­der. Den ena kallar han ”den höga staden”. Den är stolt och övermodig. Den andra är ”fast i sitt sinne”, men för­trös­tar ödmjukt på Herren.

Den första staden slås ner i stoftet. Den andra be­reder sina med­borga­re ”murar och värn”. Rollerna blir ombytta. De stolta tram­pas ”under de armas steg”.

I evangeliet, Bergspredikans avslutning, använder Jesus en annan bild. Han talar om det hus som ra­sar och om det hus som består.

I Bergspredikans bild jämförs de männi­skor som bara hör Guds vilja men inte gör, med dem som bå­de hör och lyder. I grunden talar profe­ten och Jesus om samma skillnad, den mellan högmod och öd­mjuk­het.

Den övermodige kan verka stark och viljekraftig, men när pröv­ningen kommer fångas hon av klenmod och förtvivlan.

Människan behöver både vägledning och kraft att lyda det hon hör. Hon behöver upplysning för att lära känna sig själv. Men också hjälp att upp­täcka Herrens nåd och obegränsade godhet.

Hon behöver befrias från illusioner och tröghet, men också från otro och misströstan om Herrens barmhärtighet.

”Vår stad ger oss styrka, murar och värn bereder oss frälsning.”

Tidegärden tillämpar profetens ord och sjunger: ”Dina murar och värn är Fräl­saren”.

Vi går in genom den stadens portar i varje eukaristi. Må vi göra det med uppriktiga och ödmjuka hjärtan.

I vårt Amen till den heliga kommunionen förnyar vi vår vilja att lyda Herren och tar samtidigt emot nåden att göra det.

Profeten uttrycker Herrens vilja för oss: ”Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid, ty på dig förtröstar han”.