Kortpredikan S. Francisco Xavier, präst
– Jes 29:17-24 Ps 27:1,4,13-14 Matt 9:27-31 –
Francisco Xavier, d.1552, en av de första jesuiterna, nådde till Indien, Moluckerna, Japan och stod på tröskeln till Kina. Han lär ha döpt tiotusentals.
Hans iver smittade av sig på de döpta. Han fick varken tid att äta eller sova. Så ivriga var barnen att lära sig. I brev till sina bröder hemma i Europa frågar han varför de bekymrar sig mer om vetenskapen än om att förmedla ljuset till själar som lever i mörker.
Som i onsdags påminns vi om människans synskada. Det hon ser är oklart och ofta skevt.
Profeten lovar: ”de blindas ögon skall se och vara fria från dunkel och mörker”.
Två blinda följer efter Jesus och ropar: ”Davids son, förbarma dig över oss!” De lider av sin blindhet och söker bot. De har tagit ett första steg men de botas inte direkt. Jesus låter dem ropa. Han frågar efter deras tro.
Vi känner igen Guds folks vandring i väntan på den utlovade Messias. Gamla förbundets väg till det Nya.
Men också det Nya Förbundets folk, kyrkan, känner igen sig. Inte minst under adventstiden tar hon hjälp av profeterna för att förstå sin egen väg.
Men också varje människa känner igen sin egen väg genom livet. För att hon skall botas från sin blindhet och nå det eviga ljuset.
Kampen intensifieras när hon gått vilse genom synd, orsakad av bristande vaksamhet. Hon hamnar i mörker och perspektiven förvrids. Hon måste rannsaka sig och se var hon gick fel. Genom ånger vända om och ta avstånd från dessa vägval.
Eller när hon ställs i nya vägval där hon måste välja, ge ett svar eller göra en bedömning. Hon ser inte klart och frestas att chansa eller låta sig styras av upprördhet eller uppgiven vanmakt. Jesus botade inte de två blinda direkt. Han lät dem ropa, tills tiden var mogen.
Vi känner igen det i Benedictus beskrivning av ödmjukhetens väg. Vägen kulminerar i det tolfte stegets bön om förbarmande. Där händer något och bedjaren skymtar ljuset.
Profeten har redan formulerat det: De ödmjukas ögon skall ”vara fria från dunkel och mörker. De skall känna allt större glädje i Herren”.
Ju mörkare det ser ut i världen, i kyrkan och i det egna livet, desto viktigare är det att bevara hjärtat rent.
Vi går samma väg i varje eukaristi. Vi lyssnar och ber att våra ögon öppnas.
De ödmjuka skall känna allt större glädje i Herren.