– 2 Mos 40:16-21,34-38 Ps 84:3-5,6a,8a,11 Matt 13:47-53 –

Den helige Olav var kung och krigare, men hade en hängiven tro. Han stupade vid Stik­lastad i Norge år 1030 och uppfattades av trons folk som mar­tyr. En rad märkliga under bekräftade att hans blod inte hade utgjutits förgä­ves.

Inget annat helgon, förutom Maria, är så ofta avbildat i svenska kyrkor som den helige Olav. Nidaros, nuvarande Trondheim, dit hans kropp för­des, blev Nordens främsta vallfartsort. Vi har S:t Olofs kyrka på nära håll.

Jesus talar om ”Himmelrikets lärjunge”. Det är den som ”ur sitt förråd tar fram bå­de nytt och gammalt”.

Denne lärjunge är fostrad av Kyrkan att se ”det nya (förbundet)” redan i ”det gamla”.

”Så ofta molnskyn höjde sig över tabernaklet bröt Israels barn upp… Men så länge molnskyn inte höjde sig, bröt de inte upp utan stannade ända till den dag då den åter höjde sig.”

”Allt har sin tid”, säger Predikaren. Uppbrottet får inte ske innan tiden är mogen. Men då bryter folket/Kyrkan upp, då handlar lär­jungen, frimo­digt och under molnskyns ledning, en förebild till den helige Ande.

Kyrkan firar det i varje eukaristi, som är både närvaro och of­fer, både tillbedjan av Kristi kropp och blod, och frambärande av hans evigt gäll­ande offer.

Ar­kens ”lock” (1917 ”nådastolen”) kallas av Paulus ”försonings­offer” och Hebreerbre­vet ”försoningsstället”.[1]

Vi får del av Kristi offer för att förenas med det och förvandlas av det. Genom molnskyn, den helige Ande, visas vä­gen vidare.

Hur vet vi när vi skall handla? De monastiska fäderna envisas med sitt svar: Den ödmjuke vet.

Vi firar eukaristin för att bli delaktiga av Kristi ödmjukhet.

---

[1] Se noten till Rom 3:25 i Katolsk Studiebibel.