Kortpredikan
– 2 Kor 9:6-11 Ps 112:1-4, 9 Matt 6:1-6,16-18 –
”Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta.”
Summan av en människas liv är summan av de beslut hon fattat. ”Den som sår snålt får en snål skörd och den som sår rikligt får en riklig skörd.”
Ändå får det inte bli ”gärningslära”, den förrädiska tron att människan kan frälsa sig själv genom god vilja (pelagianism)[1], som kännetecknas av sammanbitna tänder och förakt för de svaga.
Aposteln vittnar om något annat. I sin vädjan om bidrag till de nödlidande talar han om en ”en glad givare”.
Människans beslut kan förvandlas och styras av något större, av gudomlig generositet.
”Gud förmår ge er allt gott i överflöd. Han skall ge er utsäde och mångdubbla det”. Dessutom framkallar det tacksägelse och glädje hos den som tar emot, inte rädsla och känsla av underlägsenhet.
Den frikostige upptäcker att han i sitt hjärta har en Herre som är frikostigheten själv.
Jesus beskriver hur ”upptäckten” går till: ”Gå in i din kammare, stäng dörren och be till din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.”
De avgörande besluten föregås och omsluts av bön. De goda beslutens människa säger inte: ’Jag har beslutat mig’. Hon säger: ’Ske din vilja’, ’Fader jag överlåter mig åt dig’. Människan har insett att hon ingenting kan göra utan nåden.
Det eliminerar inte de egna besluten. De förvandlar dem. Från de små och dagliga besluten, till de större om att bryta en ovana eller binda sig vid goda regler, till de stora livsbesluten, till exempel i äktenskap eller högtidliga klosterlöften.
Sådana beslut är svar på Guds initiativ. De har sin källa i Guds frikostiga nåd. ”Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta.”
De renas och stärks i varje eukaristi, för att hela vårt liv skall bli en gåva, till Gud och till vår nästa.
”Ni blir rika på allt och kan visa en gränslös frikostighet.”
[1] Efter Pelagius, ca 400, som lärde att människan är fri att välja och göra det goda och inte behöver någon särskild Guds nåd för detta.
