LÅNGFREDAGEN Gudstjänsten till åminnelse av Herrens lidande
Jes 52:13-53:12 Ps 31:2,6,12-13,15-17,25 Heb 4:14-16;5:7-9 Joh 18:1-19:42
Ljuset i mörkret och vad som hindrar oss att se det
I Johannespassionen skymtar det fram stråk av ljus, trots allt mörker. Johannes berättar inte om en förlorare, trots att huvudpersonen mister livet. Han berättar om någon som fullbordar sitt liv. Jesus tas inte till fånga. Han går själv ut till dem som söker honom med lyktor, facklor och vapen. Det är dessa som faller till marken. En förövning till påskmorgonen, där vakterna vid graven skall falla till marken när ängeln rullar undan stenen. Också i samtalet med Pilatus skymtar ljuset fram. Det är inte Jesus som är maktlös, utan Pilatus. Han får inget grepp om denne fånge. Som hämnd på judarna låter han sätta upp ett anslag på korset: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung.” Herren låter Pilatus förkunna sanningen på otaliga kors genom historien. Också i detaljerna skymtar ljuset fram. Den korsfästes kläder blir inte sönderskurna. I stället uppfylls skrifterna. ”De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.” Vi hörde det redan igår kväll när altaret kläddes av. Inte heller när de kommer för att krossa de korsfästas ben och påskynda deras döende. Soldaterna kommer för sent. När de kommer till Jesus har han själv överlämnat sin ande.
Vi vet att Johannes har skrivit sitt evangelium i ljuset från uppståndelsen. Men redan lidandet och upphöjelsen på korset är ett förhärligande. Vi vet att man inte får ”hoppa över” korset. Då blir uppståndelsen tömd på sin kraft och förminskas till ett vagt hopp om livets seger över döden. Då ser vi inte det ljus som övervunnit mörkret. Vi måste leva oss in i och upptäcka vår delaktighet i Jesu lidande och kors.
Redan profeten Jesaja i första läsningen ser det. ”Det var våra smärtor han bar. Han var sargad för våra överträdelsers skull”. Det är våra synder som orsakar hans lidande. Då kan Jesaja också säga: ”Genom hans sår blir vi helade”. Den hisnande korsgudstjänsten som vi firar nu behöver hjälp av den konkreta korsvägsandakten. I en av dem, skriven av Paul Claudel, känner författaren igen sig själv i det som händer Jesus. När domen faller över Jesus tänker han: ”Det är över nu. Människan har ställt Gud inför rätta och dömt honom. För att bli av med honom.” Korset är ju så orimligt och anstötligt. Låt oss bli kvitt honom, tänker många. – Att det inte lyckas hänger på att några känner korsets kraft.
Det avgörande vittnet om korset är alltså människan själv, också den troende som helst inte vill höra om lidande, kors och försoning. Antingen sänker hon ribban och nöjer sig med att leva anständigt, och upptäcker efter ett tag att hon håller på att förlora sig själv. Men tar hon nya tag, så lyckas inte det heller. Frestelserna tar ju inte slut. Jag skall ju visa tålamod i motgångar, men irriteras ständigt på någon och kastas omkull av den minsta vindpust. Och så alla dessa bekymmer. Är hon uppriktig måste hon säga: ”Mitt liv är ständigt i fara.”
Kyrkan vet att hennes barn är delaktiga i det som hände Jesus. Kyrkan tvekar inta att lägga det största ansvaret för Jesu lidande på de kristna.[1] Den klarsynte upptäcker att det är hans synder som rev sönder hans hud och lät spikarna tränga in i hans kropp. Men då ser hon också något mera. Hon ser att det ur hans kropp rinner fram blod och vatten, upprinnelsen till kyrkan, hennes dop och eukaristi, och tillgång till ständigt förnyat liv. Mörkret får inte sista ordet. – Då väcks ett hopp, både för den som faller oväntat och plötsligt, för den som faller av fri vilja och för den som är trött på allting och frestas av det tredje fallet, det som stavas förtvivlan. Den som känner sig själv skymtar ljuset. Hon ställer sig bredvid Maria som betraktar sin son, en bild för kyrkan som ser sin frälsare. Först vilar hans kropp i sin moders famn. En liten tid senare vilar han i kyrkans innersta, konkret i hennes tabernakel. För vår och hela världens räddning. Kyrkan bär detta ljus i sitt innersta.
I Marias efterföljd ber kyrkan i denna liturgi för hela den mänskliga familjen. Som Sonen sträckte ut sina armar för att försona allt, så omfamnar kyrkan i dagens stora förböner alla människor.
Därefter låter kyrkan oss uttrycka vår kärlek till Marias son, vår Frälsare genom korshyllningen. Vi får uttrycka vår kärlek till korset.
Kyrkan firar ingen mässa denna dag. Det vore ”för mycket av det goda”. Vi får betrakta det blodiga offret, som sedan aktualiseras i varje mässa på ett oblodigt sätt. Men vi får del av offrets frukt, odödlighetens läkemedel. Ljuset skymtar fram, hoppet om uppståndelsen. Amen.
[1] Katekesen 598.
