– 2 Sam 7:4-5a,12-14a,16 Ps 89:2-5,27,29 Rom 4:13.16-18,22 Luk 2:41-51a –

Josef påminner oss om att Jesus växte upp på en bestämd plats på jorden, i en egen familj.

Detta trots att han var på väg att fullfölja sin gränsöverskridande kal­lelse och redan som tolvåring sökte sin himmelske Fader i temp­let. Han följde si­na för­äldrar tillbaka till Nasaret och ”lydde dem i allt”. 

”Under den helige Josefs trogna vård lät Gud frälsningens mys­terier ta sin början på vår jord.”[1] Det påminner om det mänskliga livets rotsys­tem och tillväxtvillkor. Det är mänskligt att känna tacksam­het för plat­sen, stenarna, naturen, lokal­färgen, språket…  

Men framför allt gäller det familjen. I familjen lär sig människan det grund­läg­gande mänskliga. Mänsklighetens stora familj förutsätter de små familjerna.

Josef påminner också om faderns roll i familjen. Först i efterhand upp­täcker man att ”den frånvarande fadern” skapar problem.

Något liknande tycks gälla Josef själv, också i kyrkan. Långsamt har hon upp­täckt hans betydelse. Först på 1600-talet fick han en plats i det romerska ka­lendariet. 1870 utnämns han till ”Kyrkans beskyd­dare”. Nu nämns han vid namn i varje mässa. Denna dag inleds ett ”Josefsår” i hela kyrkan.

Josef vårdade ”frälsningens mysterier” från deras begynnelse. Nu be­skyddar han det sårbara och hotade i kyrkans och våra liv. Han gör det utan ord, med sitt tysta exempel av trygg auktoritet, närvaro, lydnad och trohet.

När dessa dygder glöms bort eller föraktas, förlorar människan lättare frid och glädje, utan att ens förstå hur det gick till.

Tystnad, lydnad och tålamod bereder plats för kyrkans och människans vär­defullaste skatt, Guds rike i hennes innersta, ”rättfärdighet, frid och gläd­je.”

Människan är sin egen Josef när hon vaksamt skyddar hjärtat mot mångordig­hetens, lättjans och modlöshetens angrepp.

Med tanke på den helige Jo­sef sjunger kyrkan därför denna dag vid den heliga kommunionen: ”Gå in till glädjen hos din herre.”

---

[1] Dagens kollektbön.