– Heb 7:25-8:6 Ps 40:7-10,17 Mark 3:7-12 –

Tron rymmer det som för oss framstår som motsatser. 

Hebreerbrevet berättar om honom som delat våra mänskliga vill­kor, plågad av lidande, ”fres­tad i allt”, en som ”kän­ner med oss i våra svagheter”.

Samtidigt är han ”helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare, upphöjd över himlarna”. Han är både nära allt mänskligt och än­då mäktig.

Också i evangeliet märker vi samma paradox. Han botar alla som ”trängde sig på honom för att få röra vid ho­nom”.

Den heliga Agnes vittnar om det när hon höll fast vid sitt löfte till sin himmelske brudgum. Hennes mod gav henne samtidigt den kraft hon behövde. Hon mot­tog ”renhetens och mar­­tyriets dubbla kro­na”.

De monastiska vägvisarna manar till oavbruten vaksamhet vid hjär­tats port, eftersom fienden ständigt går omkring för att fånga oss. Med förnuft och nykter urskiljning måste de förföriska tankar­na avslö­jas och avvisas, men seger i kampen vinner vi endast ge­­nom Jesus.

Hebreerbrevet sammanfattar: ”Jesus kan också nu och för all fram­tid rädda dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan vädja för dem”.

I den heliga eukaristin aktualiserar vi Sonens ”vädjan”.

Vi ”bönfal­ler” Gud att Sonens offer på vårt altare skall ”bäras fram till Guds al­tare i höj­den”. Det är eukaristin som offer.

Så att vi ”som har del i altaret” kan ”fyl­las av all himmelsk nåd och välsignelse” genom hans ”allrahe­­li­gaste kropp och blod”. Det är den heliga kommunionen.

De ”orena andarna” möter sin överman.