Kortpredikan S. Maximos Confessor, munk och martyr
– Hes 12:1-12 Ps 78:56-59,61-62 Matt 18:21-19:1 –
Profeten får uppdraget att göra en symbolisk handling för folket. Han görs till ett ”tecken” för folket. För att öppna deras ögon och förvandla deras motsträviga sinne.
Också liknelsen är ett ”tecken”. Jesus berättar om den obarmhärtige tjänaren för att öppna lyssnarnas sinnen och göra dem barmhärtiga. Men både profeten och Jesus stöter på motstånd. Människan har svårt både med synen och med viljan.
Maximos (d. 662) var munk och blev martyr. Han räknas som 600-talets främste teolog. Han såg både tillvaron och människan med rent hjärta och klara ögon.
En sådan klarsyn, det traditionen kallar kontemplation, ges som gåva åt dem som överlåter sig åt Guds vilja. Gåvan ges åt den som tror på att Gud blivit människa, för att göra henne delaktig av gudomlig härlighet. ”Gud har kallat oss genom evangeliet, för att vi skall vinna Jesu Kristi härlighet.”
Den heliga eukaristin är det verkliga ”tecknet” för vad Maximos kallar den ”kosmiska liturgin”. Där sjunger kyrkan: ”Himlarna och jorden är fulla av Guds härlighet.” Maximos beskriver människan som skapelsens ”liturg”.
Han blev martyr för sin bekännelse till att Jesus hade en äkta mänsklig vilja, inte bara en gudomlig. Det var med sin mänskliga vilja som Jesus överlät sig åt Faderns vilja.
Denna tro på Jesus får konsekvenser i synen på människan och hennes frihet. Gud efterfrågar människans vilja och samverkan. Förhållandet mellan frihet och nåd är ett äkta mysterium, ett av de största.
När hon är som svagast och som mest beroende av nåden får hon höra: ”Var frimodig och oförfärad”.
Ändå är det inte den egna kraften som segrar.
Nåden är ingjuten i viljan och förvandlar den.