Kortpredikan S. Gregorius VII, påve, d.1085
– Apg 20:17-27 Ps 68:10-11,20-21 Joh 17:1-11a –
Jesu avskedstal får en slags fortsättning i Pauli avskedsord till de äldste och troende i Efesos. Paulus, på väg till Jerusalem, vet att bojor och lidanden väntar honom. Han säger det inte uppgivet. Hans eget liv har förlorat sitt värde för honom: ”jag vill fullborda mitt lopp och det uppdrag som jag har fått”. En frihet skymtar fram.
Det var samma frihet som Gregorius VII tusen år senare hävdade för hela kyrkan, libertas ecclesiae, Kyrkans frihet.[1] Kyrkan måste stå fri från världslig inblandning. Hon måste förbli ”fri, kysk och katolsk”.
Både Paulus och Gregorius för vidare det vi hör i Jesu avskedstal. I Sonens överlåtelse och offer uppenbaras Faderns härlighet. Faderns ljus blir synligt i Sonen, när denne fullbordar Faderns vilja.
Paulus vittnar om samma härlighet, både i sin förkunnelse och sitt personliga livsöde och martyrium.
Gregorius, benediktinmunken som blev påve, ser samma kallelse för hela Kyrkan. Jesus ber för sina lärjungar och för sin kyrka, för dem som ”bevarat” hans ord. ”Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen.” Sonens eget öde fortsätter i Kyrkans.
Sonen säger till Fadern: ”Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt”. Också Kyrkan kan säga det till sin Herre. Hon känner igen sin egen utkorelse i brudens ord till brudgummen i Höga Visan: ”Min vän är min och jag är hans”. Det ingår i Faderns plan att förhärligas genom sin heliga kyrka. Jesus säger: ”jag har förhärligats genom dem”.
Varje lärjunge är kallad att göra denna upptäckt. Det ”egna” livet är inte det viktiga. ”Jag anser inte att mitt liv har något värde för mig”, säger Paulus. Jesus hade sagt: ”Den som förlorar sitt liv för min skull skall vinna det”. Det finns en större frihet att ta i besittning.
I den heliga eukaristin och genom många lidanden lär sig lärjungen att
säga: ”Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt”.
[1] Det var Gregorius som fick kejsaren Henrik IV att år 1077 göra sin berömda botvandring till Canossa.
