Heliga Trefaldighets Dag

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn

inleder vi denna predikan och firar den heliga Trefaldigheten. Men att tala om den Treenige Guden är betydligt svårare. Hur kan Gud vara både en och tre? Ställer man frågan så är uppgiften omöjlig. Det innersta i Guds väsen är otillgängligt för det mänskliga förnuftet. Tron på den Trefaldige är inte uttänkt av människor, utan en gåva som Gud själv har lagt i Kyrkans och de troendes hjärtan för att de skall leva i den. ”I honom är det vi lever, rör oss och är till.” Vi är döpta i den Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Hela det kristna livet rinner fram ur den källan. Formeln är både enkel och bråddjup. Den försöker inte förklara. Den innehåller inga krångliga filosofiska begrepp, men bekänner sig till Fadern, Sonen och den helige Anden. Tron finns där i kyrkans hjärta från första början, men länge utan att preciseras som en lära. Det är först när falska läror dyker upp som kyrkan tvingas formulera sanningen om den heliga Treenigheten. Hon gjorde det för att försvara mysteriet. Väl medveten om att inga ord kunde täcka in verkligheten. Ändå behövdes det för att avslöja läror som till slut visar sig vara återvändsgränder och som får ödesdigra konsekvenser för människan. Vi möter det idag i den stränga monoteismen¹, som kräver underkastelse av människan. Dess motsats är en allmän och opersonlig andlighet², där människan till slut upplöses som vattendroppen i havet. Samtidigt växer urgammalt mångguderi fram i den sekulära världen, tron på krafter och makter som splittrar och fragmentiserar människan. Skulle det vara människans villkor här på jorden: underkastelse, upplösning eller splittring? Kyrkans stillsamma men frimodiga svar på dessa falska alternativ är tron på Fadern, Sonen och den helige Anden. Hon bevarar denna tro som sin dyrbaraste skatt. Vi bekänner den varje söndag.

Någon undrar varför läran om den Treenige inte är klarare formulerad i den heliga Skrift? Gud själv valde att avslöja hemligheten stegvis. En kyrkofader (Gregorios av Nazianzos) säger. ”Det gamla förbundet förkunnade Fadern öppet, men Sonen på ett dunklare sätt. Det nya förbundet uppenbarade Sonen och antydde Andens gudom. Nu bor Anden bland oss och gör bilden tydligare.” Det hade stridit mot klokhetens dygd att uppenbara hela sanningen på en gång. Ögat bländas av alltför starkt solljus. Anden leder Kyrkan stegvis in i den fulla sanningen. Inte enbart genom lära och undervisning, men också genom att nära oss med liturgins bön och sakramentens kraft. När vi framskrider i det kristna livet och dess tro vidgar sig hjärtat, säger Benedictus. Hjärtat blir en boning för Fadern, Sonen och den Helige Ande.

Det betyder inte att vi tror på tre gudar. Vi kan helhjärtat instämma i det första förbundets tro: ”Hör, Israel, Herren vår Gud, Herren är en.” Aposteln Paulus bekräftar denna tro på den ende sanne Guden: ”En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas Fader, han som står över allting.” Men så fortsätter aposteln. Fadern står inte bara ”över allting”, han ”verkar genom allt och finns i allt”. Det gör han genom sin Son och sin Ande. En rad kyrkofäder har i detta ord sett en skymt av den heliga Treenigheten. Fadern ”verkar” genom sitt Ord, Logos, som bygger upp världen genom ordning och rationalitet. Anden ”finns i allt”. Anden uppfyller allt, som vi sjöng i söndags på Pingstdagen. Anden är dynamik och liv. Detta skulle vi inte veta om inte Gud själv avslöjat sitt innersta väsen genom att sända sin Son och utgjuta sin Ande, för att ge oss del i sitt eget gudomliga liv och därmed fullborda människans liv som Guds avbild.

”Knappt har jag börjat tänka på Enheten förrän Trefaldigheten sköljer över mig”, säger vår kyrkofader. Det går ju inte att tänka sig enhet, om det inte är en enhet mellan flera. Fadern vore inte Fader utan sin Son. Lika lite som Sonen vore Son, utan sin Fader. ”Den som inte har Sonen, har inte heller Fadern,” säger kärlekens apostel. Och Anden överträffar dem båda i ödmjukhet, om jag får tala som ett barn. Han visar hela tiden vidare till Sonen och Fadern. De tre Gudomspersonerna utger sig själva i varandra, de genomtränger varandra, de finns i varandra, samtidigt som de var och en är personer. I Gud finns inget opersonligt. Vi kan vända oss till var och en av de tre. Det är inte bara tre ”sidor” eller ”manifestationer” av Gud³. Vi tillber var och en av de tre som Gud. Sonen och Anden är lika fullt Gud som Fadern är det.

”Knappt har jag börjat tänka på Trefaldigheten”, fortsätter vår kyrkofader, ”förrän jag blir överväldigad av Enheten”. Sonen har sin glädje i att inte göra något annat än vad Fadern vill och gör. Evangelierna vittnar om denna enhet mellan Fadern och Sonen. Anden är Faderns Ande, som väcker tro på Sonen och leder till Fadern. Det är lika svindlande som det låter.

Tron på den heliga Treenigheten övergår det mänskliga förnuftet. Annars vore det inte den sanne Guden. Samtidigt är det något mycket enkelt, när det tas emot i tro. Den som har ett stolt förnuft måste böja sig för den uppenbarade sanningen förmedlad av den heliga, katolska och apostoliska Kyrkan. Men för den som ödmjukt och som ett barn bejakar tron vidgar sig hjärtat. ”Senare skall du fatta det”, sade Jesus till Petrus. Tron på den Treenige rymmer både början, fortsättningen och slutet. Barnet bejakar och mystikern får aldrig nog. Försmaken till livet i Gud.

Thomas Merton uttrycker det så: ”Vår glädje och vårt liv är ämnade till ingenting annat än delaktighet i det liv som är Treenighetens. Där skall vi en gång leva helt och hållet i Gud och i varandra som Guds personer lever i varandra”.

Den kända ikonen med motiv från de tre männens besök hos Abraham i Mamres terebintlund har kallats Den gammaltestamentliga Treenigheten. De tre männen framställs som en fullkomlig inbördes gemenskap, samlade till den måltid som Abraham berett. I berättelsen omtalas de omväxlande som tre och som en. Den är också öppen mot den som betraktar bilden. Människan är kallad att inträda i Treenighetens eget överflödande liv. Men början i den heliga eukaristin.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Amen.

1^ Tydligast i judendom och Islam, även om det finns mystika traditioner också där.

2^ Tydligast i hinduism och buddhism, även om det också där finns inslag där nåden spelar en viktig roll, men också i mycket ”andlighet” i väst.

3^ Den irrlära som kallas ”modalism”.