5 söndagen i fastan

Jes 43:16-21 Ps 126 Fil 3:8-14 Joh 8:1-11

Aldrig har någon talat som han

Det finns ord i mänsklighetens historia som lyser starkare än andra. Det finns ord som får alla vältalare och författare att tystna – av förundran. Det finns ord som människan inte kan glömma. I gårdagens mässa hörde vi om de soldater som skickats ut för att ta Jesus till fånga. De kom tillbaka tomhänta. När de tillfrågades varför de inte hade utfört sitt uppdrag svarade de: ”Aldrig har någon talat som han”. Vi hörde sådana ord i dagens evangelium.

De skriftlärda och fariséerna hade gillrat en fälla. De kommer med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. Lagen anbefallde här det strängaste av straff för både mannen och kvinnan, eftersom den såg det som ett brott mot Guds förbund med sitt folk. De visste att Jesus hela tiden hade hänvisat till Mose lag. Samtidigt hade Jesus rykte om sig att vara barmhärtig och mild mot syndare. Skulle han vara barmhärtig också nu? Om han hade dömt kvinnan hade han släckt hoppet i mångas hjärtan. Dessutom skulle han ha upphävt sina egna ord. Han hade ju inte kommit för att döma världen, utan för att rädda den. Men han kunde samtidigt inte upphäva Mose lag.

Kyrkan har själv haft problem med detta evangelium. De elva verserna som vi finner i Johannes åttonde kapitel, finns inte med i de äldsta bibelhandskrifterna. Verserna har “vandrat omkring” och först på 400-talet fick de den plats de har i vår bibel. Jesu sätt att bemöta äktenskapsbryterskan var en het potatis. Kyrkan hade en sträng botpraxis vid äktenskapsbarott. Jesu ord kunde lätt bli ett argument för slapphet och kyrkan skulle ju vara ett heligt folk. Ändå kunde Kyrkan inte glömma dessa ord. Hon kände igen sin Herres röst i dessa ord.

För oss dyker problemet ständigt upp i spänningen mellan stränghet och mildhet Vi hör det i den eviga debatten mellan legalister och libertinister. Ingen tycks få rätt. Överdrifter slår lätt över i sin motsats. Hur förmanar man syndaren utan att göra honom eller henne bedrövad? Men att blunda för synden skjuter bara problemet framför sig. Hur älskar man syndaren utan att ge grönt ljus för synden? Den fega och eftergivna ”snällheten”, den som inte ens vågar se, ställer till med åtskilligt elände. Man menar sig idag veta att bristande andlig och moralisk disciplin i många prästseminarier på 70-talet beredde väg för prästerliga övergrepp. Å andra sidan – när kyrkan uppfattas som ”sträng” kan hon få syndarna att gömma sig eller inte ens våga sig fram. När ”lag och bud” anger tonen går något i själva evangeliet förlorat. Vem hade vågat sig fram till Jesus om inte barmhärtighet hade präglat det han sade och gjorde? Finns det en gyllene medelväg mellan stränghet och eftergivenhet?

De skriftlärdas fälla var listigt gillrad. Lagen är tydlig. Frågan till Jesus löd: ”Vad säger du?” Jesus besvarar inte den frågan. Istället böjer han sig ner och ritar i sanden. Han ritar på marken med sitt finger. Vill han vinna tid? En kyrkofader tror sig veta vad han skrev: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” De envisas med sin fråga. De tror sig fortfarande ha honom i fällan.

Då ser han upp och säger: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen”. Så böjer han sig ner igen och ritar på marken. Tystnaden måste ha varit andlös. Vad skulle hända? Detta hade ingen väntat sig. Hans ord har en tyngd som de inte hade räknat med. Listen kommer på skam. Något börjar hända bland domarna. De som hörde hans svar går därifrån, en efter en, de äldsta först. Jesus ber dem inte att gå. De går på eget initiativ. Jesu ord har berövat dem både kraften och lusten att döma. Varför går de äldsta först? Sannolikt för att dessa känner sig själva bättre än de yngre. Kanske har evangelisten infogat det för att påminna om berättelsen om Susanna i Gamla Testamentet. Det var äldre domare som dömde henne.

Det är lätt att stanna här och dra för snabba slutsatser, kanske i skadeglädje över att de dömande kom på skam. Allt skulle då handla om att inte döma syndaren. Då upphävs lagen och halva problemet kvarstår.

När alla hade gått ser Jesus upp och frågar kvinnan: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hon svarar: ”Nej, Herre.” Då säger Jesus: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” – Han dömer henne inte, men friar henne inte heller. “Ingen har talat som den mannen talar”.

Även den som inte förstår dras till hans ord, som Mose drogs till den brinnande busken. Orden sammanfattar hela evangeliet, samlad i ett outtalat “mellanrum” mellan “Inte heller jag dömer dig” och fortsättningen “gå nu och synda inte mer”. I hans ord och i detta “mellanrum” föregrips korsets och påskens hemlighet. Den som hade fullmakt att döma, avstår från att döma. Han skall snart själv låta sig dömas. “Vi gick alla vilse som får, men Herren lät vår skuld drabba honom.” Det är korsets befriande kraft som kvinnan får höra, liksom i förväg: “Inte heller jag dömer dig.”

Ändå upphävs inte lagen. “Gå, och synda inte mer.” Om “legalisterna” gärna citerar de sista tre orden, “synda inte mer”, citerar “libertinisterna” gärna det första, “inte heller jag dömer dig”, men tiger om det andra. Om Jesus bara nonchalerat lagen hade de skriftlärda fått rätt och Jesus kunde sägas ha upphävt Mose lag. Men Jesus upphäver inte lagen. Han fullbordar den. Något nytt lyser fram, något fullkomligt unikt i mänsklighetens historia. “Ingen har talat som den mannen talade.” Orden föregriper hans påsk. Det är därför kyrkan låter oss höra dem nu strax före påsk. Redan profeten låter Herren förutsäga det: “Se, jag vill göra något nytt.” Paulus uttrycker det så: “Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” Hans död på korset befriar alla syndare från dödsdomen och öppnar en väg ut i livet.

“Gå, och synda inte mer.” Jesus antyder det nya, som ingjuts i kvinnans hjärta. Ett föregripande av uppståndelsen och den helige Ande. “Det lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud.” Kvinnan måste ha anat eller åtminstone känt det redan i Jesu korta ord. Lärjungen erfar det när viljan och lusten att synda försvinner och ersätts av viljan och lusten att göra Guds vilja och följa hans bud. De som får del av den gåvan upprättas till ett nytt liv, påskens liv i den helige Andes kraft.

Paulus vittnar om detta nya liv. Han kallar det: “kunskapen om min herre Kristus Jesus”. Det är mer än teoretisk kunskap, det är livet med och i Kristus. Allt annat kastar han på sophögen. Han glömmer allt som ligger bakom honom, sträcker sig mot det nya, löper mot målet, han vill alltmer lära känna kraften från Jesu uppståndelse och dela hans lidande.

“Inte heller jag dömer dig.” Det är korsets befriande dom. Det är befrielse från de inre domarna, som ständigt river i gamla syndasår. Ibland har de stöd från djävulen, som är rasande över att ha förlorat på korset. Det är också befrielse från andra människors domar. De självutnämnda domare som inte kan befria. “Om Gud är för oss, vem då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla. Gud frikänner, vem kan då fälla?”

“Gå, och synda inte mer.” Den ångerfulle hör det i varje bikt. “Herren har förlåtit dig. Gå i frid.” “De som sår under tårar, skall skörda med jubel.” Och i varje mässa: “Gå i Herrens frid”, ut i ljuset och glädjen!

Kvinnan skulle aldrig glömma de ord hon hört. Kyrkan kunde heller inte glömma dem. Jesu ord sammanfattar evangeliet och föregriper påsken. Orden förklarar vad vi tar emot i den heliga kommunionen. Jesu ord rymmer kraft och näring för den som hungrar och törstar.

Jesu ord är ord att leva av. “Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer.”

Amen.