3 Söndagen under året

Neh 8:2-4a,5-6,8-10 1 Kor 12:12-14,27 Luk 1:1-4;4:14-21

Lyssna uppmärksamt och be om Anden

I dagens läsningar berättas om två predikningar. Den första hölls av prästen Esra ungefär 450 år före Jesu predikan, som vi hörde om nyss i evangeliet. Esra hade återkommit från fångenskapen i Babylon och deltog i återuppbyggandet av Jerusalem. Predikstolen var en hög träställning i det fria. Där läste han ur Mose lagbok. När han öppnade bokrullen stod folket upp, som vi gjorde nyss när vi lyssnade till evangeliet. Folket ropade ’Amen, Amen’. Som när församlingen nyss svarade ’Lovad vare du, Kristus’.

Orden som Esra läste måste ha träffat dem i hjärtat. När de hörde vad som stod i Guds lag föll de ner med ansiktena mot marken och tillbad. De förstod att de hade brutit förbundet med den Gud som älskade dem, som hade befriat dem och gjort dem till sitt eget folk. Under den långa fångenskapen hade de förlorat nästan allt hopp, men nu upprättas förbundet på nytt och Esra skickar hem folket med uppmaningen inte vara bedrövade. ”Gå hem och äta er bästa mat och dricka ert sötaste vin. Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka.”

Omkring 500 år senare predikar Jesus fösta gången sin hemstad Nasarets synagoga. Han står upp, får en bokrulle och läser ur profeten Jesaja. Stycket handlar om den tjänare över vilken Herrens Ande skulle komma, med glädje till de fattiga, syn för de blinda och befrielse för de fångna och betryckta. Så rullar Jesus ihop boken och sätter sig ner. Allas blickar är riktade mot honom. Hans predikan slutade inte lyckligt, men dagens avsnitt säger det väsentliga i hans predikan: ”Idag har detta skriftord gått i uppfyllelse för er som hör mig”.

Hur går en predikan i uppfyllelse? Också folket i Nasaret lyssnade uppmärksamt, liksom folket tidigare hade lyssnat till Esra, men det räcker tydligen inte. Deras öron var inte öppna. Det slutade med att de drev bort honom. Även om det inte slutar så illa kan många känna igen sig när de hör eller läser. Allt låter som döda ord och bokstäver. Något behövs som slår hål på dövheten och bryter ner motståndet. Människan behöver en hjälpare.

Det är den helige Ande som Gud har utgjutit för att Guds ord skall nå in i hjärtat och bära frukt. Evangelisten Lukas, vars evangelium vi skall följa under de gröna söndagarna detta år, påminner ständigt om Andens avgörande roll. Det är Lukas som berättar hur Anden kom över jungfru Maria. Det är Anden som uppenbarar för Symeon vem pojken är i hans armar. Det är ”med Andens kraft inom sig som Jesus återvände till Galileen”. Det är Anden som för Jesu verk vidare. Lukas berättar om det i sin andra skrift, Apostlagärningarna, hur Anden fullbordar Sonens verk.

Anden är vår ’Hjälpare’ för att de ord som Jesus en gång talade skall bli det ”idag” som vi hörde i hans predikan. Genom Anden krymper och försvinner avståndet mellan Jesu ord och dem som lyssnar till det idag. Genom Anden kan människan höra hans ord lika tydligt ’idag’ som folket i Jerusalem på Esras tid och i Nasaret 500 år senare. Det är Anden som skiljer predikan från ett föredrag, även om det skulle handla om vad Jesus kan ha menat och sagt rent historiskt.

Ordet ”idag” möter i en rad liturgiska texter. Det är liturgins nyckelord, ty i kyrkans liturgi lyssnar vi inte till ord från det förflutna. I liturgin blir det förgångna närvarande. Åminnelse blir presens. Det är Anden som förvandlar ceremonier till helig liturgi, till liturgins ”idag”.

Det är med Andens hjälp som församlingen hör att det är Herren som talar till sitt folk idag. Endast Anden kan göra oss förvissade om att Herren inte har övergett sitt folk, trots alla dess synder. Det bästa botemedlet mot dåliga predikanter är att be om Andens hjälp att lyssna till Guds ord. När folket i Jerusalem grät över vad de hörde, var det Anden som bröt igenom för att förnya förbundet och ingjuta mod i Guds betryckta folk. Det finns kraft i Guds ord, ty det är Guds ord, som är Ande och liv. Det ljuder fortfarande, ty det är ett evigt ord.

Profetens ord riktade sig till de fattiga, de betryckta och de blinda. De ödmjuka ibland dem hör vad rösten förkunnar. Och gläder sig. Den som anat att ”egenviljan” för in i ett fängelse anar sin befrielse. De blinda spärrar upp ögonen – de som förstått att de inte själva ser klart och därför behöver ljus och ögonsalva. Guds ord upplyser som inget annat ljus. Det gäller också när vi läser för oss själva. Den Herre vi läser om blir närvarande ”i era öron”, som det bokstavligen betyder. Läs gärna högt, om det inte stör någon annan! Inget missmod och inget mörker kan bestå i längden när det möter Guds ord. ”Natten skall bli lysande som dagen”, sjunger kyrkan vid påskljuset. Guds folk fortsätter att lyssna sig fram.

Kyrkans liturgi är inte bara en ordets gudstjänst. Liturgin vid altaret sker också i presens. Prästen berättar inte vad Jesus sade när måltiden instiftades. Han säger inte ´detta var Kristi kropp´, ännu mindre ´detta bröd symboliserar hans kropp´. Som representant för Kristus tar prästen hans ord i sin mun: ”detta är min kropp, detta är mitt blod”. Förbundet förnyas och församlingen bekräftar offrets närvaro ”idag”: ”din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet”. Detta ”idag” är liturgins hemlighet. Redan Esra uttryckte det: ”Denna dag är helgad åt Herren, er Gud. Sörj inte och gråt inte. Var inte bedrövade, ty fröjd i Herren är er starkhet”.

Det upphör inte när mässan är slut. Det fortsätter in i varje situation och i varje ögonblick. Den som förstått detta sörjer över de gånger han varit frånvarande eller förblindats av annat. Men redan sorgen är ett steg i riktning mot saligheten.

Tron säger att Herren söker oss ständigt. Herren är här för att han vill oss väl. Hans kärlek är ett ständigt ”idag”, som vill förvandla alla våra dagar till Guds ”idag”. Och därmed föregripa evigheten.

Låt oss lyssna uppmärksamt och be om Anden.

Amen.