2 Söndagen under året

Jes 62:1-5 Ps 96:1-3,7-8a,9,10ac 1 Kor 12:4-11 Joh 2:1-11

Vinet som gläder människans hjärta

Det skimrar av ljus och glädje över bröllopet i Kana. Det är samma glädje som lyste över Trettondedagen, en fortsättning av den stora glädje som förkunnades för herdarna under julnatten. Nu skimrar ljuset och glädjen vid ett bröllop. Redan i sig är bröllop kanske den största av mänskliga fester. Kring bröllop har det vuxit fram vacker sång och musik, sköna kläder och glada seder. I många hem intar bröllopsfotot en hedersplats. Ett bröllop signalerar något nytt i släktets historia, något som väcker hopp och glädje.

Det gäller också bröllopet i Kana. Hela byn var på benen. Man firade flera dagar och det kulminerade i en stor fest när bruden i procession och under sång fördes till brudgummens hem. Vi får höra att Jesu mor var där. Också Jesus själv och hans lärjungar var bjudna. Säkert de lärjungar vars kallelse Johannes berättat om i det föregående kapitlet. Men sedan blir berättelsen om bröllopet ovanlig. Vi får höra ytterst lite om brudgummen och ingenting om bruden, inte ens deras namn. Det är Jesus som spelar huvudrollen, förutom Maria, som spelar en viktig biroll. Vinet höll på att ta slut. Vi vet vad som hände. Jesus förvandlar sex krukor vatten till välsmakande vin. Varje kruka rymde ca 100 liter. Allt präglas av överflöd och glädje.

Ett festligt bröllop kulminerar i något ännu större. Redan vanligt vin gläder människans hjärta, men psaltaren talar också om en glädje som är mer än glädjen av säd och vin. En tidig läsare av denna händelse frågade spydigt om gästerna drack upp allt vinet? En kyrkofader, Hieronymus, svarade: ”Det dricker vi alla av fortfarande”. Det var inte bara ett fyndigt svar på en elak fråga. Svaret förklarar innebörden i bröllopet i Kana. Bröllopet är en liknelse, i handling. Det är en bild för den store brudgummens förening med sin brud, Kyrkan. Bröllopet i Kana pekar vidare mot Kyrkans innersta hemlighet, hennes förening med sin himmelske brudgum, som är Kristus, Guds son.

I sitt första kapitel har evangelisten Johannes förkunnat att Guds Ord har blivit människa. Julens hisnande budskap. Här i andra kapitlet ser vi följden av Guds människoblivande. Hur han förenas med dem som tar emot honom. Bruden, det är de troende, hans kyrka. Profeten uttryckte det så i första läsningen: ”Som en brudgum gläds åt sin brud, så skall din Gud glädja sig över dig”.

Hela Gamla Förbundet har förberett detta. Gud har tagit Israels barn, det utvalda folket, till äkta och gjort det till sin hustru. Nu fullbordas det. Varje eukaristi är en bröllopsmåltid. ”Saliga de som blivit kallade till Lammets (bröllops)måltid.” Den gudomlige brudgummen förenas med sin mänskliga brud i den heliga kommunionen. ”Så är de inte mer två utan ett kött”. – Har då inte vi skäl att förundras och jubla? Också brudgummen gläder sig. ”Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek.”

Han säger som brudgummen i Höga Visan: ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön”. Visserligen gråter han över hennes synder, liksom Jesus gråter över Jerusalem. Varje synd är ett slags äktenskapsbrott. Men också när Jesus gråter, gör han det av kärlek. Han kan inte överge sin brud. Redan Israel fick höra: ”Han skall inte svika dig eller överge dig”.

Däremot varnar och förmanar han. Men han varnar av kärlek. Han väntar som när en trogen brudgum av kärlek väntar på sin brud.

Den tröge och likgiltige förmanar han att återvända till sin första kärlek. Här är tjänarna i Kana våra föredömen. De fyllde vattenkrukorna ”ända till brädden”. Den helige Bernhard säger att den sjätte krukan, fylld till brädden, är den odelade lydnaden. Det står i Benedictus regel att lydnaden inte får ske ängsligt, inte söligt, inte ljumt eller knotande, utan med glädje, en glädje som sprider en angenäm doft, som rökelse.

Maria spelar en viktig roll i Kana. Hon gör Jesus uppmärksam på den hotande skandalen: ”De har inget vin”. Hennes namn nämns inte. Hon kallas ”kvinna” av Jesus. Jesu svar, ”Låt mig vara, kvinna”, låter som ett avståndstagande. Det kan bäst förstås i ett bibliskt helhetsperspektiv, från den första kvinnan, Eva, till kvinnan i bibelns sista bok, ”klädd i solen och med månen under sina fötter”. Påven Johannes Paulus II förklarar det i sin encyklika ”Frälsarens moder”¹. Marias ödmjuka roll har symbolisk betydelse. Om det bara handlat om en praktisk detalj, skulle då Johannes ha berättat om det? Maria står som en förmedlarinna mellan människornas brist och sin Sons fullhet. Hon ser och bekymrar sig om människornas nöd. Hon förmedlar denna omsorg till sin son, medlaren mellan Gud och människor. Hon kände sin sons krafter. Modern samverkar i hans verk. Därför ger hon sitt råd till tjänarna: ”Gör det han säger åt er”. Det gav henne titeln ”Det goda rådets moder”.

Det är när vi följer hennes råd och följer Jesu ord som vi upptäcker att vattnet förvandlas till vin. Det Gamla Förbundets stenkrukor övergår i det Nya Förbundets kalk som rymmer glädjens vin. Korset förvandlas till ett milt ok. Lagen har gjort sin tjänst och lärjungen går in i nåden. Så hade ju Johannes sagt i första kapitlet: ”Lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus”. Hjärtat vidgar sig och lärjungen löper vidare i kärlekens outsägliga sötma.

Den som uppriktigt sörjer över sin brist på kärlek hinner knappt avlägga sin bekännelse innan han ikläds bröllopskläder och bjuds in till måltiden. Benedictus säger att det sker ”strax”. Den fullkomliga kärleken driver ut fruktan. Drivkraften är inte längre rädsla för straff, utan kärleken till Kristus.

Så fortsätter det för dem som ingenting föredrar framför kärleken till Kristus. ”De går genom port efter port”, de prövas av lidanden och motgångar, men hela tiden växer deras glädje. ”Min vän är min och jag är hans”, säger bruden. Och brudgummen

”gläds åt sin brud, han jublar av glädje i sin översvallande kärlek”. I varje eukaristi dricker vi av vinet som gläder människans hjärta.

Amen.

1^ Encyklikan FRÄLSARENS MODER, Redemptoris Mater, Catholica 1990.