FJÄRDE SÖNDAGEN I ADVENT

2 Sam 7:1-5, 8b-12, 14a, 16 Luk 1:26-38

Närhet blir närvaro

Idag är det fjärde söndagen i advent. Samtidigt är det julafton. Det är ovanligt och kan kännas lite konstigt. Granen står där, men är fortfarande otänd, åtminstone här i kyrkan. Nu på förmiddagen är det fortfarande advent, men fr.o.m. vesper går vi in i jultiden. Nära, men ändå inte framme. Redan jägaren vet det: ’nära skjuter ingen hare’.

Den lilla skillnaden kan vara avgörande. Det är inte självklart att det blir jul i hjärtat. Den hungrige som bara drömmer om mat är lika hungrig när han vaknar. Många har aldrig haft något riktigt hopp och andra har förlorat det. För dem är profetens löfte tomt: ”Den som hoppas på Herren skall inte komma på skam”. Redan kung David, som levde tusen år före Kristi födelse, hade ett levande hopp, hoppet om en son, vars rike skulle bestå till evig tid. Men många som i yttre mening står väldigt nära når aldrig fram. De korta timmarna till jul kan vara en djup avgrund. Närheten blir aldrig en närvaro. – Kan människan göra något? Kan hon bereda vägen för Herrens verkliga ankomst i sitt liv?

Det första människan behöver är tro. ”Utan tro kan ingen finna nåd hos Gud”, säger Hebreerbrevet. Utan tro stannar allt på ytan. Kanske infinner sig lite julstämning, men inte mera. Ty hoppet förutsätter tron. Vi ser det hos Maria. Hon frågade sakligt hur hon, som inte haft någon man, kunde bli havande. Hon hörde ängelns ord om att helig Ande skulle komma över henne – och hon trodde på ängelns ord. Sakarias, Johannes Döparens far, fick löftet att hans hustru Elisabet skulle bli havande trots hög ålder, men han tvivlade och förlorade talförmågan. Väntetiden måste han ha använt för att ångra sitt tvivel och be om tro. När barnet var fött och han på en skrivtavla bekräftar att pojken skulle heta Johannes, vilket ängeln hade sagt, fick han talförmågan tillbaka. Den som ger tvivlet rum och inte ber om tro, förblir i tvivlet. Allt stannar i åsikter eller i det yttre, men utan tro blir det inte äkta julfrid i människans hjärta. Maria prisas salig för att hon trodde. Människan kan inte ta sig tron, men hon kan be om den och söka den i Guds ord. Otro är det första hindret för att advent skall övergå i jul.

Det andra hindret är ouppklarade synder. Den obekända synden skiljer människan från att på djupet glädjas över Jesusbarnet. Det har ju kommit för att befria människan från synden. Men inte som ett trolleri. Utan ånger och bekännelse får Jesus stå kvar utanför dörren. Julglädjen hindras att ta sin boning i hjärtat. Men människans ånger och bekännelse förvandlar hjärtat till en krubba, där Jesus föds. Det är julens saliga utbyte. Det andra hindret, synden, måste röjas undan.

Det tredje hindret heter olydnad. Ty tron på förlåtelsen har sin fortsättning i trons lydnad. Vi hörde det i andra läsningen, där det står att apostelns uppgift är att föra alla folk till ”trons lydnad”. Maria är det oöverträffade exemplet. Hon inte bara trodde, hon lämnade över hela sitt liv åt Gud. ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig efter ditt ord.” Någon har sagt: ”Jesus äger all rätt över mig. Jag räcker över mitt livs tyglar till honom. Jag vill inte längre leva för mig själv, utan för honom som dog och uppstod för min skull. Trosakten betyder att låta Jesus, hans lära och exempel lysa upp och rena varje mörk och oordnad vrå av mitt liv. Det är det bästa sättet att göra i ordning en välkomnande krubba för Jesusbarnet.”

Ängeln sade till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud”. Samma nåd fick den troende i dopet. Maria förblev i nåden. Därför är hon inte bara ett föredöme, hon förmedlar nåd till dem som snubblar och faller. Hon gav oss Frälsaren. Hon fortsätter att förmedla hans nåd. Genom Maria kommer människan till Jesus.

Vi bad i kollektbönen: ”Ingjut, Herre din nåd i våra hjärtan…” Guds nåd förmedlar tro till den tvivlande, förlåtelse till den ångerfulle och överlåtelse till den olydige. Nåden väntar på att människan tar emot den. Nåden förvandlar adventstidens närhet till julens närvaro.

Amen.