Pingstdagen

Apg 2:1-11 1 Kor 12:3b-7,12-13 Joh 20:19-23

Du sänder din Ande, då skapas liv

Vinden och elden är mäktiga naturfenomen. De kan inte fångas med händerna. Deras verkningar kan vara förödande, men också bli till välsignelse. Likaså med Anden. När Anden utgjuts den första pingstdagen sker det genom en stormvind och genom tungor av eld. Ändå är följden inte kaos och förvirring, ännu mindre språkförbistring. Tvärtom hör människorna när apostlarna talar om Guds stora gärningar, de hör och förstår. Anden är både ogripbar, ty den är Guds helige Ande. Samtidigt leder den till begripligt och livgivande tal. Den helige Ande är människoälskande och livgivande.

För vetenskapen är det en gåta hur liv uppstår ur den döda materien. Ingen kan förklara detta språng i utvecklingen. Ett nyfött barn väcker samma förundran, nästan tillbedjan. Utan liv funnes det bara död materia. Bibeln säger att råmaterialet till människan var ”jord från marken”, som Gud blåser in liv i. Människan blir en levande varelse. Psaltaren sjunger: ”Du sänder din Ande, då skapas liv”.

Men människan är dödlig och skall åter bli jord. Det är villkoren, sedan syndafallet. Döden kom in i tillvaron genom människans synd. Hon ville klara livet på egen hand, vilket slutar i död. Men Gud vill inte människans död. ”Det är inte Gud som har gjort döden, han gläder sig inte åt att liv släcks” säger Visheten. Därför sänder han sin Son för att hon skall få liv, oförstörbart och evigt liv. Jesus går själv i döden för att besegra döden. Det bekräftas på tredje dagen, då han uppstår med ett liv som inte kan dö. Han sänder sina apostlar för att förmedla detta sitt liv till alla människor. Därför utrustas de med Guds livgivande Ande.

Apostlagärningarna berättar hur Anden utgjuts över den unga kyrkan. Förändringen hos lärjungarna är övertydlig. De räddhågade apostlarna förvandlas till den levande och livgivande kyrkan. Hon bär denna livgivande kraft i sitt ord och i sina sakrament.

Utan Ande är allting kraftlöst och dödligt. Ingen kan ”hålla kvar” livet. Ännu tydligare blir det i trons värld. Människan kan inte ens säga: ’Jesus är Herre’, om han inte är fylld av den helige Ande, hörde vi i andra läsningen. Utan Anden blir också sakramenten tomma ceremonier. Därför ber prästen över gåvorna på altaret: ”Helga genom samme Ande de gåvor som vi burit fram, så att de blir vår Herres Jesu Kristi kropp och blod.”

Anden förvandlar livet i gemenskapen. Konkurrens och avund förvandlas till glädje över de andras gåvor. Gåvorna blir allas egendom, eftersom vi genom Anden blivit lemmar i samma kropp. ”I en och samme Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp”. Det är ju meningslöst av foten att vara avundsjuk på handen. I stället säger den: ”Se vilken fin hand jag har”.

Anden är inte bara tröstande. Den är också störande, när människan låser in sig i självupptagenhet. Den väcker den sovande och öppnar ögonen på den blinde. Pingsten är hänryckningens tid, men inte vilken hänryckning som helst. Anden är förnuftig och avslöjar både falska läror och brister i vår värdighet som kristna, ty den är sanningens Ande. Ändå är den inte torr.

Anden berör våra sinnen. Den känns igen på smak och doft. Anden ger oss en ”katolsk känsla”, en sensus catholicus. Pingstsekvensen sjunger om Andens ”nyktra rus”. Anden väcker den sovande, vilket kan upplevas obehagligt, men dess avsikt är att ge frid och driva ut rädslan. Anden förlåter alla synder – utom synden mot Anden, som är ovilja att försonas och ovilja att bli förlåten. Prästen säger i biktstolen: ”Gud har utgjutit den helige Ande till syndernas förlåtelse… Jag förlåter dig dina synder, i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”. Anden förlänger Jesu frälsande närvaro. Men alla tar inte emot honom, varken då eller nu.

Anden är orsak och första drivkraft till det andliga livet. Samtidigt är Anden ofta den siste av de tre gudomspersonerna som den troende lär känna. Många tycks av falsk ödmjukhet utesluta sig själva från Andens verkningar. De stannar under lagen, men känner inte nåden. De reducerar det kristna livet till ett anständigt liv, konventioner och religiösa besvärjelser. De nöjer sig med att överleva, vilket slutar i död, i stället för att leva, för evigt.

Aposteln varnar de troende för att utsläcka Anden. De har fått Anden i dop och konfirmation, men kan ”utsläcka” den. Johannes varnar för ljumhetens långsamt dödande gift. Psalmistens ord besannas på nytt: ”Du tar bort deras Ande och de dör”.

En av våra första svenska teologer, magister Mattias, den heliga Birgittas biktfader, uppmanar oss att frimodigt säga: ”Jag tror på den helige Ande”. Det är ett första steg. Redan det kan väcka hänförelse och entusiasm. Den troende kan gripas av hänryckning, ryckas ut över sin egen begränsade värld. Det är ofta vad den troende behöver i början av sitt medvetet kristna liv. Att lämna grova och uppenbara synder är inte så svårt. Men det finns djupare skikt i henne, som måste avslöjas och dö för att ge plats för det nya livet: de onda tankesynderna, självrättfärdighet, girighet, avund, och högmod i olika förklädnader. Sådant kan som regel bara botas genom prövningar, lidande och motgångar. ”Innan jag fick lida for jag vilse”, säger psalmisten. Sådana faser i livet tycks beröva lärjungen allt hon tidigare kunde glädja sig åt. Till och med förmågan att be. Inte ens tron tycks längre självklar. Katekessvar känns tomma och inga kartor stämmer. ”Du tar bort deras ande och de dör.” Men det är i sin ordning. Också Kristus berövades allt. Det är Anden som för lärjungen vidare. Ut i öknen för att pröva hennes beredskap att älska Gud mer än allt annat. För att lära henne vad verklig bön är, genom Anden som själv ”tar över” och ber i hennes innersta. Det är där Anden fullbordar sitt verk och ger liv på nytt. Staretsen Siluan tycks veta när han förlorat Anden och han gråter tills han funnit den på nytt. Orsaken till att människan inte förblir i Anden och friden är, säger Siluan, bristande ödmjukhet.

När Benedictus i sin regel har beskrivit ödmjukhetens olika steg, talar han om Anden, som driver ut fruktan och bereder plats för den fullkomliga kärleken. Hjärtat vidgas. Andens gåva är så stor, att den först måste göra oss utblottade. Den ödmjuke förstår att han är jord. Det bereder plats för Guds rike i hjärtat, som är ”rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande.”

Det som en gång skedde när vi skapades var en profetia som skulle nå sin fullbordan. Men nu med oss själva och vår egen vilja indragna och förvandlade. En gång skapades vi utan egen medverkan. Nyskapelsen sker med oss själva involverade och förvandlade. Det är skillnaden mellan paradiset och himlen. Men det är samme Ande.

”Du sänder din Ande, då skapas liv”.

Amen.