7 Påsksöndagen

Apg 1:12-14

Kraften i att vänta

De flesta av oss har erfarenhet av att ha svarat eller reagerat för snabbt, kanske lovat något, gjort en affär, eller gett en förmaning, som vi sedan bittert får ångra. Det gick för fort. Tanken hann inte med. Spontanitet verkar så lockande, men våra känslor är blinda och kan vara förödande. Människan behöver både se och bedöma för att kunna handla. Vår kultur gör människan otränad att vänta. Allt förväntas ske snabbt. Redan naturen lär oss att det finns en väntans tid mellan sådd och skörd. Det tar tid att mogna som människa. Till konsten att leva hör konsten att vänta.

I veckan firade kyrkan Kristi himmelsfärd. Sonen återvänder till sin Fader efter fullbordat verk. Under 40 dagar hade han på olika sätt visat sig för sina lärjungar. De var förvissade om att den korsfäste hade uppstått, att hans gärning var fullbordad. Ändå uppmanade han dem att vänta, att vänta på den Hjälpare som Fadern hade utlovat. Därför finner vi apostlarna och ytterligare några andra – Maria, Jesu mor, är särskilt nämnd – vi finner dem väntande, kanske i den sal där de firat den sista måltiden. Vi hörde i första läsningen att de

”höll ihop under ständig bön”. De gick inte omedelbart ut och förkunnade. De började med att vänta på och be om den utlovade Anden.

Varje händelse i den bibliska historien har något att lära. Den rymmer en hemlighet att gå in i. Också de nio dagarna mellan himmelsfärd och pingst, den s.k. pingstnovenan, rymmer en lärdom och en kraft. Om apostlarna inte hade hållit ut i denna väntan, om de gått till verket direkt, hade allt gått om intet. De hade fått kämpa i egen kraft och kristendomen hade blivit ett blad i historieboken, men inte mer.

Så viktigt kan det vara att vänta. Att inte bara kasta sig in i uppgifter och utlämna sig åt vad som råkar påverka oss. Att inte bli en lekboll för blinda och skiftande känslor. Det kan gälla både stort och smått. Ett avgörande vägval i livet. Ett möte med en människa eller en uppgift som skall utföras. Eller att ta ut kursen för dagen som ges oss. Den helige Benedictus säger: ”När du börjar ett gott verk, begär då allra först under ihärdig bön, att Herren skall fullborda den”.

Det är alltså inte en väntan, vilken som helst. Apostlarna väntade i ”ständig bön”. Vi har privilegiet att få be om vad vi behöver: vägledning och ljus, kraft och mod. Och vi ber i hopp. Den kristne har fått löftet om en Hjälpare, den helige Ande. Den Herre som varit mitt ibland sina lärjungar, har lovat att vara med dem alla dagar till tidens slut, men på ett nytt sätt, genom sin Ande. Inte bara bredvid dem, utan i dem, i deras och kyrkans innersta. Jesus hade sagt att det var bra för lärjungarna att han lämnade dem i synlig gestalt. Nu skulle han vara dem ännu närmare. Aposteln Paulus talar om en inre ledstjärna, ett inre ljus. Nu behövde de inte bekymra sig om vad de skulle säga till sitt försvar: ”Den helige Ande skall låta er veta vad som behöver sägas”. Redan profeten ger löftet: ”De som litar till Herren får ny kraft”. Jesus talar om Anden som en källa med levande vatten ur deras eget inre.

Människans väntan är naturligtvis inte huvudsaken. Huvudsaken är Hjälparen. Men väntan är ofta nödvändig för att upptäcka gåvan. Redan väntan tycks rymma en kraft.

”Det är gott att hoppas i stillhet på Herrens hjälp.” Den som vakar och ber under natten tycks kunna ”väcka morgonrodnaden”. Aposteln talar om att ”påskynda Herrens ankomst”.

Denna väntan hjälper oss att skilja mellan andarna. Lär oss att avslöja frestelser och avvisa demoner. Hjärtat behöver inte ockuperas av oro, stress och bekymmer. För att höra, måste de många rösterna bringas till tystnad. För att se, måste hjärtat vara rent. Vrede och upprördhet förblindar. Fienden väljer att anfalla i svårigheter, motgångar och orättvisor. Världen utrycker det så: ”En olycka kommer sällan ensam”. Vi vet att det finns en ond makt. Det är just i sådana situationer som Benedictus uppmanar till tålamod, men också till att ”förbida Herren”.

Ett visst mod och en viss beslutsamhet krävs. Modet att vara stilla, vänta, lyssna. Att ta sin kungliga värdighet i besittning och inte låta sig styras av vad som helst, ännu mindre avgudar eller demoner. ”Mitt inre förmanar mig om natten”, säger psalmisten. Det kan vara plågsamt – som en skärseld. Men skärselden rymmer ett hopp. I helvetet, däremot, finns inget hopp. Det är det som gör det till ett helvete. Men för den som väntar ödmjukt öppnas en dörr, när tiden är mogen. Den som ser sig tillbaka upptäcker att det fanns en plan, att det var någon som ledde oss. Inte ens våra synder kunde förstöra denna plan.

”Den som sitter under den Högstes beskydd, han säger: ’Herren är min tillflykt och min borg’”. Klostret ber den psalmen varje kväll.

Vi övar oss i varje gudstjänst, övar oss att vänta på det allra bästa, det allra skönaste. Herrens närvaro är sakramental. Den sker genom tecken och symboler. Tecknen gör den osynlige närvarande. Aldrig kommer vi Gud så nära som i kyrkans heliga liturgi, fr.a. i eukaristin. Ändå är vi fortfarande på jorden. Vi ser honom inte. Vi sjunger: ”Trons mysterium!” Varje mässa har ett slut. Liturgins uppgift är därför lika mycket att peka vidare som att skapa närvaro, lika mycket att väcka längtan, som att tillfredsställa. Liturgin är som den skira bokskogen här i Skåne just när löven spruckit ut. Löven är genomskinliga för solens ljus. Liturgin är genomskinlig för det gudomliga ljuset.

Liturgin är ett gränsfenomen. Den för oss fram till gränsen mellan tid och evighet. Det goda ger en försmak av det högsta goda. Liturgin väcker hopp. ”I sin längtan äter de utvalda oupphörligt och när de äter har de en oupphörlig längtan” (Peter Damiani).

Det gör liturgin till en övning i konsten att leva, en påminnelse om vad hela vårt jordiska liv är, en väntan, men en väntan fylld av hopp, ett välgrundat hopp, som vi skall be i denna mässas slutbön: ”uppfyll löftet att hela kyrkans kropp skall klädas i den härlighet med vilken du har krönt dess huvud, Jesus Kristus, vår Herre”.

”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp av Herren.”

Amen.