Andra söndagen i Advent

Jes 11:1-10 Rom 15:4-9 Matt 3:1-12

Ett skott ur en avhuggen stam

När ett kraftigt träd har fällts till marken finns bara stubben kvar. Det verkar som om trädets historia därmed är slut. Men profeten Jesaja säger att ett skott skall växa fram ur en avhuggen stam. Han levde på den tid då Davids stam hade fallit och Jerusalem hade intagits av det assyriska väldet, trots löftena om att Davids ätt skulle bestå. Redan 700 år före Kristi födelse målar profeten konturerna till den kommande Messias, vars födelse vi skall fira om några veckor.

Vi sjunger om det i julpsalmen: ”Det är en ros utsprungen av Davids rot och stam”. Tidigare sjöng man: ”av Jesse rot och stam”. Det var när flera kände till att Davids far hette Jishaj/Isai med dess medeltida form Jesse.

Han skall vara fylld av Herrens Ande, säger profeten. Han samlar i sig alla det gamla förbundets stora gestalter och deras ande: Mose och Abrahams gudsfruktan, Davids kraft, Salomos vishet, ja, också Höga Visans kärlek. Han skall vara omgjordad med rättvisans bälte och skipa rätt för de svaga och fattiga. Han skall döma våldsverkarna och de onda. Profeten målar bilden av ett rike där frid och gemenskap råder. Han hämtar sina bilder från djurens värld, men det syftar på människor och folk. Kyrkan låter oss höra denna profetia under advent.

Ty, som vi hörde aposteln säga, ”alla profetior i skriften står där för att undervisa oss”. Profetian låter oss ana höjden och djupet, bredden och längden av honom, vars födelse vi snart skall fira. Kyrkan lyssnar på till de messianska profetiorna för att på nytt förstå sin Herres hemlighet.

På köpet får hon vägledning för det konkreta livet tillsammans. Aposteln manar till enhet: ”godta varandra, så som Kristus har godtagit er”. Aposteln syftade i sitt brev främst på förhållandet mellan jude- och hednakristna, men det gäller hela den brokiga mångfald som är förenad i den katolska kyrkan. Ytterst är det ett budskap till hela den mänskliga familjen. Kyrkan är ett profetiskt tecken för hela mänsklighetens enhet.

När svaga och starka älskar varandra i stället för att bitas och förtära varandra, då är det som när kalvar och lejon betar tillsammans. När den aggressive och våldsamme blir mild och barmhärtig, då kan vargen bo ihop med lammet. När den avundsjuke gläds åt den andres gåvor, ligger pantern vid killingens sida. När lögnaren har vänt om till sanningen då kan spädbarnet leka vid ormens håla. När den svekfulle har blivit trogen, kan barnet sticka handen i kobrans bo.

När skall detta ske? Profeten talar om en dag, en helig dag, då folken skall söka sig till Jishajs rot, där han står som ett fälttecken för alla folk. Det tecknet restes på Golgota kulle för alla folk och stammar. Hans apostel talar om den yttersta dag då alla knän skall böjas för detta tecken, antingen de vill eller inte, den dag då slöjan över tillvaron skall skingras, den dag när den slutliga domen skall fällas och korsets tecken skall avslöjas som historiens mittpunkt och mål. Dagen föregrips varje gång Kyrkan förkunnar och lyfter upp detta tecken. Ibland skymtar det fram, tydligast genom helgonen, oftast sker det i det fördolda, när någon känner igen tecknet.

Profetiorna står där för att bereda väg och undervisa oss. Så att vi inte fångas av den ideologi, där all historia och utveckling ses som styrda av slump och den starkares lag. Profeterna vittnar om att det finns en plan, ett gudomligt rådslut, en mening med hela historien. Allt har sitt centrum i Messias, den utlovade.

Aposteln sade: ”Profetiorna står för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp”. De visar oss vem Gud är, ”uthållighetens och tröstens Gud”. Han förväntar sig förvisso uthållighet och tålamod av oss, men inte i vår egen kraft. Han är själv tålamod och tröst. Och hans innersta vilja är att ge oss del av sig själv. Det är därför han föds som människa.

När vi läser profetiorna ser vi in i Guds hjärta. ”Lär känna Guds hjärta genom hans ord”, säger Gregorius den Store. Det ord han ger oss är inte bara information. Ordet tränger in och omformar. Ordet ger näring och kraft, ett bröd att tugga i sig, så att läsaren får del av Guds innersta. Den gamla kyrkan såg läsningen av Guds ord på samma sätt som mottagandet av den heliga eukaristin. Hieronymus kallar också det skrivna ordet för Kristi kropp och blod. Dess utsida är bokstäver, men den som tuggar i sig ordet under bön och upprepar orden i sitt inre märker att det ger ifrån sig kraft. Ordet förvandlar människan inifrån. Hennes tankar blir Kristi tankar. Hon blir det hon är skapad till, en avbild av honom som är tålamod och tröst. En munk, Wilhelm av Saint-Thierry, säger: ”Det är nödvändigt att bita av ett stycke från den dagliga läsningen och överlämna den till ’minnets mage’, ett stycke som passar för det flitiga idisslandet”.

Den siste i raden av gammaltestamentliga profeter är Johannes Döparen. Han uppträdde i Judéens öken. Öknen var den miljö där Israels folk hade förberetts för att ta det utlovade landet i besittning. Herren hade lockat sitt folk ut i öknen för att vinna sin bruds hjärta. Öknen var den skimrande förlovningstiden, så att bruden kunde förenas med sin brudgum. Johannes Döparen är brudgummens vän, som förbereder sina landsmän för detta bröllop. Folket ska föras in i ett nytt rike. Inte ett geografiskt land. Han säger att ”Himmelriket är nära”.

Profeten är ett med sina ord. Han är rösten som ropar: ”Bana väg för Herren”. Folket kom i stora skaror ut till Johannes. Också de teologiska experterna följde med strömmen, men profeten genomskådar deras hyckleri. De följer trenden, men har inte för avsikt att ändra varken liv eller tänkesätt. ”Huggormsyngel! Bär då sådan frukt som tillhör omvändelsen”, säger han. Vänd om från era onda gärningar och gör det goda.

Men omvändelse går djupare än att skärpa sig moraliskt. Omvändelse betyder att vända sig om så att man ser. Den oomvända människan sitter fast i sig själv och sjunker därmed under sin sanna värdighet. Människan har en kapacitet att höra när Gud talar.

Den som hör vaknar som ur en sömn. Det är inte behagligt när man inser att livet kan förspillas. Att jag kan missa målet och bli som agnarna för vinden. Det väcker en hälsosam fruktan, men den bereder mark för hoppets gåva. Ett skott…

Det måste ha hänt något med folket när de hörde Johannes Döparen. De kom ut till honom, lyssnade och bekände sina synder. De måste ha fått ett styng i hjärtat. Det tröga, ljumma och hårda hjärtat genomborras av hans ord som av ett vasst spjut. De förstår att Johannes är sänd av Gud, att han talar Guds ord. Som kung David när profeten Natan talar klartext om hans synd, eller när Petrus förnekat sin Herre på översteprästens gård och Jesus ser på honom. Petrus går ut och gråter. Eller när kvinnan tvättar Jesu fötter med sina tårar.

En sådan sorg är salig. Den bereder väg för den nya födelsen. Jesus föds, inte bara i Betlehem, utan i det egna hjärtan. Det ger människan ett hopp.

Profeten Jesaja talade om ett skott ur en avhuggen stam. Låt oss lyssna till Guds ord så att hoppet väcks och kan växa.

Amen.