Fjärde söndagen i Advent

Jes 7:10-14 Rom 1:1-7 Matt 1:18-24

Trons lydnad – Josefs exempel

Två av de fyra evangelisterna berättar om Jesu födelse, Matteus och Lukas. Lukas är mest utförlig och ser det hela ur Marias perspektiv. Matteus är mera kortfattad och ser det som händer ur Josefs perspektiv.

Josef var trolovad med Maria. Det innebar att de var rättsligt bundna vid varandra, redan innan de börjat leva tillsammans. Nu får han veta att hans trolovade blivit havande. Det kunde bara uppfattas som äktenskapsbrott och Josef hade kunnat dra henne inför rätta. Som from jude kunde han inte fullfölja förbindelsen. Men Josef vet att kärleken är det viktigaste av alla bud – det är därför han kallas rättfärdig. Han vill inte dra vanära över Maria. Därför tänker han skilja sig från henne i tysthet. Det betydde att med två vittnen skriva ett skilsmässobrev och upphäva trolovningen.

Då ingriper Gud. Genom en ängel uppenbarar han sig för Josef i drömmen och säger: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande.” Det finns en mening och en plan i det som skett. Gud har utvalt Josef eftersom han är av Davids släkt. Den utlovade Messias skulle ju vara en ättling till David. Men samtidigt skall Messias välde vara evigt och början till ett nytt förbund. Därför har något unikt och underbart skett. Maria har blivit havande genom ett unikt ingripande av den helige Ande. Matteus hänvisar till ett löfte hos profeten Jesaja, som sagt att en jungfru skall bli havande och att barnets namn skall vara Immanuel. Det betyder: Gud med oss.

Det är lätt att få svindel, leta efter bortförklaringar och söka efter något begripligare. Men det ligger en inre logik i att barnets moder måste vara en jungfru. En kyrkofader (Beda Venerabllis) säger: ”Det är på allt sätt tillbörligt att när Gud ville bli människa, då föddes han inte av någon annan än en jungfru, och när en jungfru fick uppdraget att föda, då födde hon inte någon annan än honom som är Guds son.”

Det barn som Maria skall föda är inte bara ett budskap om Gud, inte bara ett tecken på att Gud är nådig och barmhärtig i största allmänhet. I detta barn är Gud själv närvarande. Kyrkan tror och bekänner att Marias son samtidigt är Guds egen Son.

Ändå är han samtidigt en människa av Davids ätt. Josef tar Maria till sig som sin hustru och adopterar därmed hennes barn och blir dess fosterfar. Därför är Jesus med rätta av Davids hus och släkt.

Josef är inte ett passivt verktyg för denna Guds plan. Han är ett föredöme i trons lydnad. Matteus berättar: ”När Josef vaknade, gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.” Som Maria blev Herrens tjänarinna, blir Josef sin Herres tjänare. Utan att tveka. Utan att frukta för konsekvenserna eller vad det skulle kosta honom. Han ställer inte ens en fråga. Han är det tysta föredömet i trons lydnad.

Också Paulus talar i andra läsningen om ”att föra alla hedningar till lydnad i tro”. Att bejaka tron innehåller ett moment av lydnad, av viljemässigt bejakande av den tro som har Gud själv till upphov och garant. Många väljer här att istället tveka och dröja. De kommer inte vidare eftersom de själva vill behålla kontrollen över sina liv.

Men denna lydnad är vägen till frihet. Trons lydnad är vägen ut ur tvivlets och vankelmodets fängelse, också på den fortsatta vägen. Det kan gälla en situation eller en uppgift som verkar omöjlig eller övergå de egna krafterna. Den helige Benedictus beskriver det i ett kapitel, där munken får ett uppdrag som är svårt eller verkar omöjligt. Då skall han lugnt förklara för den överordnade varför det verkar omöjligt för honom, men om det ändå förblir som den överordnade beslutat, så skall han ”lyda av kärlek och i förtröstan på Guds hjälp”. Det är trons lydnad. Det är vad Josef gör.

Det kan det gälla både små och stora saker, kanske något som vi länge skjutit på framtiden. Att lyda den inre rösten att försonas med en ovän, att skriva ett brev, att besöka en sjuk, att ge en gåva till den behövande, att bryta med en ovana, att gå till den bikt som jag länge skjutit undan, att inte låta sig slås ned av motgången, eller att helt enkelt hålla ut i bönen. Trons lydnad öppnar dörren, eller åtminstone ett fönster, till frihet och glädje.

Vi ser vad som hände för Josef. Han tog sin trolovade till sig. Det var hans lydnad för Guds röst. Men därigenom fick han det som övergick all mänsklig lydnad, han fick Marias barn som sitt barn. Han fick öppna dörren till sitt hus, inte bara för Marias son, utan också för Guds Son. Som det sägs om Sackaios när han tagit emot Jesus i sitt hus: ”Idag har räddningen nått detta hus”. Sådan är trons lydnad. Den tänder ett ljus i mörkret. Den öppnar dörren för Guds nåd och närvaro i våra liv. Det vi hör väntar på vårt svar. Men när vi ger det svaret, när vi lyder i tro, så upptäcker vi att gåvan övergår alla våra insatser. Vi anar det stilla suset av Guds egen närvaro, att Gud själv är med oss i det barn Maria föder och Josef tar emot i sitt hus. Josefs fosterson är Immanuel, Gud med oss. Som föds i Betlehem för att födas i våra hjärtan.

Detta går vida utöver vår egen personliga och begränsade horisont. Den lilla begynnelsen i Josefs och Marias utsatta familj tänder ett ljus som lyser för alla folk, också i vår tid. Tron på Jesus som Guds Son kan tyckas maktlös i den värld vi lever i, men den var minst lika hotad i dess första begynnelse. Och den rymmer samma kraft.

Löftet om Immanuel i början av Matteusevangeliet pekar fram emot evangeliets sista ord, den Uppståndnes löfte till sina lärjungar: ”Jag är med er, alla dagar intill tidens slut”.

Amen.