Första söndagen i Advent

Jes 2:1-5 Rom 13:11-14 Matt 24:37-44

Natten går mot sitt slut och dagen är nära

Många skulle säga det motsatta. För dessa tycks dagen gå mot sitt slut och natten närma sig. Det finns en mörk oro i luften, låt vara att människor oroar sig över olika saker. För många tycks utvecklingen knappast gå i rätt riktning. Men aposteln vittnar om en motsatt utveckling: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära”. Paulus var ingen drömmare eller allmän optimist. Han och de första kristna var hårt prövade, både till kroppen och själen. Ändå säger aposteln att det är dagen och ljuset som närmar sig. Inte natten och mörkret.

Adventstiden har samma hoppfulla tonläge och atmosfär. Vi märker det, knappast på gator och i varuhus, men i Guds heliga Kyrka, särskilt i hennes bön och liturgi. Vi hörde det i kollektbönen. ”Fyll oss med längtan efter din stora dag”. Adventstiden lyfter och vidgar blicken och synfältet. För att befria från jordiska bekymmer och tidens obönhörliga gång. Den tid som bara tycks rinna ifrån oss. Många plågas av missmodiga tankar. Är inte alltsammans meningslöst? I ett europeiskt land föreslås rätt till assisterat självmord för dem som anser sig ”färdiga med livet”. Johannes Paulus II talade om en ”dödens kultur”.

Adventets texter och böner vittnar om något annat. Advent vill ge människan hoppet tillbaka, så att hon kan lyfta blicken och räta på sig. Att leva med i kyrkans adventsliturgi är att ana ett ljus som belyser hela universum, inte minst vårt förhållande till tiden. Kyrkans advent ger tiden rymd och spänst, högsta allvar och djupaste glädje. Tiden går inte mot sitt slut, utan mot sin fullbordan.

Kollektbönen kallade framtiden ”din stora dag”. ”Din dag”. Det är Gud som har framtiden i sin hand. Framtiden kan inte fångas i statistik, prognoser och mänskliga beräkningar. Inte heller är det bara en större maktfaktor. Framtiden har ett ansikte. Någon kommer människan till mötes. Någon har trätt in i tiden, någon med ett barmhärtigt ansikte. Någon kommer till oss i det barn vars födelse vi skall fira om några veckor. Det är kristen tro att han vid tidens slut skall komma tillbaka och återställa allt. Men då inte som ett värnlöst barn, utan i makt och härlighet.

Vi lever i denna mellantid, tiden mellan Kristi ankomst i krubban och hans återkomst på himlens skyar. Därmed förvandlas människans tid. Den blir en väntans, längtans och hoppets tid. När tiden går, är det någon som kommer. När världen blir alltmer orolig och förvirrad, då sjunger kyrkan: ”Välsignad vare han som kommer.”

Han kommer redan ”i förväg”, i ”mellantiden” kommer han för att bereda oss för den slutliga ankomsten, för det slutliga mötet. Det gör han på tusen sätt, men tydligast i sin heliga kyrka.

Vi hörde i evangeliet hur Noa byggde sin ark för att undgå flodens vatten, som annars skulle dränka alla. Kristus är den nye Noa som har byggt en ark, sin heliga kyrka, för att rädda oss undan syndafloden och de katastrofer som skall komma. Det är säkrare att ta sig över tidens hav i en stadig båt än att försöka simma eller lita på en hemsnickrad eka.

Men också i kyrkans båt kan man somna. Att tillhöra kyrkan kan bli en yttre rutin, där kroppen är med, medan själen springer omkring i världen. Kyrkan försöker hålla oss vakna, så att vi inte steg för steg somnar in. Därför måste vi inte bara vakna till. Den troende måste hålla sig vaken. Så att sinnet inte fördunklas och tyngs ner av ”omåttlighet och dryckenskap och världsliga bekymmer”. Inte som ett nej till skapelsens glädje och skönhet, men för att detta inte skall få makt över henne, inte få henne att sänka blicken och sugas ner i mörkret. Aposteln varnade för att ha ”så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks”. Det är jag som skall styra över kroppen, inte tvärtom. Begären måste skiljas från behoven. Allra försåtligast är kanske ”bekymren”, de inre malande och destruktiva tankarna. De kan ha flera orsaker, men behöver konkret motmedicin. Ju mera bekymmer, desto mera bön. Ju mera destruktiva tankar, desto mera andlig läsning. Utsätter sig människan för giftig påverkan blir hon sjuk. Med frestelser skall man inte förhandla, de skall avvisas. Vår påve Franciskus sade häromdagen att man alls inte skall tala med frestaren.

Adventstiden är en förberedelsetid, en tid för att gå till bikt, en tid då vi frivilligt övar oss att vänta och avstå. För att våra hjärtan skall vidga sig och hoppet växa. I förväntan på det som är mera värt.

Hela adventstiden är en bön om att Guds rike skall komma: ”Tillkomme ditt rike”, ber vi i Fader vår. Sju gånger om dagen inleds tidebönen i klostret med ropet: ”Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp”. ”Fyll oss med längtan efter din stora dag.” Det är bön, ty vi kan inte finna honom om han inte kommer oss till mötes. Det är inte självklart, ännu mindre magi. Varje gång är det något nytt och förvånande. Herren kommer till den som ber, när tiden är inne. Han kommer till den som lyssnar och läser Guds ord. Han kommer i den nästa som behöver min hjälp. Han kommer till den som i den heliga kommunionen sträcker fram sina händer eller sin tunga och säger sitt Amen. Vi ser det i evangeliet. Han kommer idag som han kom till de fattiga och sjuka i evangeliet, till hungrande och flyktingar, till syndarna som ödmjukar sig.

Bönen kan inte skiljas från kärlekens gärningar. Aposteln uppmanade de kristna att ikläda sig Kristus. Det kan handla om ett leende i stället för en sur reaktion, ett brev eller ett telefonsamtal. Dagens kollekt går till Caritas arbete för krigsdrabbade barn i Främre Orienten, till dem som berövats möjlighet att bygga upp sin framtid. Våra gärningar och vår bön är bara en liten gest, när vi förstår att det är han som hela tiden kommer. Det är han som ger oss lusten att bedja och viljan att tjäna vår nästa.

Så förvandlas människans stund på jorden. Från rädsla och förtvivlan, till hopp och förväntan. Hon föregriper Herrens ankomst så att han kan upprätta sitt rike. Både i våra hjärtan och till sist i en ny skapelse.

Vi rätar på oss, lyfter våra huvuden och låter våra hjärtan vidgas, nu i denna eukaristi och i denna adventstid.

Natten går mot sitt slut och dagen är nära.

Amen.