24 Söndagen under året

2 Mos 32:7-11,13-14 1 Tim 1:12-17 Luk 15

Evangeliets hjärta

Det femtonde kapitlet i Lukas evangelium har kallats evangeliets hjärta. Ingen människa kan ha tänkt ut dessa tre liknelser, allra minst den om de två sönerna. Att predika över dem är ett omöjligt företag. Men ve den som inte predikar evangelium, säger aposteln. De som kommit närmast för att återge det är kanske konstnärerna? (Rembrandt) Ännu mindre står det i mänsklig makt att praktisera och leva det liknelserna återger. De har inte bara gudomligt ursprung, de kan bara fullbordas av den Gud som är liknelsernas ursprung. Dock inte utan människans medverkan. Endast den helige Ande kan öppna våra ögon för att se och smaka den glädje de vill förmedla.

Ändå har liknelsens en oemotståndlig skönhet och charm. Intuitivt anar människan den sanne Gudens hjärta i liknelsen, den Gud vars innersta önskan det är att omfamna alla med sin barmhärtighet och göra alla till sina söner och döttrar. Liknelsen är både gudomlig och mänsklig.

Kyrkofäderna ser i dem både Guds ansikte och hans gärningar. Herden som letar efter det förlorade fåret är Kristus. Han lämnar de stora änglaskarorna, de nittionio, och blir människa, för att leta efter människan, Adam, som gått vilse och inte kan rädda sig själv. Han bär fåret på sina axlar, liksom Jesus bar sitt kors, för att föra sig själv och därmed människan tillbaka till Fadern i himlen.

Kvinnan som letar efter det förlorade silvermyntet är vår moder Kyrkan, som tänder ljus i alla världens hus för att återfinna den människa som tappats bort och som tappat bort sig själv, dold bland damm och i mörker.

Fadern omfamnar sin trasige son med sina båda armar. Armarna är Sonen och Anden, som utgår från Faderns ömsinta hjärta. Kyrkofäderna ser sådana väldiga horisonter, samtidigt som de utlägger de djupt mänskliga händelser som liknelserna återger. I detaljerna avslöjar sig mästaren.

Arvet, som den yngste sonen får ut av sin fader, är enligt fäderna hennes förnuft och vilja. Hennes förmåga till insikt och hennes frihet att välja. Att sonen ger sig av till främmande land behöver inte betyda en resa i bokstavlig mening. I sitt inre, med sitt förnuft, kan hon låta otrons argument väga tyngre och med sin vilja föredra att vara sin egen herre. Att tro sig finna ett bättre liv på egen hand. Hon lockas av illusionen att Gud vill hindra henne att leva helt och fullt. Snart har hon förskingrat sin dyrbaraste egendom, hela sin ”substans”, allt hon ägde. Ibland kan det räcka med en tanke, en enda bejakad tanke, självömkan eller avundsjuka, som påverkar hela livet. Kroppen kan glatt ropa Hej, men i det inre råder tomhet och nöd.

Den välbärgade man som anställer sonen och skickar ut honom att vakta svin, ser kyrkofäderna som djävulen själv. Det är en grym herre. Den utfattige och hungrige får inte ens äta svinmaten, även om den bara fyllde buken utan att mätta. Sådana är villkoren i fiendens tjänst. Det hela ser hopplöst ut. – Om det inte vore för minnet, en annan av de gåvor människan fått. Sonen har minnet kvar, minnet av ett annat och lyckligare liv. Han kommer till besinning; egentligen står det att han kom till sig själv. Människan bär detta ”själv”, hennes sanna jag, med sig under all smuts och allt elände. Liksom silvermyntet som kvinnan förlorat, hade konungens bild inpräglad, trots att ingen kunde se dess glans, när det låg dolt under byrån i damm och mörker.

Sonen använder sin fria vilja, samma dyrbara egendom som han tidigare använt för att gå bort. Nu fattar han ett beslut och ger sig av i andra riktningen. Omvändelse kallas det. Medan han stavar på sin bekännelse: ”Fader jag har syndat mot himlen och mot dig”. Uttrycket ”mot himlen” ser några kyrkofäder som en bild för det han hela tiden har med sig, samvetet. Att nonchalera sitt samvete är samma sak som att nonchalera Gud. Nu använder han sin vilja, i ljuset av sin insikt, och använder den rätt. Om synd är missbrukad frihet, så är omvändelse en rätt använd frihet.

Fadern väntar hela tiden. Också genom sin Son: ”När jag blivit upphöjd på korset skall jag dra alla till mig”. Han tar inte tillbaka den frihet han själv har gett sina barn. Han bidar sin tid. Men när de båda möts går det fort, åtminstone i liknelsen. Nu är gudomliga krafter i verksamhet. Benedictus säger att den som nått ödmjukhetens tolfte steg ”strax” får sin trälaktiga fruktan ersatt av kärlek. För sonen i liknelsen har ångern utfört sitt verk i hans hjärta. Och ånger rymmer gudomlig kraft, den största kraft människan har till sitt förfogande. Det är sannolikt orsaken till att djävulen så listigt försökt att vanställa den äkta ångerns utseende. Få den att framstå som ältande och grubbel. Äkta ånger är fruktan av en helig samverkan mellan människans besinning och den gudomliga barmhärtigheten.

Lika eländigt som det var bland svinen, lika överväldigande är det som sedan händer. Sonen får inte ens be sin inövade bekännelse till punkt. Biktstolen behövs, men den står inte i kyrkans centrum och efter en uppriktig bekännelse går det fort. Sonen blir omfamnad och kysst med faderlig ömhet. Den fina dräkten betyder att han får sin värdighet tillbaka. Han kan på nytt använda sitt förnuft och sin vilja, det dyrbaraste i människans utrustning. Ringen på fingret bekräftar att det är Andens gåva. Skorna visar att han återfått sin ställning som son. Slavarna gick utan skor. Men skorna pekar också framåt, mot den rätt använda friheten, lydnadens snabba fötter, den lydnad som nu inte sker av tvång eller av beräkning, utan i glädje och frihet, och därför ger ifrån sig en angenäm doft.

Den äldre sonen – flera av fäderna säger att det är judarna, som tar anstöt av hedningarnas omvändelse. Men enligt aposteln skall också de få tillträde till måltiden när hedningarna i fullt antal har nått målet. Andra fäder säger att det är avunden som hindrar den äldre sonen att delta i festen. Men fadern går också honom till mötes med mild övertalning. Han får höra vad som gäller för barnen i Faderns rike: ”Allt mitt är ditt”.

Liknelserna, särskilt den om de båda sönerna, måste ha gudomligt ursprung. Endast den gudomliga barmhärtigheten kan fullborda vad som sker. Men bara ett oroligt människohjärta kan söka barmhärtigheten och endast ett ångerfullt hjärta kan förstå och ta emot den. Därför finns i denna liknelse om Guds outtömliga barmhärtighet också ett djupt allvar.

I en lång rad av ”verktyg” ger Benedictus sina bröder till sist denna uppmaning, kanske till den som åter igen fallit i gammal synd.

Maningen lyder: ”Aldrig misströsta om Guds barmhärtighet”.

Amen.