25 Söndagen under året

Am 8:4-7 1 Tim 2:1-8 Luk 16:1-13<

Den som är trogen i det lilla…

”Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort.” Det är inte svårt att förstå vad Jesus säger. Det går inte att spela dubbelt. Slarv med vardagsmoralen avslöjas förr eller senare. Särskilt gäller det dem som talar och handlar i kyrkans namn. De första krav som ställs på en präst eller biskop är att han är redlig. Teologiska och andliga meriter förlorar sitt värde om vederbörande inte är pålitlig. En församlingsledare skall, enligt Paulus, vara ”höjd över allt klander, nykter, behärskad, anständig, gästfri. Han får inte missbruka vin och inte vara hårdhänt utan skall vara försynt och fridsam och fri från penningbegär”. Han skall kunna styra sitt hus. Hur skall den som inte tar ansvar för sitt eget hus kunna bygga upp Guds hus?

Vi vet att Benedictus ställer samma krav på klostrets förvaltare. Han skall inte bara äga gudsfruktan. Han måste ha en ”mogen karaktär, vara nykter och måttfull i maten. Han får inte vara häftig, inte orättvis, inte trög eller slösaktig”. Ödmjukhet har inget värde, om han inte kan ge ett vänligt svar. Vi hörde det i gårdagens mässa: ”Det andliga kommer inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga”.

Men det är skillnad på smått och stort. Kyrkan skiljer mellan allvarliga synder och mindre synder. De kräver olika medicin. De mindre allvarliga botas med hjärtats ånger, bekännelse och föresats. Allvarliga synder kräver biktens medicin.

Men också den som ärligt försöker, märker hur svårt det är med trohet i det lilla. Det kan räcka med lite slarv, lite oförsiktighet med orden, att inte vara närvarande i det man gör… Inte ens helgonen var felfria. Och de sörjde också över varje liten otrohet. Men de gav inte upp. Inte ens när allt stöd kändes långt borta. Moder Teresa saknade inre stöd under lång tid, men hon fortsatte att törsta efter Gud, fortsatte att trösta och att älska.

Egentligen finns det bara en som var trogen i allt, människan Jesus Kristus. Därför kallar Paulus honom för den ende medlaren mellan Gud och människor. Hans mor har all sin nåd från honom och deltar i hans förmedling.

I andra läsningen tycks vi komma till en annan värld. Paulus uppmanar oss att be för alla människor. Från första tid har kyrkan sett det som sin skyldighet att be för alla människor och inte minst för dem som har makten. I tider av förföljelse var det inte självklart att be för dem som mötte henne med smälek och motstånd. Men i de äldsta dokumenten om kristen gudstjänst ser vi hur kyrkan alltid har bett, inte bara för svaga och nödlidande, utan också för makthavarna.

En märklig uppgift, om vi tänker på den egna svagheten. De som har svårt med den egna troheten får detta enorma uppdrag. Den troendes lilla bön sätts in för denna världens mäktiga. Det lilla visar sig rymma det stora. I sin centrala gudstjänst ber Kyrkan för den värld och det samhälle hon lever i. Hon gör det med sin starkaste bön, Jesu Kristi eukaristiska offer. Den vita hostian och en liten mängd vin hålls upp, för de goda och mot de onda makterna. Det är Kyrkans trohet i det lilla. Detta lilla hindrar världen att gå under.

Det började med ett värnlöst barn i en krubba. Det kulminerade på ett kors. Men det förvandlade världen. Det fortsätter i de troendes bön, med källa och kulmen i Kyrkans eukaristi. Pauli uppmaning till bön rymmer trons bekännelse till den ende Guden, som ”vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen”. Hans maning till bön återspeglar en enorm frimodighet.

Där lär vi hur vi skall se på vår värld och våra medmänniskor. De är inte främlingar eller fiender, även om de står långt från kristen tro och kanske bekämpar den. De är medmänniskor, skapade av vår gemensamme Fader. De som har makten, också en Pilatus, har av ”från ovan” fått uppdraget att för alla sina medborgare eftersträva det gemensamma bästa, fred, rättvisa och frihet. Så ber kyrkan i långfredagens stora förböner, men också i varje mässa, och hennes bön återspeglar hennes tro. Alla kristna är kallade att bidra till detta – inte minst om man lever i kloster. Staretsen Siluan säger att munkens huvuduppgift är att be för hela världen.

Aposteln uppmanar till förbön ”så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt”. Bakgrunden är att de första kristna ofta beskylldes för att vara fiender till staten eller till den gemensamma ordningen. Kyrkan kan inte tiga, även om det är svårt att höra när hon höjer rösten till försvar för de fattigas, flyktingars, de svagas och de oföddas rättigheter.

Ändå är kyrkans huvuduppgift inte den moraliska. Det viktigaste gör kyrkan i eukaristin. Kyrkans bön vittnar om hennes tro, en tro som inte bara angår de troende. Hon vittnar om en Gud och om en förmedlare mellan Gud och människor! Det låter anspråksfullt och föga tolerant, men kyrkan skulle svika både Gud och människor om hon reducerade sig till en religion bland andra. Det starkaste skälet till hennes frimodiga budskap är det som aposteln själv anger. Den ende förmedlaren gav sig själv till lösen för alla. Han gav sitt liv för att lösa och befria alla människor från hennes fiender, tomheten, splittringen och ångesten, skulden och döden.

Källan och kraften till de troendes vittnesbörd finns i den heliga eukaristin. Eukaristin själv vittnar om honom som gav sig till ”lösen för alla”. ”Se, Guds lamm, som borttager världens synder”. I detta ”lilla” ser tron det stora. Kyrkan bär fram och infogar hela världens nöd i Kristi lidande och offer, i hoppet om uppståndelsen och i väntan på hans återkomst i härlighet. Det är Kyrkans och vår trohet i det lilla. Vardagens trohet i det lilla rymmer det verkligt stora.

Amen.