17 Söndagen under året

1 Mos 18:20-32 Kol 2:12-14 Luk 11:1-13

Be, så skall ni få

Fem korta ord. En uppmaning och ett löfte. Det borde vara lätt att både förstå och att följa. Vi hör alla samma ord. Ändå uppfattar vi dem på olika sätt. Jesus klagar över dem som hör utan att höra, men prisar dem saliga som hör Guds ord och handlar efter det.

”Be, så skall ni få.” Tänk efter hur du reagerar när du lyssnar till detta ord. Den icke-troende hör förmodligen bara en överdrift, ett löfte som inte infriats. Kanske tänker han: Så många böner har betts, och ändå ser världen ut som den gör!

En annan ser en chans att med en enkel bön få just det han menar sig behöva. Ungefär som ett lotteri med stora vinstmöjligheter. Om dessa säger aposteln Jakob: ”Ni ber, men får ingenting därför att ni ber illa; ni vill bara tillfredsställa era begär”. Vederbörande frågar egentligen inte efter vad bön är.

En annan ber regelbundet, men har nästan slutat att tro på löftet. Han följer uppmaningen, men bara till bokstaven, som en slav, som är rädd för att vara olydig och bli bestraffad.

Bönen visar hur det står till i människans innersta. Det kräver mod att våga se det. Men avsikten är inte att avslöja människans feghet och svaghet, utan att öppna hennes ögon för bönens gåva och löfte. Vi får be med lärjungarna: ”Herre, lär oss att be”.

I dagens evangelium ger oss Herren en enkel böneskola, i två delar. Först lär han sina lärjungar Fader vår och sedan berättar han en historia. Först lägger han en formulerad bön i lärjungarnas mun. Sedan lär han dem att be uthålligt och påträngande. Till en början är människan som ett barn. Hon lär sig genom att säga efter någon som lägger ord i hennes mun. Så lär sig ju människan att tala. Hon lär sig sitt modersmål. Nu är det kyrkan, vår moder, som lär oss vårt egentliga modersmål. Människan behöver få riktiga böneord lagda i sin mun, även om hon inte omedelbart förstår deras innebörd. Vi behöver lära oss de fundamentala bönerna, så att vi inte varje gång måste fundera ut hur vi skall formulera oss.

Fader vår, Hell dig Maria, morgon- och aftonbön, bordsbön, Angelus-bönen, bön i olika situationer, t.ex. innan man kör iväg med bilen. Benedikt säger: ”När du börjar ett gott verk, begär då allra första under ihärdig bön att han skall fullborda det”. Den heliga Birgittas bön: ”Herre, visa mig vägen och gör mig villig att gå den”. Jesusbönen, eller den bön som inleder varje tidebön: ”Gud, kom till min räddning. Herre skynda till min hjälp”. Psaltaren rymmer ett outtömligt förråd av sådana böner, som kan bli personlig bön i olika situationer. Den kloke skaffar sig ett förråd av sådana böneord, ord som träffat hjärtat och får det att vidga sig.

Den viktigaste bönen har Herren själv lärt oss. Den innehåller allt nödvändigt, allt för livet och allt om tron. ”Fader vår” – den som ber så i tro lyfts upp ur slavens förnedring och görs till son eller dotter, i en personlig relation till Jesu Kristi Fader, i kyrkans gemenskap. ”Låt ditt namn bli helgat” – Guds namn har uppenbarats genom Sonen. Hans namn, Herren, är det namn i vilket alla knän skall böja sig. Det fortsätter i vördnaden för allt som är heligt. ”Låt ditt rike komma” – det är bönen om Anden, den Ande som ger rättfärdighet, glädje och frid, som för oss in i Guds rike. ”Ske din vilja” – det är efterföljelsen av Jesus, överlåtelsen åt Guds vilja. ”Ge oss idag vårt dagliga bröd” – det är bön om och förbön för allt vi behöver, mat, hälsa, fred, rättvisa, gemenskap, men inte bara för jorden och kroppen. Också själen behöver bröd, Guds Ords bröd och det eukaristiska brödet. ”Förlåt oss våra skulder” – dagligen faller också den rättfärdige. Dagligen reses han upp av förlåtelsen och påminns om sin skyldighet att förlåta sin nästa med samma generositet han själv lever av. ”Inled oss inte i frestelse” – utan bön är vi utlämnade åt den egna svagheten. Till vårt sista andetag behöver vi be, för att bestå också i den svåraste prövningen, frestelsen att avfalla.

Sedan berättar Jesus en historia. En man får gäster, men skafferiet är tomt. I Orienten är det synd och skam att inte visa gästfrihet. I sin nöd går han därför till grannen och ber om hjälp. Grannen har redan gått till sängs och vill inte alls bli störd. Han har barnen hos sig i sängen. Men den andres påträngande envishet gör att han ändå ger honom vad han behöver. Så vill Jesus att vi skall be till vår himmelske Fader.

Inte så att vi kan övertala eller tvinga Gud att göra det vi önskar. Men Gud uppmanar oss att söka honom i all nöd. ”Ni som ropar till Herren, ge er ingen ro! Och ge honom ingen ro.” Vi är ju hans barn. Vi är lika beroende av Gud som det lilla barnet av sina föräldrar. Och föräldrarna har sin glädje i att ge barnet vad det behöver. Vilket inte betyder att barnet skall få allt det pekar på. Men också när barnets önskan avvisas, så sker det för barnets bästa. Kanske får det något annat i stället.

Bönen är en mätare på det inre tillståndet. Den som slutar be, har vänt sig till annat. Vi vet det om vi tänker efter. När vi hamnat på avvägar, när hjärtat ockuperas av begär eller aggressivitet, vars följder är klenmod och likgiltighet, då har vi övergett bönen, kanske utan att vi märkte det. Och när bönen tystnar då närmar vi oss det dödsrike där ingen lovsång finns. Den som ber är oåtkomlig för de onda makterna. Bönen visar att det finns en väg mellan högmod och uppgivenhet, mellan självöverskattning och förtvivlan.

Den enkla frågan i varje nöd är: har jag talat med Gud om saken? Det är märkligt hur lätt lärjungen lockas bort från bönens väg. Det som återstår är fromma och tomma rutiner. Bönen håller oss kvar i verkligheten. Också rädsla kan strypa bönen. Man undviker att be därför att man är rädd för det svar man skall få. Men hur kan vi vara så dåraktiga? Skulle Gud, som känner oss bättre och älskar oss mera än vi själva gör, kunna ge oss annat än det som är bäst för oss? Den som slutat att be, försvarar sig snart med att det inte lönar sig.

I böneskolans andra del sker ett avgörande. När vi lärt oss de böner kyrkan lagt i vår mun börjar den egentliga kampen. Gud prövar ingen över hans förmåga, även om det känns så. Men det kräver uthållighet. Vilken öppnar ögonen för den nåd som Gud hela tiden ger i sin försyn och ledning. Vi upptäcker att själva bönen är nåd. Bedjaren skulle inte be om inte Guds Ande lockade henne till det. Nöden och utblottelsen är den bästa hjälpen. När vi står på botten av den egna intigheten, när vi vågar se den med öppna ögon och blir stilla inför Gud, närmar vi oss de största bönesvaren.

Bönens löfte är obegränsat. Jesus, som gett oss löftet, är inte bara vägen och sanningen, utan också livet. Han är själv svaret på all bön. I honom förvandlas bönen. Allt är sammanfattat i den heliga eukaristin. Den eukaristi där han hör vår bön och ger sig själv åt oss.

Amen.