14 Söndagen under året

Ekumenisk friluftsgudstjänst vid Bondrumsgården.

Am 7:1-15 1 Thess 2:1-8 Matt 16:24-27

Det goda och lyckliga livet

Käre vänner, särskilt mina tidigare grannar i denna by. Jag minns med glädje mina tretton år i Bondrum. Jag trivdes väl och var stolt över att vara granne med Bond­rumsgården.

Jag vet inte vad ni tänker om kloster och munkar, men jag hoppas ni upp­täckt att vi är män­niskor som ni, vanliga människor. Varje män­niska vill leva ett gott och lyck­ligt liv. Den viljan är inte okrist­lig eller syndig. Den är bara mänsklig. Vi är skapade med en längtan efter lycka. Men vad är ett gott och lyckligt liv? Faktum är att den frå­gan har drivit många till kloster. Den blivan­de munken möter frågan i Benedic­tus klos­terregel: ”Är du en som älskar livet?”

I långa stycken kan vi vara eniga om vad vi menar med ett gott och lyckligt liv: ar­bete och tak över huvudet; mat och kläder, hälsa, familj och vänner. Mycket av detta har de flesta i vårt land tillgång till, även om allt flera trillar mellan stolarna mitt ibland oss. Jämfört med otaliga människor i världen är vi dock lyckligt lottade. Trots det tycks något saknas. Ett tecken är att den andliga ohälsan växer. Tonåringar kastar sig framför tåget. Hälften av de äk­ten­skap som ingås slutar i skilsmässa. Civilkurage och redlighet har blivit bristvaror. Som folk tycks vi föga rustade att möta den oro som breder ut sig, också i vårt eget land. Be­redska­pen att möta sjuk­domar, mot­gång­ar och lidande tycks inte motsvara den materiella väl­färden. Här och var finns ett intresse för andliga och moraliska frågor, men hur är det med den tro som väglett vårt land i över 800 år och som är tecknad i vår fana? När jag flyttade till Bondrum 1996 ringde kyrklockorna i Fågeltofta kyrka varje söndag. För något år sedan sluta­de de ringa till regelbunden gudstjänst. Varför blev det inte upp­ror?

Jesus frågar med otvetydig klarhet: ”Vad hjälper det en människa om hon vin­ner hela världen, men förlorar sin själ?” (1917) Människan kan tydligen äga allt, men ändå sak­na det vik­tigaste. Är det så allvarligt? Kan människan, trots allt hon äger, än­då sakna det viktigaste och missa må­let? Jesus säger att vi en gång skall dömas ef­ter våra gär­ning­­ar, efter hur vi levt våra liv. Jag fruktar att det inte är så många som tror det läng­re. Skulle mitt liv på jor­den vara så viktigt att det avgör mitt slutliga öde på andra si­dan döden? Se­dan lång tid har den­na tro bleknat och dunstat bort. I praktiken har de flesta blivit ateister. Gud spelar ingen avgörande roll i deras liv. När Gud är död, är allt tillåtet. Det är fritt fram för vetenskapen att mani­pu­lera med livet vid dess uppkomst, och för dem som stiftar lagar över liv och död. Människan tror sig vara suverän att efter eget hu­vud göra detta livet så bra som möjligt. Men det tycks aldrig riktigt lyckas. Också om hon försöker leva anstän­digt och redligt finns det fläc­kar i varje män­niskas liv. Om det inte finns någon att be om för­låtelse, lägger det sig över hela livet som en blöt filt. Man kan bli deprimerad för mindre. Samvetet gnager, även om det dövas. När hon sedan drabbas av sjukdom och mot­gångar, och krafter­na dessutom sviktar, då kommer känslan av meningslöshet krypande. Vad tjänar allt­sam­mans egent­ligen till? I land efter land införs nu s.k. euta­nasi. Människan begär läkares hjälp att avsluta det egna livet. Flera påvar har kallat det en ”dödens kultur”. Kan någon vara glad över denna utveckling?

Man behöver inte vara religiös för att se att människan behöver hjälp för att finna det goda livet. Hon behöver någon som visar vägen, någon som är att lita på och som är starkare än alla de­struktiva krafter. Under snart två tusen år har otaliga män­niskor erfarit och vittnat om att vägvi­sarens namn är Jesus Kristus. Han säger: Tro på mig och följ mig. Så lyder budskapet. Det finns ett mål, det eviga livet hos Gud, men människan behöver nå­gon att följa, både i detta livet och för att nå det slutliga målet. Den som visar vägen kan inte vara vem som helst. De som följer Je­sus är övertyga­de om att han är Guds egen Son, och därför kan visa vägen till Fa­dern. Han är den enda säkra vägen till det goda och lyckliga livet.

Det vore ju behagligare om prästen sade: Det ordnar sig sä­kert ändå och Gud är ju god. Men vad bygger ett sådant löfte på? Tomma ord. Och om han säger det, är det bedrägeri.

Vi lever i ett historiskt skede där nästan en hel kultur har vänt ryggen till den krist­na tron, trots att majoriteten fortfarande är döpt och tillhör en kristen kyrka. När profe­ten Amos på 700-talet f.Kr. var­nade Israels folk för att det skulle gå illa för det israeli­tis­ka nord­riket, blev han uppmanad att försvinna. De tålde inte att höra hans profe­terande. Det gick också illa. Nordriket erövrades och folket fördes bort i fång­en­skap. ”Utan profeter förvildas folket”, säger Ordspråksbo­ken.

Aposteln Paulus vill i sitt brev inte fara med smicker eller vara människor till lags. Han är Guds Ords tjänare. Men också när han måste tala allvar vill han handla lika kärleksfullt som en mor när hon sköter sina barn. Han vill ge församlingen inte bara Guds evangelium, utan också sitt liv, så kär hade för­samlingen blivit honom.

Det är av kärlek som Jesus ställer frågan: Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Hur klarar vi av att möta människor med annan tro, om vi inte vet vad vi själva tror? Om våra egna kyrkklockor inte längre ringer när söndagen är in­ne, vad säger det om hur viktig tron är för oss?

Tragiken blir övertydlig när motgångar, sjukdomar och lidande drabbar. Jesus sä­ger att lär­jungen skall ta sitt kors på sig. Han vet vad lidande är och han vet att det också kommer att drabba hans lärjungar. Aldrig förr i historien har så många kristna fått ge sina liv för sin tro, som i vår egen tid, låt vara i andra delar av världen. Barn, unga och vuxna. Men i deras vitt­nesbörd lyser det fram ett märkligt ljus. Många ger sina liv i glädje och deras anför­vanter är stolta över att ha fått fö­re­bed­jare i him­len. ”Den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det”, sade Jesus.

Den Herre som säger detta, gav sitt liv för oss. Han uppstod från de döda och vi­sade att det som kommer efter döden är det vikti­gas­te, livet i dess fullhet. Det jordis­ka livet är en förberedelse. Han utgöt sin Ande, som le­der, stärker och tröstar den som följer Jesus. Han vill att alla människor skall bli räd­dade och komma till insikt om sanning­en. Därför talar han fortfarande till oss genom sitt levande ord, han vägleder oss med sina bud, han hör sina lär­jungars böner och ger dem kraft att härda ut i li­dande och pröv­ningar. Han har dessutom gett oss sin mo­der Maria och alla helgon som förebed­jare, som vi katoliker tror. Den 5 juni fick Sverige ett nytt helgon, Maria Elisabeth Hes­selblad. Så stod det i Expressen! Gud tycks ännu inte ha övergett vårt land.

Som döpta är vi arvsberättigade till det eviga livet. Låt oss inte förlora våra själar i onödan.

Vi började med att tala om varje människan längtar efter ett gott och lyckligt liv. Den längtan har vi fått av Gud. Det är en gnista som finns i vårt innersta, men den behöver slå ut i full låga. Gnistan kommer Gud som är en eld, en eld av längtan. Gud längtar, som en barmhärtig Fader med sina armar utsträckta efter alla sina ska­pade och älskade barn. Den ena armen är hans Son, som visar oss vägen. Den and­ra armen är den helige Ande, som blåser liv i människans längtan efter det goda och lyckliga livet.

Må Guds längtan efter oss inte komma på skam.

Amen.