13 Söndagen under året

1 Kung 19:16b, 19-21 Gal 5:1, 13-18 Luk 9:51-62

Efterföljelse och frihet

Det varma midsommarvädret är glädjande för de flesta, men kan också skapa dåsig trötthet. Som uppiggande kontrast får vi i dagens läsningar höra hur en profet kallas att bryta upp från sin vanliga lunk bakom oxarna; vi hör om striden mellan kött och ande; och om hur människosonen och hans lärjungar har sämre boendevillkor än rävar och fåglar.

Till den som vill följa honom, men först vill begrava sin far, säger han: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.” Orden tände en eld i människors hjärtan. En procession sätter sig i rörelse, en rörelse genom historien. Allt annat framstod som statiskt, föråldrat och döende. Människor bröt upp och anslöt sig till denna procession.

De stannade inte som åskådare eller åhörare till något ”intressant”, rentav något ”andligt”. De lämnade yrke och familj. De nöjde sig inte med att tro. De följde honom. De gjorde vad profeten Elisha gjorde när Elia kastade sin mantel över honom. Han slaktade sina oxar, de oxar som varit hans trygghet och försörjning. Sedan bröt han upp och följde Elia. Vid en prästvigning läggs mässhaken över den nyprästvigde. Nu är han inte längre egen företagare. Han är tagen i tjänst av någon annan, för något större. När den helige Benedictus av den äldre munken Romanus blev iklädd munkarnas mantel, kukullan, då började något nytt. Alla döpta har iklätt sig den vita dopdräkten. De blir kungar, präster och profeter, på väg till ett nytt rike.

Ändå är kyrkohistorien full av exempel på hur rörelsen har stannat upp och stelnat till. Av dynamik och rörelse har blivit bokstäver och böcker, institutioner och regelverk, som måste försvaras, hedras och skyddas, men som snart vittrar sönder. En kyrka som inte är i rörelse, en kyrka som inte missionerar är döende. Man bekänner tron, går i mässan, men den första kärleken och den goda ivern har slocknat. Det är större hopp om en hedning, än om den munk som inte längre söker sig framåt, säger Cassianus. Den som inte går framåt, går i själv verket bakåt.

”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike.” Det var ännu mera chockerande då, när Jesus talade, än vad det är i våra öron. Här var något som vägde tyngre än också ansvaret för de närmaste. Det var det som satte processionen i rörelse.

Människan har en märklig förmåga att skjuta upp och att ställa villkor. ”Herre, låt mig först…”. Hon skjuter upp och tror sig ha all tid i världen. Människan älskar att bedra sig själv. Det kan handla om en god föresats, om att gå till bikt eller att avvisa en frestelse. Benedictus talar om ”lydnad utan dröjsmål”. ”Så fort han hörde med sina öron, hörsammande han mig.”

En variant är den som ständigt ser sig om, trots att han har ”satt sin hand till plogen”. Det är den som aldrig kan bestämma sig i valet mellan tro och tvivel, men också den som återfaller i gamla ovanor, t.ex. i surhet och missunnsamhet mot de andra. ”Om ni biter och sliter i varandra, är det fara värt att ni gör slut på varandra.”

Paulus säger att efterföljelsen är vägen till frihet. Hans förkunnelse var så radikal att den lätt kunde missuppfattas. Paulus försvarar inte godtycke. Han upphäver inte de moraliska buden. De flesta tänker att det som hotar vår frihet kommer utifrån, att det är andra människor och yttre omständigheter som hotar friheten, men hoten kommer inifrån. ”Låt inte friheten ge köttet något tillfälle,” säger aposteln. Med ”köttet” menar Paulus det förvända och själviska hos människan. När det själviska ”egot” får styra hamnar människan i slaveri och det går ut över medmänniskan. Paulus beskriver denna frihet så: ”De tjänar varandra i kärlek.” Enligt aposteln är hela lagen sammanfattad i ett enda bud: ”Du skall älska din nästa som dig själv.”

Indirekt har han därmed klargjort vari den sanna friheten består: att av frihet göra det goda. Det är frihet, ty det är vi är skapade till. Det är det människan egentligen vill. Ju klarare hon ser och förstår detta, desto mera växer viljan att också leva så. Att göra det goda är att praktisera den sanna friheten. Den fullkomliga lagen är frihetens lag.

Problemet är att inte heller de kristna alltid ser klart och därför luras av det själviska begäret, det som Paulus kallar köttet. Därför kan han tala om en strid mellan anden och köttet. ”De två ligger i strid med varandra, så att ni inte kan göra det ni vill.” Att göra det goda är alltså inte något onaturligt, det är det enda naturliga. Det är det vi är skapade till.

I denna strid har vi fått Anden som hjälpare. Den skiljer sig från lagen däri att den tagit sin boning i vårt innersta. Mose lag var skriven på stentavlor. Anden är skriven i våra hjärtan, i vårt innersta. Den är vår befriare. ”Om Anden får styra er står ni inte längre under lagen.”

Så ger aposteln ett enormt löfte: ”Låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär.” Det är vägen till frihet, att låta sig ledas av Anden.

Det är först och främst en trygghet, en stabilitet. Vi är befriade. Vi är heliga. Vi är befriade och behöver inte blåsas omkull av konjunkturer, motgångar eller sinnesstämningar. Katolsk tradition talar om den heliggörande nåden. Det är den helighet vi bär i vårt innersta. Den blåses inte bort av vilket vindkast som helst. Även om vi tycks tappa balansen och vackla så är grunden stabil. Som Golgota klippa. Vi är fria, därför att vi är befriade och helgade.

Låt Anden leda er, sade aposteln. I vardagen ställs vi inför otaliga vägskäl, där man lätt går vilse och fångas av det man inte vill. Apostelns råd är tydligt: låt anden leda er. Rusa inte iväg, spring inte ifrån anden. Var stilla och Invänta klarhet. Den som har gjort det till en vana att be om Anden, känner igen den på smaken. Hon vet att det är ett skydd för friheten. Det är Anden som har fantasi och ser möjligheter, där köttet bara slutar i återvändsgränder. Att förbli i frid, tålamod och självbehärskning är att låta sig ledan av Anden. Aposteln kallar det Andens frukter. ”Var fria människor, men missbruka inte er frihet till att göra det onda, utan var tjänare åt Gud.”

Och om man ändå har låtit sig luras? Än se´n då? Res dig och gå vidare. Lyssna inte på fiendens tal om att du är hopplös. Anden leder tillbaka till honom som sade: ”Kom till mig ni alla som är tyngda av bördor. Jag skall skänka er vila”. ”Ta på er mitt ok”, säger han.

Det är ett märkligt ok. Han kallar det skonsamt. Det måste ha med Anden att göra, och med friheten. ”Där Herrens Ande är, där är frihet”, säger hans apostel. Till den friheten har Kristus kallat oss.

Amen.