11 Söndagen under året

2 Sam 12:7-10,13 Gal 2:16,19-21 Luk 7:36-50

Farisén, syndaren och Jesus

Vi har lyssnat till en berättelse, där en kvinna med dåligt rykte tvättar och smörjer Jesu fötter inför ögonen på farisén Simon och de andra vid hans bord? Vad hör vi i denna berättelse? För dem som var med när det skedde var det utmanande och för många anstötligt, men jag vet inte vad moderna öron hör. Låt oss närma oss händelsen genom att se på två av personerna.

Vi börjar med Simon, som har bjudit Jesus på en måltid i sitt hus. Han ville ha Jesus som gäst i sitt hus. Gästfrihet är något gott, men vad stod hans inbjudan för? Av Jesu ord verkar Simons inbjudan inte särskilt helhjärtad. Man kan, som bekant, bjuda med armbågen. Värden bjöd inte vatten för gästens fötter, vilket var en vanlig hövlighetsgest, inte heller någon välkomstkyss, en gest av vördnad för en religiös lärare, inte heller smorde han gästens huvud med olja, också det en akt av omsorg och vördnad. Vi får veta vad Simon tänker. ”Om den mannen var en profet skulle han veta vad för slags kvinna det var.” Då ställer Jesus en fråga till honom. Om två personer får var sin skuld efterskänkt av en penningutlånare, vem kommer då att älska honom mest, den som haft en större skuld, eller den som haft en mindre? Simon svarar rätt, men tämligen neutralt, nästan nonchalant. ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro”. Man märker att han är på sin vakt. Hur mycket Simon förstod av det som hände får vi inte veta, men han tycks ha sin uppfattning om tillvaron klar. Han menade sig veta vad för slags kvinna det var, men varför hon handlar som hon gör, begrep han knappast. Ännu mindre vad Jesus gjorde.

Kvinnan visar en enorm frimodighet. Hon var knappast inbjuden, men kom ändå och vågade sig ända fram till måltidens hedersgäst. Man låg till bords, med fötterna bakom sig. Därav uttrycket att hon ”ställde sig bakom honom vid hans fötter”. Något måste ha väckt hennes förtroende för Jesus och ingenting kan hindra henne från att tränga sig fram. Simon erbjöd inte ens vatten för sin gäst, men hon låter sina tårar väta Jesu fötter. Hon torkar dem med sitt hår och smörjer dem med välluktande olja. Det var långt mera än formell hövlighet. Något omvälvande har hänt. Nu ser vi frukten av det inför de andras förvånade och häpna blickar. Till slut uppmanas hon av Jesus att gå i frid. Vi får inte veta hennes namn, kanske av diskretion, men vi ser en upprättad och befriad människa som kan börja ett nytt liv. Hon har inte bara befriats från ett destruktivt liv i självförakt, hon har frimodigt sökt sig fram till den som hon visste kunde hjälpa henne. Hon måste ha lärt känna Jesus.

Det evangelisten låter oss se och höra är kontrasten mellan Simon och denna kvinna. Simon tog emot Jesus i sitt hus. Kvinnan tog emot honom i sitt hjärta. Simon lät sig inte påverkas. Kvinnan låter sig befrias och förvandlas. Det sker inte av tvång. Det är inte en lag hon lyder. Ingen kysser en lagbok. Kvinnan måste ha hört Jesu ord redan tidigare. Hon måste ha hört och förstått och öppnat sitt hjärta. Vi kallar det att tro. Nu har hon kommit för att besvara hans kärlek. Hennes tacksamhet flödar över. Hon tvekar inte att visa den för alla de andra, trots risken för missförstånd.

Och så dessa tårar. – Nu finns det, som bekant, olika slags tårar. Barnets tårar, när det söker sig till moderns tröstande famn. Bittra tårar över en förlust. Självömkans tårar, kring det egna jaget. Sentimentala eller tillbakablickande tårar, som hindrar växt och mognad. Men det finns också hälsosamma och urmänskliga tårar. Jesus grät vid Lasarus grav. Han grät över Jerusalems obotfärdighet. Han kände djup medömkan när han såg människors vilsenhet och nöd.

Kvinnans tårar är uttryck för en hälsosam ånger. Synden gör människans hjärta kallt och stumt, eller vekt och blödigt. Men dessa tårar har en annan effekt. Något har träffat hennes hjärta. Något har genomborrat och punkterat det. Hon gråter hjärtats tårar. Fäderna liknar det vid ett dop, ett tårarnas dop, en ny födelse, som ger människan livet tillbaka. Därför bad man om tårarnas gåva.

Sådana tårar tvättar också ögonen rena, så att man ser klart. Hjärtat blir en källa, ett kärlekens tillflöde. Till skillnad från bedrövelse och svårmod, som får hjärtat att krympa och torka ut, fiendens variant av den äkta varan.

Jesus säger: ”Saliga är de som sörjer, de ska bli tröstade”. En märklig sorg, som kallas salig. Jesus gratulerar till den sorgen. Det är inte bara en sorg över egen och andras synd. Jesus talar om den människa som förstått att livet på jorden inte är som det var tänkt. Som kontrast har hon sett en skymt av hur Gud har tänkt det. Evangeliet kallar det Guds rike. Ur denna kontrast väcks en sorg och en samtidigt längtan efter fullheten. Redan sorgen och längtan kallar Jesus salig.

De erfarna visste att denna sorg måste hållas vid liv. Därför anbefaller kyrkan regelbunden bikt, också för mindre synder. Daglig självrannsakan är också ett hjälpmedel, så att inte hjärtat kallnar eller torkar ut. Då blir det svårare att döma andra. Den som allvarligt frestas av det kan få hjälp på sjunde steget i Benedictus kapitel om ödmjukheten. Den ödmjuke vet sig vara den lägste och ringaste av alla. Lusten att döma andra smälter bort. Kanske inte på en gång, men efter ett tag. Jesus ville ju besöka Simon. Han dömer inte ut honom, men visar en annan väg än den han hittills kände till. ”Gud vill att alla människor skall komma till insikt om sanningen och bli räddade.”

Kvinnan fick sina synder förlåtna. Hon visade stor kärlek. Den barmhärtighet hon själv tagit emot var en gåva, en gåva att ge vidare, så att den växte än mera. ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.”

Men det började i det hon själv tagit emot. ”Vi älskar därför att han först har älskat oss.”

Amen.