Söndagen efter jul

Söndagen efter jul

Den heliga familjen

1 Sam 1:20-22,24-28 1 Joh 3:1-2,21-24 Luk 2:41-52

Familjen – tillgivenhetens källa

Julens centrum är ett nyfött barn. Men barnet är inte ensamt. Vid krubban ser vi också bar­nets föräldrar. Så är det för varje barn. Ingen människa dyker upp på ur tomma intet. Vi tror ju inte på storken. Varje människa har en far och en mor. Människan är inte en isole­rad ö i det mänskliga kollektivet. Vi föds i en familj, i en historia som redan pågår. Vi väljer inte våra föräldrar. De har förmedlat livet till oss. Föräldrarna väljer inte ens vilka barn de skall ha, trots all ´planering´. Barn är en gåva. Både föräldrar och barn är giv­na till varand­ra. De är varandra till-givna. Försöken att välja bort oönska­de barn bygger på en illusorisk dröm, som kan sluta i en mardröm. Inte heller kan vi göra oss kvitt våra anförvanter. Inte ens om vi går i kloster eller byter efternamn. Vi förblir barn, sys­kon, föräl­der, farmor, kusin etc. livet ut. Sådana är människans villkor. Vi hör till en familj. Hur den än ser ut. Hur långt från det tänkta idealet den än kan tyckas vara. Den moraliskt perfekta familjen finns inte. Men varje familj är helig, ty Gud vill den, och innesluter den i sin barmhärtiga plan och om­sorg.

Också Jesus, Guds evige Son, föddes i en familj. Även om han var Marias enda barn, och Josef inte hans biologiska pappa, så hade han släktingar, kusiner och anförvanter. Han växte upp i en bestämd kultur, i ett folk med sin historia. Av sin mor lärde han sig tala ara­meiska. Av sin far lärde han sig snickarens yrke. Under 30 år levde han ett vanligt fa­miljeliv i Nasaret. Han delade tonåringens öde när han fick höra sin mor säga: ”Barn, hur kunde du göra så mot oss?” Ändå förblev han sina föräldrars son, i tacksamhet, tillgiven­het och kärlek. Också på korset sörjde han för sin mor, när han uppdrog åt Johannes att ta henne som sin mor.

Därmed har Jesus helgat familjen, sin egen och alla andras. Han har bekräftat budet att barnen skall hedra sina föräldrar. Han har bekräftat föräldrarnas uppdrag att fostra och vägleda sina barn, fr.a. genom att själv födas, växa upp och leva i en familj. Därmed gav han oss Josef och Maria som föredömen i för­äld­rarnas svåra men heliga uppgift. Här talar kyrkan rakt in i dagspolitiken. Hon säger att staten skall stifta lagar som stöder och främjar familjen. Däremot får den inte beröva familjen dess egna befogen­he­ter eller upplösa dess oersättliga roll.

Familjen i Nasaret var vanlig och samtidigt unik. Det unika skymtar fram, när Jesus som 12-åring dröjer kvar i Jerusalem och hans föräldrar får leta efter honom i tre dagar. De fin­ner honom i templet, där han sitter bland de skriftlärda, lyssnar och ställer frågor. Tydligen på ett sätt som får alla att häpna. När Maria frågar hur han kunde vålla dem denna oro svarar han: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Det är de första orden vi hör ur hans egen mun, en antydan om hans unika närhet till sin himmelske Fader. I det följan­de kapitlet berättar Lukas hur rösten från himlen vid Jesu dop bekräftar denna närhet: ”Du är min äls­ka­de son.” Men 12-åringens ord förstår inte hans egna föräldrar. Hans innersta hemlighet skall klarna långt senare. Dock – Maria gömmer och begrundar allt i sitt hjärta. Detta hindrar inte Jesus att följa med dem tillbaka och vara dem lydig i allt. Jesus går in under den mänskliga mognadsprocessen steg för steg. Evangelisten säger att han blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag.

Därmed har Jesus helgat våra mänskliga villkor, vårt behov av omsorg, fostran och un­dervisning. Allt tyder på att han växte upp som ett barn bland andra barn i Nasaret. Inte heller stod det skrivet på Josefs och Marias hus, att här bor ”den heliga familjen”. Det stora ägde rum i tystnad, i det vanliga, i trohet mot Guds bud och lagar, i respekt för hemlivets och timmermannens dagliga mödor och enkla skönhet. Därmed är varje familj helgad, om­sluten och skyddad av Guds goda vilja.

Sedan lång tid har man lurat oss att tro att lydnad och familjeband är fiender till den in­dividuella friheten. Bedrägeriet har skett i små steg, så att ingen skulle märka vad som hände. När friheten fri­kopplas från Guds goda ordning frestas föräldrar att svika sina upp­gifter och de unga läm­nas åt sig själva och åt varandra och riskerar att aldrig mogna som människor.

Jesus själv är det tydligaste exemplet på hur lydnad för för­äldrarna inte hindrar, utan bereder väg för äkta frihet. När tiden är inne går han den väg som är hans. Därmed visar han, långt radikalare än något tonårsuppror, att familjebanden inte är absoluta. När tiden är inne skall mannen/kvinnan lämna sin far och mor för att leva med sin hustru/sin man. Den som kallas till kloster kan citera Jesus och säga till sina föräld­rar: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Senare skall han undervisa om att inga familje­band får väga tyngre än kärleken till Gud. ”Den som älskar far eller mor mer än mig, är mig inte värdig.” Också föräldrarna måste vara be­redda att offra det käraste de fått. Hanna, profeten Samu­els mor, visste att hennes son var en gåva från Herren. Därför ger hon också Sa­muel till­baka till Herren. ”Så länge han lever, skall han vara given åt Her­ren.”

Den mänskliga familjen är en förberedelse till den nya familj som växer fram kring Je­sus, Guds evige Son. Han blir vår mänsklige broder för att göra oss alla till Guds barn och varandras syskon. Den stora familjen upplöser inte, men helgar och fullkomnar alla fa­milje­band. Jesus gör sin himmelske Fader till vår Fader och ger oss sin moder som vår andliga moder. På vägen dit får föräldrarna vikariera och vara ställföreträdare. Som barn i den fa­milj vi tillhör får vi lära oss de första grunderna i att vara människa. Och fa­miljen vara en urcell för både samhälle och kyrka.

Låt oss tacka Gud och be för våra familjer. Och göra allt som står i vår makt för att åter­ge fa­miljen dess naturgivna värde och plats i både samhälle och kyrka. Låt oss göra bot för eg­na synder mot familjen. Bitterhet, avundsjuka eller bekymmer behöver inte få makt över oss. Men låt oss fr.a. tacka för den, inte minst för den familj vi själva tillhör. Trots alla brister är den en gåva som förmedlat livet till oss.

Både föräldrar och barn, syskon och anförvanter, är gåvor. Vi är givna till varandra. Där­av ordet tillgivenhet. Genom tacksägelsen ger vi gåvorna tillbaka till alla go­da gåvors giva­re. ”Låt vårt liv tillsammans mogna i kärlek och enhet och fortsätta för alltid i vårt eviga hem.”

Amen.