Det stora i det enkla

15 Söndagen under året

Am 7:12-15 Ef 1:3-14 Mark 6:7-13

Det stora i det enkla

I förrgår besökte vår påve Franciskus ett av världens mest beryktade fängelser, Santa Cruz-Palmasola i Bolivia. Fyra tusen fångar lever där i ett slags eget samhälle, där den starke råder. Inför fångarna ställde han frågan: ”Vem är den man som står framför er?” Hans svar löd: ”Mannen som står framför er är en människa som har erfarit förlåtelse. En som har räddats från sina många synder. Det är vad jag är. Jag har inte nå­got mera att erbjuda er, men jag vill dela med er vad jag har och vad jag älskar. Det är Je­sus Kristus, Faderns barmhärtighet”. Denna Guds barmhärtighet och förlåtelse har förmåga att upprät­ta den förlorade värdigheten. Han påminde om hur Petrus och Pau­lus satt i fängelse. Trots att de förlorat sin frihet fanns där något som hindrade dem att fångas av förtvivlan.

Detta ”något” var bön, både enskilt och tillsammans. De bad och de bad med varandra. Dessa två slags bön blev ett nätverk som gav liv och hopp. Och det nätverket bevarar oss från förtvivlan. Det ger oss mod att gå framåt. Det är ett nätverk som stöder livet, ert eget liv och era familjers. Påven uppmanade fångarna att betrakta den korsfäste Kristus, i vars sår vi får gömma oss med våra lidanden och våra synder.

Han vågade också säga: Det sätt ni lever här beror i viss utsträckning på er själva. Lid­ande och förlust kan göra oss själviska, vilket leder till konfrontation. Men vi har också möj­lighet att förvandla detta till äkta broderskap. Djävulen, påven vågar tala om denne poten­tat, söker rivalitet, åtskillnad och kan skapa gängmentalitet. Var inte rädda att hjälpa var­andra. Han bad fångarna att be för ho­nom. – Ett märkligt budskap från en, vars ämbete of­ta förknippas med makt och världsligt inflytande.

Samma paradox hör vi i första läsningen, där profeten Amos uppmanas att gå sin väg. Han svarar: ”Jag är varken en profet eller en profetlärjunge, jag är en boskapsherde, som lever av fikon. Men Herren tog mig från hjorden. Herren sade till mig: ’Gå och pro­fetera för mitt folk Israel’”. En boskapsherde som profeterar!

Inte heller de tolv apostlarna hade någon världslig makt. De fick inte mycket utrustning i bagaget. De fick en annan slags makt, makten att driva ut orena andar och att bota sju­ka. De predikade att alla skulle omvända sig.

Också Paulus fick vända om. Nu vill den lysande be­gåvningen bara tala om den kors­fäste Kristus. Här kallar han det Guds beslut: att sammanfatta allting i Kristus.

Detta gudomliga beslut har sin upprinnelse i evigheten. Beslutet skulle ge­nom­föras när tiden var fullbordad, beslutet att sammanfatta allting i Kris­tus, allt i himlen och allt på jor­den. Guds goda skapelse, som sedan Adams syndafall sabo­te­rats av splittring och sönd­ring, skall återställas och helas. Allt skall sammanfattas i Kristus.

Kyrkan sprider inte idéer, kultur eller en viss andlighet. Hennes uppdrag är större och samtidigt enklare. Utan Kristus är tillvaron meningslös, eftersom den är huvudlös. Tillvaron rekapituleras, när den återfinner sitt rätta huvud, lat. caput, som är Kristus. Därför har Kris­tus med hela tillvaron att göra, med kropp och själ, nuet och historien, dagen och framti­den. På kyrkans agenda står både natur och kultur, geologi och astronomi, själavård och politik, ekologi och eskato­logi (läran om de yttersta tingen). Samtidigt är det enkelt. Allt är sammanfattat i honom, som blivit människa.

Detta paulinska ord spelade en viktig roll i den tidiga kyrkans historia, framför allt ge­nom kyrkofadern Irenaeus av Lyon (död ca 200) i hans kamp mot gnosticismen, en vag men mäktig andlig rörelse, som levt upp på nytt i vår egen tid. Gnostikerna avvisade Gam­la Testa­mentet och föraktade det skapade och jordis­ka som något ont. Den hotade att su­ga upp kyrkan i andliga spekulationer. Ire­naeus förkunnar något enkelt: männi­sko­blivan­det, inkarnationen, som fullbordar alla Gam­la Testamentets löften och förebilder. Männi­skan är Guds avbild. Det är den skapade hon som skall frälsas och återupp­rättas. En röst från 300-talet uttryckte det så: ”När jag mötte Kristus, upptäckte jag mig själv som männi­ska.” Vidare: redskapet för att tron skall bevaras ren och oför­falskad är tradi­tionen från apostlarna. Denna förs vidare av biskopar­na i en obruten succession. Det viktigaste bis­kopssätet finns enligt Irenaeus i Rom. ”Med denna kyrka ska alla överens­stämma på grund av hennes speciella företräde”.

Det största och mest ofattbara är samtidigt så enkelt och kon­kret att ett barn kan för­stå det, evangeliet om Jesus och den lära som hans kyrka för­kunnar. Det stör­sta är samlat i det enklaste: omvänd er och tro på bud­skapet. Allting sam­man­fattas och återställs i Kris­tus.

Enklast ser vi denna sanning i den heliga eukaristin. Inte minst när den, som igår, är kulmen på en resa eller en pilgrimsvandring över fält och genom sko­gar, inte utan viss mö­da. Den heliga mässan sammanfattar allt. Kropp och själ. Sång och mu­sik. Natur och kul­tur. Textil och konst. Stillhet och rörelse. Liturgisk värdighet och hjär­tats bön. Rika och fat­tiga. Svaga och starka. Präst och lekman. Ung och gammal. Skapel­se och him­mel. Tid och evighet. Åminnel­sen av Kristi gärningar och löftet om den kom­mande härligheten. Där får vi fö­r­låtelse för våra synder, där bär vi fram alla behov och be­frias från ofruktbara be­kym­mer. I eukaristin avläggs de stora löftena. Kristi offer görs när­var­an­de och vi förenar våra lidanden med hans. Vi ber för levande och döda, för hela värl­dens fred och för dem som lider nöd. Den lokala kyrkan förenas med alla troende runt hela jorden och med den him­mels­ka härskaran.

Allting kommer på plats. ”Kom till mig ni alla som är tyngda av bördor”, säger Jesus. ”Jag ska skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, lär av min öd­mjuk­­­het och mitt sakt­mod.” Allting kom­mer på plats, oron viker, de många orden tystnar, sikten klarnar, hjärtat vidgar sig.

Guds eviga vilja fullbordas. Allt sammanfattas i Kris­tus, allt i himlen och allt på jorden.

Amen.