Påskvakan

Det stora i det lilla

De tre heliga dagarna når sin kulmen i denna påsknattsgudstjänst. De inleddes med att euka­ristin instiftandes på Skärtorsdagen, där allt redan föregreps. I går vid korsgudstjäns­ten hyllade vi korset. Men redan från korset hörde vi att allt var fullbordat. Redan på Gol­gota skymtade barmhärtighetens ljus fram, mitt i mörkret. Hans ord visar sig sanna. Den korsfäste uppstår från de döda.

I den tidiga kyrkan var allt samlat i denna nattliga gudstjänst, både vaka och jubel, bå­de kors och uppståndelse. Under tidens gång har kyrkan fått sprida detta koncentrat till flera guds­tjänster och under längre tid. Inte ens av mat och dryck tål ju människan allt för starka va­ror på en gång.

Innehållet under dess tre dagar är det starkast tänkbara, vår Herres död, begravning och upp­ståndelse. Vi hör det av aposteln Paulus i den kanske äldsta formen av trosbe­kännelse: ”Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, han blev begravd och upp­stod på tredje dagen i en­lighet med skrifterna.” (1 Kor 15:3-4) Allt det nya börjar med pås­ken.

Därför var det självklart att man döpte under denna gudstjänst, och att de redan döpta förnyade sina doplöften. Ty allt finns redan samlat i dopet. Vi är döpta till Kristus, för att dö från syndens meningslösa liv. Vi har i dopet uppstått till ett nytt liv, ett liv i Kristi efter­följd, som för till Fadern. Dopet gör oss heliga, vi förstår att vi är skapade till Guds avbild, som vi hörde i första läs­ningen. Men människan lever i tiden och vi är glömska. Därför påminner oss varje påsk om den skatt som vi bär i vårt innersta.

Några får nåden att se hela sin kallelse i ett enda ögonblick, men alla har det i dopet. Resten av livet består i att upptäcka och veckla ut det vi redan haar fått. All tid är koncen­trerad i dessa tre heli­ga dagar, med kulmen under denna natt.

Hela historien är samlad, från skapelsen till fulländningen. Därför känner kyrkan igen sig redan i de gam­maltestamentliga förebilderna, men den yttre dramatiken har flyttat in i våra hjärtan. I Fara­os och egyptiernas envisa förföljelse känner vi igen våra onda tankar, som inte ger sig förrän de förintats och ligger döda på havsstranden.

Exsultet, den hisnande lovsången till påskljuset, handlar därför om allt, tid och evig­het, jord och himmel, Gud och människa.

Exsultet vänder sig först till änglarna. Kristi upp­ståndelse har kos­misk innebörd. Plane­terna dansar och stjärnorna bugar sig. Jorden upp­ma­nas att jubla av glädje. ”Hela världen må förnimma att mörkret har skingrats.” Vidare upp­manas kyr­kan att glädja sig. Hon bär i sig uppståndelsens kraf­ter. De troende bär påskljus i sina händer och evigt liv i sina hjär­tan.

Orsaken till detta jubel har historiska förebilder. Skrifterna läses i påskens ljus. Under natten i Egypten skydda­des Is­raels barn från dödens hot genom blodet från påskalammet, som ströks på dörrposter­na. Inget kan beröva oss detta liv – om vi inte av fri vilja lämnar det ifrån oss.

Kulmen nås när Exsultet sjunger: ”Denna natt bröt Kristus sönder dödens bojor och steg upp ur dödsri­ket som segrare.” Tonen låter nästan som berusad. ”Outsäglig är din ömsinta omsorg om oss, bottenlöst är måttet på din kärlek: för att friköpa slaven utlämna­de du So­nen!” Till och med skulden prisas salig. ”Lycksalig är i sanning den skuld, felix cul­pa, som blev inlöst av en sådan Återlösare!” Människo­släk­tets skuld drog till sig Kristi upp­stån­del­se!

Så blir texten mera eftertänksam. ”Du saliga natt, som ensam fick veta tiden och tim­men då Kristus vände åter från de dödas rike!” Inget män­niskoöga kunde se vad som egentligen sked­de i gravens och tillvarons djup. När ängeln rullar undan stenen har allt re­dan skett.

Så beskrivs frukterna av uppståndelsen. Brotten förjagas, skulderna utplånas, oskul­den ges åt de fallna och de bedrövade får glädjen tillbaka, hatet förintas, fred skapas och makterna tvingas till lydnad. Allt gott har sin källa i denna natt. Skeptikern undrar om detta inte är överord? Tron svarar: Det är vi som är blinda. Det är vi som inte har upp­täckt. Allt är förvandlat, ty Kris­tus har uppstått från de döda! Vad skulle inte kunna hända om vi tog det på fullt allvar? Helgonen visar att det är möjligt. Vår förre påve jämför Kristi upp­ståndel­se med en Big Bang el­ler ”ett språng i utvecklingen” för den nya och för­sonade ska­pel­sen.

Exsultet avslutar med att fullborda lovsången som ett offer av själva ljuset. De troende jämförs med de flitiga bina som frambringat vaxljuset. Moderbiet, bidrott­ning­en, nämns inte vid namn, men det måste vara Maria. Hon som stod vid korset och del­tog i sonens offer till Fadern.

Ett ljus brinner genom att förtäras och brinna ner. I den hisnande gåvan finns hela vårt livs kallelse och mening. Att följa Kristus, förena oss med hans överlåtelse och offer, bära vårt kors och ingenting föredra framför kärleken till honom. Kristi påsk är inprogrammerad i den döp­tes liv. Därför blir domen så fruktansvärd över den som sviker och fegar ut. Men för den ödmjuke öppnar sig alltid det större, ty Kris­tus har fullbordat allt och är uppstånden från de döda.

Amen.