Långfrdagen

Gudstjänsten till åminnelse av Herrens lidande

Jes 52:13-53:12 Heb 4:14-16;5:7-9 Joh 18:1-19:42

Ännu ett steg in i påskens hemlighet. Kyrkan kallar den de tre heliga dagarna. I går var kyrkan högtidsklädd, klockorna ringde och vi jublade på eukaristins födelsedag. I dag är kyrkan avklädd och klockorna tysta. Några har minnen av långfredagen som den sorgli­gaste da­gen på hela året. Något ligger det i det. Ändå stämmer det inte. Det märkliga är det ljus som skymtar fram.

Jesus säger det redan när Judas går ut i mörkret: ”Nu är människosonen förhärligad”. Soldaterna kommer för att ta Jesus till fånga, men de behöver inte släpa fram honom ur buskaget i Getsemane. Han kommer dem till mötes och säger: ”Det är jag”. Då byts roller­na och vakterna faller själva till marken. När Petrus tar till svärd, upp­manar Jesus honom att sticka det tillbaka i skidan. Här händer något som är större än den vanliga maktkam­pen. Det lyser ett klart och nästan milt ljus över Johannes passionsberättelse. Det är inte ett tragiskt människoöde som berättas, sådana som historien är full av. Tvärtom, hans sis­ta ord lyder: ”Det är fullbordat”. Redan på korset.

Förvisso var det inte lättköpt. Han blev inte bara piskad, torterad och dödad. Det är vad som nästan dagligen drabbar många av hans bröder och systrar. Han blev också smädad, hånad och föraktad. Det går djupare.

Han föll tre gånger under korset. Bara det. Vem behöver vara rädd att bekänna si­na egna fall för honom? Det första syndafallet kan kallas det oväntade och plötsliga, då foten slinter, trots att uppsåtet var det bästa. Det andra är av annat slag. Då har tiden gått och en inre motvilja har vuxit fram. Buden är ju obevekliga och man kan bli så trött på allting. Själen säger sitt ja och man faller. Det underliga är att långfredagen ger hopp. Också Je­sus föll en andra gång, men reste sig igen.

Det tredje syndafallet är det svåraste. Det stavas förtvivlan. Det tycks vara allt flera som inte vill leva längre i denna värld. De tänker och ställer frågorna, men fastnar i dystra analyser. De vill inte dö, men hel­ler inte leva. Livet tycks dem mest tragiskt och för­tvivlat. Också den troende kommer förr eller senare till detta vägskäl, förtvivlan eller, ja, vad?

Långfredagens svar är inte främst en uppmaning att kämpa, utan: Jesus var prövad i allt, också i detta. Martyrerna som gav sina liv var inte starkare än vi andra, men de hade sett honom, vars barmhärtiga ljus är starkare än missmod och för­tvivlan. Den avgörande kampen består i att förbli i hans fotspår.

När Pilatus hänvisar till sin makt att korsfästa honom, möts han av något som är star­kare. Ett rike skymtar fram, inte av denna världen, men ändå närvarande mitt i denna värld, för att förlåta, befria och skapa nytt. Ett rike fyllt av barmhärtighet, värme och hopp. Hans omsorg om sin egen mor och den lärjunge som stod bredvid henne ger ett löfte åt hela kyrkan, men redan den jordiska omsorgen om henne får barm­härtighetens ljus att lysa fram.

När soldaterna kastar lott om hans klädnad är det lätt att harmas över den kalla cy­nismen, men evangelisten ser djupare. Guds ord går i uppfyllelse. Det finns en plan, en barhärtighetens plan med alltsammans. Allt är fullbordat i honom.

Må våra ögon öppnas för den planen och för dess barmhärtiga ljus.

Amen.

Kyrkan omfamnar särskilt denna dag hela den mänskliga familjen med sin förbön. De troende uppma­nas att aktivt deltaga i denna omsorg. Därför beds nu de stora förbönerna.

Kyrkan ger oss sedan möjlighet att uttrycka vår kärlek till den korsfäste genom att hylla och kyssa kor­set.

Som avslutning utdelas den heliga kommunionen av de hostior som konsekrerats i gårdagens mässa. Allt andas barmhärtighet.