Det oprövade evangeliet

3 Söndagen under året

Jon 3:1-5,10 1 Kor 7:29-31 Mark 1:14-20

Det oprövade evangeliet

Det är inte självklart att evangeliet förkunnas också denna dag. Det är gudomlig nåd. En ny möjlighet att vända livet rätt. Utan detta budskap är livet en väg till döden. Ti­den krym­per och vi skall snart dö. Men evangeliet vänder om denna lag, så att livet blir en väg från död till liv. Många troende hukar inför frågan varför världen inte blivit bättre ef­ter 2000 års kristendom. Vi låter oss placeras på de anklagades bänk. Anklagelsen från trons be­lackare får stöd av det egna dåliga samvetet. Men sanningen är en an­nan: ”Det är inte så att kris­tendo­men har prövats och be­fun­nits kraft­lös. Sanningen är att den har befunnits för svår och därför inte har prövats”. ”Christianity has not been tried and found wanting; it has been found difficult and not tried.” – (Chester­ton)

Det oprövade bud­skapet hörde vi nyss från Jesu mun: ”Tiden är inne, Guds rike är nä­ra. Om­vänd er och tro på budska­pet.”

I första läsningen hörde vi vad som hände i Nineve. Profeten Jona sänds till den ogud­aktiga staden. Det är inget behag­ligt budskap han förkunnar. ”Om fyrtio dagar skall Nineve bli förstört”. Vår värld och våra ständer är inte bättre än Nineve. Men det märkliga i Nineve är att folket lyss­nar. De lyser ut en fasta och klär sig i sorgdräkt, både stora och små. Både folket och dess kung vänder om till Gud från sin onda väg. Gud avstår från det straff han hotat med. Män­niskornas omvändelse öppnar för Guds nåd och välsignelse.

Detta förargar Jona. Han tycker att de ogudaktiga borde få sitt straff. Han förstår inte hur Gud kan vara så barmhärtig att han ger syndarna, som dessutom är hedningar, möj­lighet till omvän­delse och nytt liv. Vi vet inte vad som händer med Jona, men boken slutar med Guds fråga till honom: ”Skulle jag inte ha medlidan­de med Nineve, den stora staden, där mer än 120 000 männi­skor finns, som inte förstår att skilja mellan höger och vänster, och dess­utom djur i mängd!” Be­skriv­ningen har inte förlorat i ak­tualitet.

Drivkraften för Gud är hans medlidande och kär­lek. ”Hur skall jag kunna prisge dig?” frågar Herren genom en annan av sina profeter, ”mitt hjärta vänder sig i mig, all min barm­härtighet vaknar”. Omvändelse är därför nå­got annat än självförbättring.

Omvändel­se är att vända sig till Gud. Se­dan Adam och Eva har människan en in­byggd ovilja att göra det, en misstro mot Gud. Hon tror att Gud vill hindra glädje och liv. Hon låter hon sig luras, ty ormen ljög. Att omvända sig är att genomskåda denna lögn och vända sig till lju­set. Att omvända sig är att vända ögat till ljuset och örat till sanningen. Att vända sig bort från de källor som bara innehåller förgiftat och uselt vatten. Att börja lyssna till Guds ord, när de egna tan­kar­na går i cirkel och drar ner i djupet. Att börja be och säga som det är. Att bekänna syn­den och sörja över den, i stället för att förklara bort den och skylla på andra och på annat. Om­­vändelse börjar i hjärtat och fortsätter i handling­ar. Omvänd er och tro, sade Jesus. Och-et är viktigt.

Den ene lägger all kraft på den egna bättringen och glömmer tron. Det fungerar till en viss gräns. Vissa synder kan man lägga bort relativt lätt, men andra är envisare, och då behöver hon tron. Människan kan inte frälsa sig själv. Hon behöver just den hjälp som Gud har sänt. Andra menar att tron är det enda viktiga. Om bara tron finns så går det som en dans. Det kan låta lockande, men stannar i känslan. Vi har fått en vilja och med den kan vi vända oss i rätt riktning. Omvänd er och tro. Budskapet är skräddarsytt för människan.

Omvändelse är inte avklarat en gång för alla. En kristen måste omvända sig var­je dag, sade Martin Luther – och däri hade han rätt. I daglig kamp mot synden, i dagligt mottagan­de av förlåtelse och ny nåd. Nåden gör kampen möjlig. Kampen drar in hela mig i omvän­delsen. Att undanhålla något är att undandra sig nåden. Det är det som är den största syn­den. Att avvisa nåden. ”Synd: de tror inte på mig.” Joh 16:9.

Till sina första lärjungar sade han: ”Kom och följ mig.” Att följa be­tyder att handla och leva som han. Det är ett kraftfält att stiga in, en nåd att tug­ga i sig. Vi lär oss det genom att be rosen­kransen. Jesu liv blir inte bara händelser i det förflutna, utan något att imitera, att efterfölja. Lärjungen förenar sitt liv med Jesu liv, med hans fö­del­se och upp­växt, med hans gärningar, med hans ångest, smärtor, smädelser, lidan­de och kors­bäran­de. Men då sker ett utbyte. Jesu liv rinner in i lärjungens liv. Livet för­vandlas. Om­vän­del­sen sker i tro på att han ger av sitt liv för att förvandla mitt.

Då är Guds rike nära. Tiden krymper, som aposteln säger. Det hotfulla förvandlas till ett glatt budskap. Gråt eller glädje får inte makt över oss. Världens elände får inte sista ordet. Vi lever i värl­den, som om vi inte gjorde det. Vi har redan en fot i vårt rätta hemland. Vi föl­jer Jesus också i uppståndelse och himmelsfärd. Med Maria lyfts vi in i den slutliga verklig­heten.

Samma utbyte sker när vi läser och lyssnar till Guds ord. Vi läser för att bli rättvända, för att förvandla destruktiva tankar till Kristi tankar, för att bli det ord vi tug­gar i oss.

Allra tydligast sker omvändelsen i eukaris­tin. De troende bär fram sina liv tillsammans med gåvorna, som bärs fram till och offras på alta­ret. De frambär sin vilja att följa Jesus – kanske en liten konkret föresats. De förenar sin överlåtelse med Jesu offer på altaret. De tar emot de förvandlade gå­vorna i den heliga kommunionen.

Mitt liv i hans, hans liv i mitt, för att allt skall förvandlas och förhärliga Gud. Chesterton hade rätt. Evangeliet är till största delen oprövat. Men det förkunnas också idag. Må det inte förkunnas förgäves!

Amen.