Kristus konungens dag

Hes 34:11-12,15-17 1 Kor 15:20-26,28 Matt 25:31-46

Så att Gud blir allt, överallt

Med väldiga penseldrag målar aposteln Paulus hela historien, från början till slutet, från Adam till Kristus. Slutmålet är ett rike, där alla onda makter har fått kapitulera. Allting kom­mer på rätt plats under Kristus, världsalltets konung. Det är Guds rike, den tillvaro där Guds vilja råder och genomsyrar allt. Aposteln samlar det i en enda mening: ”Gud blir allt, överallt.”

Var inte ledsen om du har svårt att fatta. Ingen gör det? Men vi kan lyssna, lyssna till ho­nom som på Damaskusvägen drabbades av det gudomliga ljuset. Vi kan lyssna, bäva, för­undras och låta hjärtat vidga sig, låta det fyllas av tro och hopp, ett välgrundat hopp om Guds plan med hela tillvaron.

Det är inte bara en hisnande vision. Aposteln ger skäl för sitt hopp. Det första skälet in­leder det avsnitt vi hörde. ”Kris­tus har uppstått från de döda, som den förste av de avlid­na.” Uppståndelsen är grunden för vår tro på att Kristus en gång skall få det slutliga herra­väldet. Genom hans upp­ståndelse föddes en ny mänsklighet. Dittills hade alla varit Adams barn och därmed un­derställda döden. Kristus är den nye Adam. Hans uppståndelse bryter sönder de portar som stängde in oss i dödens rike. Den uppstånd­ne blir fröet till en ny mänsk­lighet. Han är den förste. Uttryc­ket ”den förste” går tillbaka på förstlingsoffren i Gam­la För­bundet. Man offrade den första sädeskärven och det förstfödda fåret. Men därmed var he­la skörden och hela fårhjorden offrad. Det första inneslöt allt det följande. Kristi upp­stån­delse angår inte bara honom. Adam ställde alla människor under döden. Genom Kris­tus fördes människan ut i livet. Det är fundamentet, den första pelaren för tron på slutmå­let. Det andra fundamentet är Kristi åter­komst, då han skall överlämna riket till Fadern.

Det som sker däremellan är vår tid, tiden mellan Kristi uppståndelse och hans åter­komst. För att beskriva den använder aposteln ett uttryck från Psaltaren. ”Han måste härs­ka tills han har lagt alla fiender under sina fötter.” Aposteln och kyrkan kan sin psaltare. Han citerar den 110:e psalmen. Kyrkan sjunger den varje söndagvesper. Gud säger: ”Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter.” För judarna var det en psalm om deras konung, när han intog sin tron i Jerusalems tempel. För de första kristna var det en profetia om Kristus. Genom sin uppståndelse och him­mels­färd intar han platsen på Faderns högra sida. Genom sin Kyrka, själv en frukt av Kristi uppstån­delse, skall alla människor föras till tro och lydnad, till tjänst hos tillvarons sanne Konung. Denna tro är något vida mer än vissa uppfattningar och åsikter. Tron och dopet gör dem delaktiga av hans uppståndelse och seger. Tron föder dem på nytt. De blir ”med­arvingar” till Kristi upp­ståndelse, eftersom han blivit ”den förstfödde bland många bröder”.

Aposteln hänvisar till ännu en psaltarpsalm, den 8:e. Psalmen förkunnar Guds herra­välde över hela jorden. Den lovsjunger hans himmelska prakt med ett spädbarns mun. Men så kon­cen­treras perspektivet till förundran över människan. ”Vad är då en människa att du tänker på henne?” Hon är krönt med ”ära och härlighet”. Hon har uppgiften att för­valta och härs­ka över den övriga skapelsen. Så följer en vers som säger: ”allt lade du över hans föt­ter”. De första kristna läste den som en profetia om Kristus. Paulus ser det som ett löfte om att också döden en gång skall besegras. ”Den siste fienden som förintas är dö­den, ty allt har han lagt under hans fötter.” Därmed är aposteln framme vid slutmålet för hela till­varon. Allt, alla fiender och hela världsalltet är lagt under Kristi fötter. Då skall So­nen själv underordna sig Fadern, ”så att Gud blir allt, överallt.”

Detta är vår tro, detta är Kyrkans tro. Profeternas, apostlarnas och martyrernas tro. Aposteln vet att den övergår allt vad män­niskan kan fatta.

Möjligen kan den åttonde psalmen öppna dörren lite på glänt. Den handlade både om människan och om Kristus, han som blivit människa. Människan är en värld i miniatyr, ett mikrokosmos. Hennes liv mellan födelse och död rymmer hela den historia som aposteln tecknat. Apostelns budskap är att varje människa kan dras in i det stora, i återställelsens makrokosmos. Hennes personliga kamp kan bli en del av den stora kampen. Gud tar sin boning i henne och upprättar hennes sanna väsen som Guds avbild. Den dagliga omvän­delsen och över­låtelsen är en del av något större. Helgonens liv bevisar det. En miniatyr av Kyrkans kallelse att vär­na om de svaga och ofödda, de hung­rande, förtryckta och döen­de. I varje bön, i varje bikt och i varje mässa läggs fienderna under Kristi fötter. De destruk­tiva kraf­ter­na får inte sista ordet. Inte ens döden. Dödens udd är bruten. Vi tror och bekän­ner det.

Människans mål samlas och föregrips i bönen. Ingen fientlig makt rår på den som ber. Dag efter dag lyfter den svage sitt hjärta från de egoistiska bördornas fångenskap till den andliga verklig­hetens höga rymder, ända tills alla sinnen, all längtan och varje hjärtslag har blivit en en­da, ständig bön. (Cassianus)

I Kristus, världsalltets konung, har Gud sammanfattat allt. Uppstånden från de döda skall han lägga allt skapat under sina fötter och överlämna ett evigt och allomfattande rike till Fadern: sanningens och livets rike, helgelsens och nådens rike, rättvisans, fredens och kärlekens rike. Så att Gud blir allt, överallt.

Amen.