Alla själars dag

Klag 3:17-26 Rom 8:14-23 Joh 6:37-40

Den ofrånkomliga och hoppfulla reningen

Gårdagens lysande högtid, Alla Helgons dag, kan upplevas som en flykt från verklighe­ten. Som en dröm. Det låter vackert, men verkligheten är inte bara vacker, även om vi gärna vänder bort blicken. Ibland dyker det upp förslag om att sor­tera bort bistra och brutala de­lar av bibeln. Det skulle samverka med drömmen om en idyllisk värld. Men bibeln beskri­ver verklig­heten. I dagens första läs­ning hör vi profetens bittra klagan: ”Du tog bort allt gott ur mitt liv, jag glömde vad lycka var. Jag tänkte: Nu orkar jag inte mer, jag hoppas inte längre på Herren.” Vi hörde det också igår. De som får del av den himmelska glädjen kom­mer inte ur idyllen, utan ur det stora lidan­det.

Ett första steg är att vå­ga se sig själv. När påven Franciskus fick frågan vem han var, svarade han: ”en syndare”. Hur skall vi våga tro på evi­g salighet för vanliga syndare och inte bara för en begränsad skara helgon? Även om de större syn­derna är bekända och förlåt­na, så finns det så mycket kvar. Den envisa självisk­heten. Innan vi ens hinner tänka efter faller vi i samma gamla synd igen, så fort frestelsen dyker upp. Hjär­tat är in­te rent. Och det är de renhjärtade som fått löftet att se Gud.

Den saliga jungfrun Maria var alltigenom ren. Därför kunde hon efter av­slutat levnads­lopp omedelbart upptas till himlen. De kanonicerade hel­go­nen har kommit så nära målet att kyrkan vågar säga att de redan nu är framme. Men för de flesta behövs en slutlig re­ning för att de skall härda ut att se Gud an­sikte mot ansikte. Kyrkan kallar det skärseld. Det gamla svenska ordet ”skära” betyder rena. Att denna rening liknas vi en eld betyder att reningen är smärtsam, men syftet är inte utplåning, utan rening och luttring. Som när gul­det renas från slagg för att framstå i sin fulla glans och härlighet. Skärselden är allt­så ett första­dium till himlen och måste noga skiljas från helvetet och den definitiva skils­mäs­san från Gud.

Läran om skärselden är därför ett hoppfullt budskap. Det gör allvar av män­niskans in­nersta längtan och högsta värdighet, att hon är kallad till helighet. Så att hon till slut kan se Gud ansikte mot an­sikte och besvara hans kärlek med ett rent och odelat hjärta. I klar­syn­ta ögonblick för­står vi att detta är den högsta lyckan.

Läran om den slutliga reningen har långsamt vuxit fram i kyrkans trosmedvetan­de. I Bi­beln ges antydningar, vilka så småningom har utvecklats och preciserats av kyrkan. Men kyrkans tro lyser också fram i hennes bön. ”Lex orandi – lex cre­­dendi”, bönens lag är trons lag, kyrkan tror som hon ber. Och från äldsta tid har kyrkan bett för de döda. Man firade gudstjänst i kata­komberna, vid de dödas gra­var. Bekant är hur Augustinus mor Monica, in­för sin död uppma­nar sina söner att be för hen­ne vid Her­rens altare. Chrysostomos sä­ger: ”Låt oss inte tveka att bistå dem som gått bort och att frambära våra böner för dem”.

Det är vad kyrkan gör denna dag. Solidariteten mellan de olika lemmarna i kyrkans kropp låter sig inte hindras av dödens gräns. Eftersom den döde inte längre själv kan på­verka sitt öde behöver hon de levandes bistånd. De starka hjälper de svaga. Augustinus säger: ”Det finns döda till vilka man ber om förbön, och det finns andra för vilka men ber.” I bönen för den hädangångne vid en begravning anropar vi helgon och änglar om hjälp i en helig sam­verkan: ”O Guds helgon, kom henne till hjälp, o Herrens änglar, skynda henne till mötes: tag emot hennes själ och bär henne fram inför den Högstes ansikte.”

Detta är också en tröst för den som försummat den döde medan han ännu lev­de. Vi är inte hänvisade till att bara sörja och göra bot för våra underlåtelser. Vi kan be för de hä­dangångna och låta prästen frambära den heliga mässan för dem. Till de kristna barmhär­tighetsverken hör detta, att be för både levande och döda.

Den rening som fullbordas i skärselden börjar egentligen redan här i livet – ge­nom de lidanden vi måste utstå. Det finns brister och böjelser i vårt hjärta som inte ens viljan tycks komma åt. Rötterna är envisa. Det enda som tycks komma åt dessa rötter är det som vår tid skyggar för mer än mycket annat – lidandets luttring. Ut­tryc­ket ”en luttrad människa” rör vid denna hemlig­het. Genom lidande kan männi­skan nå en mognad som hon annars inte skulle ha uppnått. ”För mig var lidandet till gagn, då lärde jag mig dina stad­gar”, säger psalmisten. Aposteln Petrus liknar det kristna livet vid den luttring som guldet måste ge­nomgå för att framstå i sin fulla glans.

Med en annan bild: det barn som skall födas går igenom en smärtsam förloss­ning för att komma ut i ljuset och livet utanför moderns kropp. Smärtsam för både barnet och modern. I den slutliga reningen är människan lika utlämnad som när barnet skall födas. Aposteln Paulus liknar hela vårt liv vid en födelseprocess. Hela skapelsen ”ropar som i födslovån­dor”. Hela vårt jordiska liv är ett liv på fosterstadiet, i väntan på den fulla befrielsen och ny­födelsen till det eviga och san­na livet.

Liturgin denna dag ser denna rening i ljuset från Kristi påsk. Därför står idag påskljuset i kyrkorummets mitt. Kristus själv delade lidandets vån­da. Inte för att han behövde det, men för vår skull, för att ge oss ett föredöme och visa att han all­tid delar vårt lidande. Det står till och med att ”han som var Son lärde sig lyd­nad genom sitt lidande”. Men han upp­stod med en förvand­lad kropp. Och han skall, som aposteln Paulus säger, ”förvandla den kropp vi har i vår ring­het så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig”. Förvandlingen av vår kropp och hela vår varelse, det är för­stadiet till härligheten. Så skall vi också sjunga i prefationen för denna mässa: ”För dem som tror blir livet inte utsläckt, blott förvandlat: när denna vår jordiska bo­ning bryts ned, är en evig bo­ning beredd åt oss i himmelen”. Redan nu ger han oss denna sin förvandlade och för­här­ligade kropp i den heliga eukaristin, för att ge näring till, ”skynda på” och ge oss hopp om vår slutliga förvandling.

All nåd som vi får är också till för att delas. Därför ber vi idag inför kyrkans altare för alla hädangångna, särskilt för dem som stått oss nära.

I ljuset av Kristi eviga påskof­fer hör vi profetens klagande ord i ett nytt ljus. Han som klagade över sin nöd och sitt elände säger: ”Herrens nåd är det att det inte ute med oss, ty det är in­te slut med hans barmhärtighet.” Det löftet gäller för den som luttras, både här och på andra si­dan: ”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.” – Denne Herre säger i evangeliet: ”Detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig, utan låta dem uppstå på den sista dagen”.

Kyrkan ber att skaran inför Guds tron skall bli fulltalig.

Amen.