4 Påsksöndagen

Apg 2:14a, 36-41 1 Pet 2:20b-25 Joh 10:1-10

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig

Bilden av den gode herden kan i förstone verka romantisk och avlägsen. Ändå väcker den en äkta längtan hos många. Varför är psalm 23 i psaltaren så älskad? Varje människa behöver någon att lita på, någon som inte sviker. Någon som är både stark och ömsint. Någon som både bär ansvar för helheten, hela hjorden, och samtidigt känner mig personligen. Någon som kan föra mig ut ur vilsenhet och ensamhet, utan att göra våld på den personliga friheten.

Jag är den gode herden, säger Jesus; jag känner mina får, och de känner mig.” – Så sjöng vi i versen före evangeliet. Det är evangeliet, det goda budskapet. Det låter för bra för att vara sant… och sant måste det vara.

Därför börjar Jesus med en annan bild, den vi hört i dagens avsnitt av herdekapitlet hos Johannes. Han liknar sig själv vid den grind som ledde in till fållan där fåren fick skydd under natten. Flera herdar förde på kvällen sina hjordar till samma fålla och på morgonen hämtade varje herde just sina får och förde ut dem på bete. Då använde han ett lockrop som hans får kände igen. Grindvakten som släpper in herdarna syftar snarast på kyrkan, som måste pröva att herden är legitim och pålitlig. De falska herdarna klättrade över på andra ställen. De handlar i eget namn. Historien är full av exempel på ledare som fascinerat med falska budskap, politiska, filosofiska eller religiösa, självutnämnda ledare av olika slag, som missbrukar människors förtroende och lämnar förvirring, död och bränd mark efter sig. Den pålitlige ledaren samlar inte kring sin egen person. Han är själv prövad och pålitlig, styrd av sanningen och kärleken. Historien visar skillnaden mellan goda och dåliga ledare.

Jag är den gode herden…” – Inte bara en herde bland flera tänkbara. Inte en, som avlöses av någon ny stjärna i morgon, utan herden, i bestämd form, utsänd av den ende sanne Guden för att rädda och samla alla människor i en enda hjord. Hur kan någon resa ett sådant anspråk?

Två kriterier kännetecknar honom: han säger sig vara sänd av Gud och han ger sitt liv. Han undertecknar och signerar sanningsanspråket med sitt eget blod. När människorna avvisade honom lönade han ont med gott och gav sitt liv på korset. En vanlig herde kunde slakta ett får för att få sin hunger stillad. Här är det tvärtom. Herden ger sitt liv för fåren. Han fortsätter att ge. Med ett obegränsat tålamod talar och kallar han, varnar, tröstar och vägleder, och i varje mässa runt hela jorden ger han på nytt sin kropp och sitt blod åt dem som hungrar och törstar.

Han håller samman sina får. I en enda hjord, den kyrka som han själv har grundat. När evangeliet förkunnas världen runt, så är det hans röst som talar. Församlingen känner igen hans röst och svarar: ”Lovad vare Du, Kristus”. Det är samma röst som talar till alla människor genom alla tider och varhelst människor samlas i hans namn. Överallt bekänner de en och samma tro. Och hans herdar försöker hålla ihop dem i samma hjord. Konkret genom de biskopar som står i gemenskap med Petri efterträdare, biskopen av Rom, som fått uppdraget att vara Kristi synliga representant och herde på jorden, för hjorden.

Men detta betyder inte något opersonligt kollektiv. Herden ropar på sina får med deras namn. Han har en vidunderlig förmåga att tilltala varje människa personligen. Abraham, Mose, Samuel, så började det och så fortsätter det. Vid dop, konfirmation, upptagning i kyrkan, vid vigsel eller klosterprofess hör vi herdens tilltal tydligt och klart.

Jag känner mina får, säger Herden. Psalmisten bekrä’ftar det: ”Du rannsakar mig och känner mig, om jag står eller sitter vet du det, du är förtrogen med allt jag gör. Du känner mig alltigenom.” Ändå slår det inte ut min frihet. Det är den som efterfrågas. Jag kan hela tiden välja att gå min egen väg. Kanske i rädsla eller misstro mot hans avsikter. Oftare i att jag lockas av annat, som drar mig bort, också från mig själv. Maria Magdalena är förblindad av sorg, när hon letar vid den tomma graven. Men när Herren kallar henne vid namn och säger: ”Maria”, då vänder hon om och känner igen honom: ”Rabbouni.”

Också fåren känner Herden. De lär sig skilja hans röst från alla andra röster. Ibland intuitivt och direkt. ”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst”, säger Jesus till Pilatus. För de flesta är det en övningssak. Man övar upp sin hörsel genom att lyssna och lyda. Den som vänder sig bort i olydnad blir allt dövare. Den som lyssnar och lyder, lär sig så småningom att känna igen rösten. ”Om någon vill göra Faderns vilja skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.”

Det finns ingen motsättning mellan det personliga och det gemensamt kyrkliga, även om det kan kännas så ibland. Lyhördheten för den sanne herdens röst ger samtidigt ”en kyrklig känsla”, en ”sensus catholicus”. De troende lär sig att ”känna med kyrkan”, ”sentire cum ecclesiae”, de får en inre förmåga att skilja sanningen från lögnen.

Den som lyssnar ihärdigt lär sig också skilja mellan de olika rösterna i sitt inre. ”På deras frukt skall ni känna igen dem.” De förföriska rösterna bär dålig frukt. Den egna rösten är enformig och malande. Den befriar inte utan låser in. Herdens röst ger glädje och frid, även om den kan låta kärv i början. Kanske hörs den bara som en viskning eller en självklar visshet. Johannes kallar det Andens smörjelse. Det är ju det vidunderliga med denne Herde. Han för oss inte bort, utan hem, till vårt verkliga jag. Men också ut i en värld, där vi ser med nya ögon och kan väcka hopp hos andra. ”Han skall gå in och gå ut och finna bete.”

Då blir det allt färre ord i bönen. Kanske bara ett stilla upprepande av Jesu namn eller av en psaltarvers. Till exempel Davids ord, han som kämpade mot lejon och björn, men också skrev psalmer och spelade på harpa för att lindra Sauls svårmod. Det är han som sjunger: ”Herren är min Herde, ingenting skall fattas mig.” Behövs något mera?

”Herren är min Herde, ingenting skall fattas mig”.

Amen.