Kyndelsmässodagen – Herrens frambärande i templet

Mal 3:1-4  Heb 2:14-18  Luk 2:22-40

Där allt hopp tycks ute…

Det är lätt att ge upp hoppet. Att sjunka ner i rutin, men tappa fart och riktning. Symeon hade inte gett upp hoppet. De flesta i hans samtid hade gjort det. De hade fortfarande respekt för lagen och templet, men deras hopp om Messias, den utlovade, hade krymt. De levde på rutin, men utan hopp.

Om Symeon står det att han ”väntade på Israels tröst”. Han litade på att Gud skulle stå för sina löften. Han väntade och vakade. Det hoppet gjorde honom lyhörd för Anden, som ledde honom till templet i rätta stunden. När Josef och Maria bar in sitt barn var han på plats, och beredd. För vanliga ögon var barnet som alla andra barn. Men Symeon såg det andra inte såg. Han fick ta barnet i sina armar.

Också Hanna hörde till dem som hoppades och vakade. Hon tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Också hon var beredd. ”Just i den stunden”, skriver evangelisten, ”kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse”. Hon var 84 år gammal. Hög ålder avslöjar om människan sått i köttets eller i andens åker.

Om Josef och Maria står det att de förundrade sig över vad som sades om deras barn. Det kan tyckas underligt. Borde de inte veta? Inte minst Maria? Men det barn de fått var mera än vad de förstått. De trodde sig inte veta. De fortsätter att förundras.

Också när prövningarna hopades. Symeon var ingen sentimental romantiker. Han förutser att barnet skall bli till fall eller upprättelse för många, till ett tecken som väcker strid. Också genom Marias hjärta skall det gå ett svärd.

Tecknet blir motsagt. Detta barn och den kristna tron möts inte bara med välvilja och respekt, utan väcker också motsägelse. I våra dagar en slags ”kristofobi”, som går utöver vad man egentligen kan förklara med förnuftet. Barnet i Symeons famn väcker inte bara det bästa till liv hos människor, utan också det sämsta. Varför demonstrerar man framför Herrens altare i en katolsk kyrka? Varför rådslår man ”mot Herren och hans smorde”? Varför all denna möda för att bli kvitt honom?

Också genom Marias själ skall ett svärd gå. Evangeliet tiger om vad som rör sig i Marias inre. Det vi vet är att hon härdade ut ända till korset. Hennes hjärta var rent.

För de flesta andra måste först svärdet, Guds ord och lång prövning, tränga så djupt att det blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Till fall eller upprättelse. Redan Israels barn måste under ökenvandringen plågsamt lära sig hur mycket motstånd och knotande det fanns i deras hjärtan. Ställas inför valet om de verkligen älskade Herren och ville lyda honom av hela sitt hjärta.

Ett första åtskiljande är att människan inser att hon inte kan vara neutral. Människan kan inte bara titta på, välja och vraka bland intressanta åsikter. Då förblir hon själv den högsta auktoriteten. Och vad hjälper den i dödens stund? Människan måste välja sanningen och avvisa lögnen. Den som undviker sanningen börjar snart kompromissa och låter sig moraliskt förföras. ”Det bara blev så”, eller ”jag kunde inte stå emot”, som ursäkten ofta lyder. Medan samvetet säger: ”Vänd dig bort från det onda och gör det goda”.

Men svärdet tränger ännu djupare. Också den som lever ett i yttre mening anständigt liv kan ju tillåta sig att vredgas på sin nästa, att skjuta undan vissa andra av Jesu eller kyrkans bud och fortsätta med en synd i det fördolda. Svärdet blottlägger allt dubbelliv, lusten att ändå förbli herre över sitt liv, oviljan att löverlåta sig utan villkor. Trots att ljuset lyser för att hela och bota. Symeon hade förstått det. Därför tar han barnet i sina armar. Han vittnar om ljuset.

Men svärdet tränger än djupare. Symeon och Hanna hade väntat länge, år ut och år in. I den händelsefattiga väntan, när inte ens den ivrigaste bön tycktes få svar, när missmodet kan sippra in. Människan ställs i valet mellan förtvivlan eller överlåtelse. Svärdet måste tränga så djupt för att ljuset skall bereda plats för frid i hjärtats innersta mörker.

Bilden av barnet i Symeons armar är en bild för frälsningen. Symeon har inte ögon för annat än det barn han får ta i sin famn, varken för elände eller optimism. ”När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden”.

Evangeliet ger oss denna bild för att stärka oss i hoppet. Det Symeon fick se och omfamna, får vi inte bara höra om i evangeliet och se på altaret, utan införliva med våra kroppar och i våra liv. Gåvan läggs i våra händer och på vår tunga i den heliga kommunionen, Kristi kropp, som vi ser med trons ögon och kysser med våra läppar, det möte som förvandlar oss och gör oss delaktiga av det ljus vi ser och tar emot, för att få gå i Herrens frid och av hjärtat sjunga: Gud vi tackar dig.

Amen.