Förtätad bild

Söndagen efter Trettondedagen – Herrens Dop

Jes 42:1-4,6-7 Apg 10:34-38 Matt 3:13-17

Förtätad bild

Evangeliet målar en bild för våra ögon, en ikon. Jesus låter sig döpas av Johannes i Jordans vatten. En ikon är inte som ett fotografi, en bild av något förflutet. Ikonen ger inte bara information om vad som en gång hände. När kyrkan och den troende betraktar och ber inför ikonen, ger den ifrån sig ett ljus som påverkar betraktaren. Betraktaren präglas av det som ikonen framställer. Som när två personer möter och verkligen ser varandra. Något händer. Ikonen förmedlar till bedjaren vad den avbildar. I väst är vi vanare att tänka så inför Guds Ord. När vi läser och lyssnar, talar det till oss. Ikonen är ett förtätat ord, ett ord som blivit bild.

Bilden av Jesu dop har en mängd dimensioner. Bilden uppenbarar först och främst den heliga Treenigheten, men också Kristi person och verk, och dessutom den kristnes nya liv.

Anden kommer ner över Jesus som en duva och Faderns röst ljuder: ”Detta är min älskade son.” Hos Markus och Lukas säger rösten: ”Du är min älskade Son”. Ordet avslöjar och uppenbarar den intima enheten mellan Fadern och Sonen. ”Jag är i Fadern och Fadern är i mig”, skall Jesus säga senare. Fadern har gett allt sitt till Sonen. ”Allt mitt är ditt.” Sonens har sin glädje i att göra Faderns vilja, ty Anden sänker sig över Jesus, som kallas Kristus, den Smorde. Sonen är smord med och präglad av Andens olja, som är ”glädjens olja”. Sonen är ett med Faderns Ande, enhetens och glädjens Ande. – Betraktaren ser med trons öga rakt in i den helige Treenigheten. Det är bildens första dimension och underliggande skikt.

Det händer något på vår ikon. Kan man kalla den en rörlig ikon? När Jesus låter sig döpas och stiger upp ur vattnet öppnar sig himlen och rösten hörs. I kyrkans liturgi fortsätter denna röst att ljuda. Kyrkan sjunger om hur ”Herrens röst hörs över de stora vattnen”. Hon minns hur Guds Ande i begynnelsen svävade över kaosvattnen för att frambringa kosmos. Nu har Ordet blivit människa och vattnen skall helgas för att frambringa en ny skapelse. ”Vattenkällorna helgades” och ”en flod strömmar fram som ger glädje åt Guds stad”. Kyrkan ser hela frälsningen samlad och förtätad i Jesu dop. ”Förunderliga mysterium: idag avtvår universums Skapare våra synder i Jordan.” Själva påsken föregrips. På östliga ikoner ser man Sonen omsluten av vattnet. Skaparen låter sig omfamnas av sin skapelse, som när han lät sig omslutas av sin jordiska mor. Skaparen stiger in och ner i skapelsen för att helga och förvandla den.

Därmed anar vi bildens tredje dimension, vad som är avsikten med Jesu dop. Det ser vi den som betraktar och låter sig präglas av bilden. Den första gången vi påverkades av denna ikon var när vi döptes, i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. I den tidiga kyrkan var det vanligt med dop i samband med denna högtid. Dopkandidaten ”stiger in” i Jesu dop. (Som när barnen i C.S. Lewis barnböcker stiger in i ett skåp och går ut i en annan värld.) Den döpte genomträngs av det som ikonen uppenbarar.

Det som hände en gång när vi döptes måste vi ständigt betrakta och påminna oss. Häromdagen frågade påven Franciskus sina många lyssnare vid en generalaudiens hur många som visste vilken dag de döptes. De som inte visste det, och det var ganska många, fick som hemläxa att ta reda på det. Det är ju den dag då vi stiger in/ut i det nya livet. Vi påminns om det varje gång vi berörs av det helgade vattnet vid kyrkans port. Eller när mässan inleds med vigvattenbestänkning.

Vi påminns om det när vi fortsätter att betrakta bilden. och hör rösten, ser vattnet och känner oljan.

Rösten – ”Du är min älskade son.” Jesus visste det och glömde det aldrig. Han var det från början, när Anden sänkte sig över jungfrun. Men vi, Adams barn, har dåligt minne. Vi lyssnar till andra röster och förs vilse. ”Människa, var är du?” Rösten ljuder när Adam och Eva gömt sig i buskagen. ”Lyssna, min son, till mästarens undervisning”, ropar Benedictus som första ord i sin regel. Det är inte en främmande röst som ropar. Sonen lär oss att säga: ”Fader vår.” Dialogen pågår hela tiden. Kyrkan och den troende lyssnar och Gud talar sitt ord i hennes öra och i hennes hjärta. Vår ikon talar till den som betraktar och lyssnar: ”Du är min älskade son/dotter”.

Vattnet – är i bibeln dels något som dränker och dödar, men också något som ger liv. Något måste dö. Synd kallas det. Om den får råda dras hela människan ner i dödsriket, där mörker och dödstystnad råder, för evigt. Vägen ur detta riskområde heter omvändelse och botgöring. Jesus har själv ställt sig i raden av botgörare. Skulle då vi, Adams barn, vara för stora och stolta för att gå den vägen?

Men vår ikon stannar inte i de djupa vattnen. Jesus stiger ”genast upp ur vattnet”, som renar och blir en källa till liv. Den döpte, och varje botgörare, stiger upp under en öppnad himmel. Det förvandlar också blicken hos den som betraktat ikonen. Fäderna säger att kontemplationens första steg är att se skapelsen med nya ögon. Liturgin, som ser med kontemplativ blick, såg att också skapelsen fröjdades och ”skälvde” vid Jesu dop. Liturgin minns vad som hände när folket en gång gick över samma flod och tog det utlovade landet i besittning. ”Jordan hejdade sitt lopp, vattnet skälvde och upp ur floden steg den nya skapelsen.”

Oljan – Kyrkan använder ofta olja, vid dop, konfirmation, prästvigning, sjuksmörjelse och olika vigningar. Oljan tränger in. Den mjukar upp och helar. Den blir ett med den kropp som smörjes. Anden sänker sig över Jesus och förblir över honom. Denna Andens olja kallar han Hjälparen. Av något har blivit Någon, som tar sin boning i den smorde. Anden är vår intimaste vän. Tyst och stilla i vårt innersta. Aposteln talar om den som ett ljus som lyser upp hans hjärta, som en inre smörjelse. Ibland gör Anden sig hörd, som en lågmäld rådgivare. ”Han ger mig råd. Mitt inre förmanar mig om natten”. Även om vi under prövotider varken hör eller erfar, så är han i vårt innersta hela tiden. Jesus säger: ”Förbli i mig, så blir jag kvar i er.”

Den bild vi ser på ikonen, bilden av den allraheligaste Treenigheten och av Sonens person och verk i den helige Ande, denna bild fullbordas i den som betraktar bilden och låter den fullkomna sitt verk.

Vi alla som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden”.

Amen.