2 Söndagen efter Jul

Syr 24:1-2,8-12 Ef 1:3-6,15-18 Joh 1:1-18

Förtätat ljus – men fördolt

På juldagen talade vi om ”det förtätade ordet”, Guds eviga Ord som koncentrerats och för­tätats ett enda Ord, Jesus Kristus. Annandag jul talade vi om Stefanos martyrium som en ”förtätad händelse”. Kristi kärlek samlad och förtätad i martyren, vilket gav honom kraft att förlåta dem som stenade honom. På Nyårsdagen kallade vi Jesu tid på jorden för världs­historiens viktigaste tid, så förtätad och fylld av evighet att den sprider sig och blir närvar­ande i varje ny tid. Ju mera vi mediterar över människoblivandets innebörd, des­to större blir förundran.

Johannesprologen, som vi på nytt har hört idag, talar inte bara om Ordet som blev kött, utan också om ljuset skulle komma i världen. Det är inte vilket ljus som helst. Det är källan och upphovet till allt ljus. Samme Johannes skriver i sitt första brev: ”Gud är ljus och inget mörker finns i honom”. I skapelseberättelsen hör vi hur Gud skiljer mörkret från lju­set. Det var visserligen före syndafallet, men antyder ändå det mörker som sedan kommit in i världen. Människan förstår intuitivt att ljuset är något gott och att mörkret symboliserar det onda. Onda gärningar begås ofta i skydd av mörkret, medan den som har rent mjöl i påsen inte är rädd för lju­set. Aposteln kan senare säga: ”Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning. Ta inte del i mörkrets ofruktba­ra gärningar.”

Men det gäller inte bara hur vi lever. Ljuset har också med förstånd och insikt att göra. Att inte förstå är att leva i ett slags mörker. När människan förstår något har det ”gått upp ett ljus”. Män­niskans liv kan beskrivas som en kamp mellan ljus och mörker. Det betyder ingen grundläggande dualism, som i vissa religioner. Också idag kan man möta tanken att allt är en evig kamp mellan ljus och mörker. Från början var det inte så och det skall en gång sluta i kärlek, liv och ljus.

Från begynnelsen tar vi steget till fulländningen. I bi­belns sista bok, Johan­nes Uppen­barelse, beskrivs den himmelska staden. Där behövs inga ljuskällor längre, inte ens sol och måne, ”ty Guds härlghet lyser över staden”. Detta hade redan profeten för­ut­sagt: ”So­len skall inte mer vara ditt ljus om dagen och månen inte lysa dig med sitt sken. Nej, Her­ren skall vara ditt eviga ljus, din Gud skall vara din härlighet. Herren är ditt eviga ljus.”

Efter detta steg mellan begynnelse och fullbordan återvänder vi till jorden. Kanske hör vi tydlig­are nu vad det kristna evangeliet förkunnar. Det gudomliga ljuset, det som var i be­gynnelsen och som en gång skall lysa i evigheten, det ljuset har kommit in i världen. Vi hörde Jo­hannes säga i sin prolog: ”Det sanna ljuset skulle komma in i världen”. Jesus är inte vilken profet eller vishetslärare som helst. Han är alltings förtätade ljus. Läng­re fram i Johannes evangelium hör vi honom sä­ga: ”Jag är världens ljus”. Det är samme Jo­hannes som låter Jesus sä­ga: ”Den som har sett mig har sett Fadern”. Det uppfyller psal­tarens löfte: ”Hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus”. I trosbe­kännelsen bekänner vi Sonen som ”ljus av ljus, sann Gud av sann Gud”. Hela gudomens ljus är samlat i det barn vi tillber i Marias famn – det förtätade ljuset.

Vi förstår snart att vi måste göra ett tillägg. Ljuset är inte bara förtätat. det är också fördolt. Redan en tidig kyrkofader (Origenes) säger : ”Han har inte sänts enbart för att bli känd utan också för att förbli dold”.

Vid ett enda tillfälle under Jesu liv lyser ljuset i sin fulla glans, på förklaringsberget. De tre lärjungarna som är med, en av dem var Jo­hannes, bländas och faller ner i förskräckel­se. Det förtätade ljuset är fördolt för vår fysiska ögon. Det har blivit människa. Förvisso skymtade ljuset fram i hans förkunnelse: ”Ingen har talat som den mannen talar”; och ännu mera i hans gärningar. Johannes berättar i sitt andra kapitel om det första tecknet vid bröl­lopet i Kana. Evan­gelisten sägerr att hans lär­jungar trodde på honom. Men i prologen sä­ger han nyk­tert: ”Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom”. Frå­gan blir ofrån­komlig: Varför är ljuset fördolt?

I sitt tredje kapitel ger Johannes en första förklaring: ”Den som gör det onda avskyr lju­set och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas”. Det är det gåtfulla i människan, att hon inte bara längtar efter ljuset, utan också har en kuslig dragning till det mörka och onda. Ett fnöske som lätt fattar eld, så att mörkret får makt över henne. Om det inte åtgärdas, kan det vara för evigt.

Ytterligare en förklaring har vi redan antytt. Människan skulle inte härda ut i det gu­dom­liga ljuset. ”Ingen kan se mig och leva”, får redan Mose höra. En del helgon har bett Gud att inte ge dem mera nåd. De skulle inte härda ut – ännu. Människan måste steg för steg vänja sig vid det gudomliga ljuset. Ingen kan ju se rakt in i solen. Hur mycket mindre då in i källan till allt ljus.

Vi anar en gudomlig peda­go­gik. När bruden i Höga Visan öppnar dörren för sin älska­de brudgum, då är han försvun­nen och hon måste söka och leta, och hon möter motstånd på vägen, innan hon finner honom på nytt. Herren döljer sig för att vi skall söka honom än­nu ivrigare och inte ta något för självklart. Om männi­skan bara behövde trycka på en knapp för att kunne se – då kunde det bli rutin och öppna för missbruk. Missbruket kombi­ne­ras ofta med att människan vill tjäna Gud, men också egot.

Det avgörande på vägen är, som alltid, ödmjukheten. Den högmodige har sina krav, öppet eller fördolt. Den ödmjuke håller ut i mörkret och vet att han är den lägste och ring­as­te av alla. Väl att skilja från grämelse och bedrövelse. Människan är kallad att älska, och upptäcker så småningom att Gud blivit människa också för att dela människans djupaste mörker.

Steget från jul till påsk är inte långt. På korset ber Jesus: ”Min Gud, jag ropar om da­gen, men du svarar inte, jag ropar om natten men finner ingen ro”. Den som håller ut till tredje dagen på­minns om det Johannes sade redan i sin prolog: ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”.

Vid påskljuset, när kyrkan har följt Jesusbarnet ända till korset, kan hon sjunga: ”Nat­ten skall bli lysan­de som dagen.” I det djupaste mörkret lyser ljuset med sin mest för­tätade glans.

Amen.