29 Söndagen under året

2 Mos 17:8-13 2 Tim 3:14-4:2 Luk 18:1-8

Undervisning, vederläggning, vägledning, fostran

Den som predikat några år kan fråga sig om det är värt mödan att förbereda ännu en predikan. Har han inte sagt allt redan? Men prästen har inget val. Han har ett uppdrag. Aposteln formulerar det som en befallning: ”Förkunna ordet, träd upp i tid och otid”. Det handlar inte om att sprida egna åsikter och idéer, inte ens om att vittna. När den tröge och lomhörde predikanten sätter sig vid texterna och ger dem en fair chans, då händer något. Texten ger ifrån sig ett liv som måste förmedlas. Förkunnaren skall, säger aposteln: ”undervisa, vederlägga, vägleda och fostra till rättfärdighet”. Dessutom skall han göra det ”tålmodigt”. Aposteln påminner om förkunnelsens källa, ”de heliga skrifterna”. På Pauli tid handlade det om Gamla Testamentet, som senare fick sällskap av Kyrkans Nya Testamente. Han säger att ”varje bok i skriften är inspirerad av Gud”. Ordet ”inspirera” betyder att Gud har blåst in sin Ande i dessa ord. Jesus säger: ”Mina ord är Ande och liv”. Förkunnelsen låter Guds Ande fullborda sitt livgivande verk. Dessutom påminner han Timotheos om vilka lärare denne har haft. Han var inte lämnad ensam med en bok. ”Hur skall jag förstå, om ingen vägleder mig?”, frågar senare den etiopiske hovmannen. Skrifterna kan missförstås och missbrukas. Benedictus säger att i klostrets gudstjänst skall det läsas ur ”såväl Gamla och Nya testamentets gudomligt inspirerade böcker, men också erkända och rättroende katolska fäders utläggning av dem”. Med andra ord: Skrift och tradition. Ur denna källa är det förkunnarens uppgift att ösa, i bön om och tro på Andens livgivande hjälp.

Förkunnelsen har fyra syften. Skrifterna är ”till nytta”: för att ”undervisa, vederlägga, vägleda och fostra till ett rättfärdigt liv”.

Den första ”nyttan” är ”undervisning”. Alltsedan syndafallet har människan förlorat den sanna och hela kunskapen om Gud. Hon lever i mörker om de viktigaste och yttersta sanningarna om livet. Hon kan treva sig fram. Med förnuftet kan hon få en allmän visshet om Guds existens och med samvetet en klarhet om rätt och fel. Men kunskapen är vag och förmörkas lätt av de många sinnesintrycken och genom drifterna som ofta fördunklar både förnuft och samvete. I sin godhet övergav Gud inte sin fallna skapelse, utan ville föra oss ut ur mörkret. Det skedde genom en lång historia av händelser som samlats i Skrifternas ord. Dessa skrifter ”förmår ge den kunskap du behöver för att bli räddad genom tron på Jesus Kristus”. Vi märker det när vi blir stilla och verkligen lyssnar. Det är inget kallt ljus som upplyser. Det kommer från någon som vill befria oss ur mörker och föra oss in i sitt milda ljus.

Den andra ”nyttan” med de heliga Skrifterna är att ”vederlägga”. Det finns nämligen en fiende som också läser bibeln, men han förvränger och förvrider orden. Han uppträder som ljusets ängel, ofta med mjuk och behaglig röst och med lämpliga bibelcitat på tungan. Jesus fick själv erfara det när han frestades. Kyrkan har ständigt tvingats till den otacksamma uppgiften att vederlägga den falska läran. Jesus svarade frestaren med rätt förstådda ord ur skriften, och då vek djävulen, ty han fruktar ljuset och sanningen. Det som behövs är alltså kunskap i skrifterna och ett stycke mod. Ibland dyker fienden upp i de egna tankarna, lockande men destruktiva ord och tankar, som leder oss till vrede, missmod eller tvivel och otro. Av frukten känner man trädet. Missmod och otro är usla frukter. De avslöjar vilken källa de har. Människan har lånat sitt öra till fienden. Men vi är inte lämnade ensamma. En beprövad hjälp är att ”läsa sig” ur sådana tankegångar och stämningar, läsa och lyssna sig tillbaka till ljuset med hjälp av Skriften och pålitliga lärare.

Den tredje ”nyttan” är ”vägledning”. Kunskapen får inte stanna i huvudet. Människan är en varelse på vandring, hon kommer ständigt i nya vägskäl, och behöver därför vägledning för att hitta målet och inte gå vilse. Det är därför kyrkan har inte bara Skrift och tradition, utan också ett läroämbete som har fullmakt att visa väg för hela kyrkan i nya tider och situationer. I det personliga livet motsvaras det närmast av samvetet, som låtit sig upplysas och formas av skriften och kyrkan. Lycklig är den som läser och lyssnar för att ge sitt samvete vägledning. Med en ödmjuk bön om vägledning när vi lyssnar och läser. Inte krampaktigt eller för snabbt. Det är inte ett telefonnummer vi söker. Men ljus för vår väg. De heliga skrifterna och helgonens liv berättar om händelser och människoöden, ibland svåra och dramatiska, ibland vardagliga och enkla. Läsaren och lyssnaren får del av kyrkans gemensamma minne, ett enormt förråd av berättelser och ord. Hon kan snart känna igen sig i den ene eller den andre av dem som gått före. När hon själv fastnar i mörker eller återvändsgränder, men barnsligt och förtröstansfullt frågar om vägledning, öppnar sig dörrar och vägar som hon annars inte skulle ha upptäckt. ”Ditt ord är en lykta på min väg”, sjunger vi i Psaltaren. Skrifterna förvandlas, från antika texter, till en värld vi själva tillhör, den försonade världen, Guds heliga Kyrka. De bibliska gestalterna och helgonen blir konkreta vägledare. De troende behöver olika mycket av denna läsning, men något ord ur skriften behövs varje dag. Ibland behöver man någon som pekar eller hjälper att upptäcka, som när prästen Eli sade till den unge Samuel: ”Nästa gång du hör rösten skall du svara:’Tala, Herre, din tjänare hör'”.

Den fjärde ”nyttan” är att Skriften ”fostrar människan till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar”. Sådana ord kan slå ner modet hos den som erfar att bristerna snarast tycks växa. Skrifternas medicin kan ibland vara besk, men dess avsikt är att ge hälsa. Benedictus älskar att beskriva sin abbot som en vis och omsorgsfull läkare. Så mycket mer då den Herre som är god och kärleksfull och som givit oss de heliga Skrifterna och sin kyrkans lärare och helgon för att bota oss från mörker, falsk lära, förvirring och ett destruktivt liv. Förkunnaren påminns dessutom om att han skall ”vädja”,och göra det tålmodigt. Skriften är ingen slavdrivare. Den vill öppna för det ljus och den värme, som ger kraft och ny glädje.

Aposteln beskriver sin lärjunge som en som ”tillhör Gud”. Bokstavligen står det ”Guds människa”. Också det är ett verk av skrifterna. Skrifterna inte bara påminner oss om vem vi tillhör. De åstadkommer vad de säger. Genom att lyssna och lyda förenas vi med de ord vi lyssnar till. Vi blir vad vi hör. Genom Guds Ord, som är Ande och liv, blir vi hans älskade söner och döttrar, kallade att leva i och vittna om Guds Ords undervisande, vederläggande, vägledande och fostrande ljus och kraft.

Amen.