Kyrkmässa

Neh 8:1-4a,5-6,8-10 1 Pet 2:4-9 Joh 4:19-24

Kyrkorummets hemlighet

Det är något särskilt med en kyrka. Det är inte vilken byggnad som helst. Ibland kan själva arkitekturen förstumma och överväldiga. En av dem som var med om att bygga denna kyrka betecknar sig själv som icke-troende, men han har sagt: ’när jag kommer in i Mariavalls klosterkyrka då börjar jag tvivla på min otro’. Beror det bara på arkitekturen? Vad är kyrkorummets hemlighet?

Ett första svar kommer vi ihåg som fick vara med om denna kyrkas invigning för arton år sedan, men det gäller varje kyrkoinvigning. Rummet avskildes från sin omgivning. Det ligger i ordet helig och helga. Att helga en kyrka avskiljer henne från andra rum. Kyrkorummet avskildes för ett enda ändamål, för bön. Kyrkorummet blev ett bönens hus. Benedictus formulerar det redan i sin klosterregel. Han säger om klostrets kyrka, i regeln kallas den oratorium, att ”ingenting annat får äga rum eller förvaras där”. Allt annat än bön profanerar det helgade rummet. Därför är kyrkan inte plats för prat och enbart mänskliga ord, utan bara för Guds ord och för människans svar på hans ord, vilket är bön. Vi går in på helig mark, när vi går in i kyrkan. Därför renar vi oss med vigvatten. Därför börjar mässan med en reningsakt, där vi lämnar synden och världsliga tankar. Därför är det oftast nödvändigt att bannlysa irrande och självupptagna tankar före gudstjänstsen. Det kan förvisso vara svårt, men vi får hjälp av att medvetet ta steget in på helig mark. Människan behöver sådana rum. De flesta anar det. Ett samhälle där heliga rum profaneras är illa ute och tillåter sig snart att också profanera människan själv.

Heliga rum betyder inte att omgivningen är ohelig eller utan gudomlig närvaro. Benedictus påminner om att Gud är närvarande överallt och alltid, men så fortsätter han: ”framför allt skall vi tro detta utan minsta tvekan, då vi deltar i gudstjänsten”. Människan, om hon inte redan är helgon, behöver denna hjälp av avskilda heliga rum och tider. För att sedan upptäcka att Gud är närvarande överallt och i allting. Benedictus kallar ju hela klostret för ett Guds hus. Också i gästen som kommer till klostret skall klostret känna igen Kristus. Men för att öppna våra ögon behöver människan platser och byggnader som är avskilda och helgade.

Det blir tydligt när vi kommer ihåg vad som skedde vid invigningen. Byggnaden behandlades som en människa. Kyrkan ”döptes” när biskopen bestänkte väggarna med heligt vatten. Den ”konfirmerades” när hennes väggar och altare smordes med helig olja. Den upplystes när ljusen successivt tändes. Kyrkan blev därmed en bild för människan och hennes kallelse. Andra läsningen talar om de troende som ett andligt husbygge. ”När ni kommer till Kristus, den levande stenen”, och man kunde nästan säga ’när ni kommer till kyrkan’, ”då blir också ni levande stenar i ett andligt husbygge och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vara Jesus Kristus”. Att gå in i kyrkan är att bli påmind om människans helighet.

Inför Ordets liturgi, innan den första läsningen första gången förkunnas, sade biskopen: ”Må Guds ord ständigt ljuda i detta rum och må det öppna era sinnen för Kristi hemlighet, så att det verkar er frälsning här i Kristi kyrka.” Det rum där frälsningens ord uttalas och tas emot är inte längre vilket rum som helst. Rummet helgas till ett rum för att lyssna och höra Guds ord.

Det är inte svårt att tänka vidare till det egna hjärtats rum. Jesus uppmanar oss att gå in i vårt hjärtas kammare, att stänga dörren för alla andra ord och lyssna till den sanne Konungens röst. Men hjärtat behöver hjälp av det helgade kyrkorummet. Det är ett första steg.

Ordets liturgi fortsatte genom att vi firade den första eukaristin. I invigningsbönen bad biskopen: ”Denna byggnad är en avbild av din heliga kyrka… hon är helgad i Kristi blod till en ren jungfru och tagen till hans brud.” Här har vi gått ett steg vidare. Något har skett inte bara i rummet, utan också med rummet. Något sker med de troende, när de deltar i och tar emot den heliga kommunionen, något som också helgar byggnaden. Den kan liknas vid de platser där Kristus blivit människa och framburit sitt offer. Betlehem, Nasaret, Kafarnaum och Golgota är inte vilka platser som helst. Gud har lämnat finger- och fotavtryck i tiden och rummet. Kristus är sakramentalt närvarande i kyrkans tabernakel och hans evigt gällande korsoffer firas och frambärs på altaret. Varje kyrka blir ett Betlehem och ett Golgota.

Kyrkoinvigningsriten tar ytterligare ett steg. I kyrkmässans prefation, som också används i denna mässa, sjunger kyrkan om den heliga staden, en stad där Gud skall bli allt och i alla. Denna slutliga förvandling av hela skapelsen tar sin början redan när vi bär fram skapelsens gåvor i eukaristin. Men också när vi helgar ett hus av trä och sten till Skaparens ära. Kyrkan blir en ikon för den heliga staden, för skapelsens fulländning. Det är starka ord. Kyrkans tro på det helgade rummet borde få oss att kippa efter andan. Vem vågar uttala dem utan att ha kyrkans tro i ryggen?

I kyrkmässans liturgi återfinns därmed tre svar på frågan om kyrkorummets hemlighet. Kyrkan tror som hon ber. Alla tre svaren behöver och betingar varandra.

Kyrkan är avskild och helgad för det enda nödvändiga. Invigningen gör henne till en ikon av de troende. Det är utmaningen för dem som firar gudstjänst. Liksom stenarna bär varandra i byggnaden skall bedjarna bära varandras bördor. Bedjarnas liv skall återspegla det som rummet vittnar om. ”Guds tempel är heligt, och ni är det templet.”

Men den invigda kyrkan är inte bara en utmaning, utan en plats för nåd och barmhärtighet. Kyrkan förmedlar nåd, eftersom den rymmer en sakramental närvaro, lika verklig som Betlehem och Golgota. Inför tabernaklet faller vi ner i tillbedjan, som herdarna och de vise männen inför krubban. Eukaristin på altaret gör det eviga korsoffret närvarande. Med bävan får vi säga: ”så var då denne verkligen Guds son”. Himlen öppnar sig över altaret och den kämpande kyrkan dras in i änglarnas tillbedjan. ”Helig, helig, helig…”. Kyrkan har långsamt förstått innebörden i Jesu ord om tillbedjan i ande och sanning. Tillbedjan sker i den helige Ande, i honom som är Sanningen, på väg till Fadern.

Samtidigt pekar det vidare. Alla kyrkobyggnader skall en gång ersättas av den himmelska verkligheten. I Guds stad behövs inga särskilda byggnader. Johannes ser in i himlen: ”Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och Lammet.” För att bevaras och stärkas i detta hopp behöver vi helgade kyrkor, där allt pekar mot det enda nödvändiga, för att Gud skall förhärligas i allt.

Därför firar vi med glädje och tacksamhet denna kyrkas invigning. Med psalmisten säger vi: ”Herre, jag älskar din boning, den plats där din härlighet bor”.

Amen.