10 söndagen under året

1 Kung 17:17-24 Gal 1:11-19 Luk 7:11-17

Triumftåg eller sorgetåg

Två processioner möts utanför stadsporten i den lilla staden Nain, strax sydost om Nasaret. Ett triumftåg och ett sorgetåg. I spetsen för det ena går Jesus, hans lärjungar och en stor skara människor. De möts av en annan procession, ett sorgetåg på väg till begravningsplatsen utanför staden. I spetsen bärs den döde, en ung man, insvept på sin bår.

Lukas berättar att den döde var sin moders ende son och att hon var änka. Nu är hon helt ensam, utlämnad och strandsatt. Hennes enda trygghet, stöd och säkerhet har tagits ifrån henne. En stor skara människor följer henne, men de kan inte göra annat än att sörja och gråta med henne. Jesus måste ha fått veta hennes situation. Lukas berättar att ”han såg henne och fylldes av medlidande med henne”. Hans inre upprörs, när han ser hennes förtvivlan.

Så långt kan vi alla förstå. Men så händer det oväntade, det som går utöver allt deltagande i sorg. Han nöjer sig inte med att trösta den sörjande, han säger: ”Gråt inte!” Uppmaningen bryter igenom det vi är lärda, också i en kristen tradition, att gråta med den som gråter, rentav uppmuntra en sörjande att gråta. Här möter något därutöver, en kraft av annan dignitet. Jesus går fram och rör vid båren och får bärarna att stanna. Dödens obevekliga procession får göra halt. Orden från Jesu mun stoppar dödens framfart: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Som om den döde väcks ur en sömn, sätter han sig upp på sin bår och börjar tala. Så överlämnar Jesus honom åt hans mor.

Folkets reaktion bekräftar det som hänt. De fylls alla av fruktan och prisar Gud. De vet att profeten Elia en gång utförde något liknande och utropar: ”En stor profet har uppstått bland oss. Gud har besökt sitt folk”. Lukas berättar att det som hänt sprids i hela Judeen och landet där omkring.

Kyrkan har bevarat denna händelse i sitt minne och vi har hört vad evangelisten berättat. Varför låter Kyrkan oss höra detta? Varför gjorde Jesus ett sådant under? Han uppväckte ju inte alla döda? Ett första svar är att han vill bekräfta vad profeten Elia hade gjort i det gamla Förbundet. Elia uppväckte änkans son i Sarefat, inte långt från Nain. Också apostlarna uppväckte döda och samme Lukas berättar om det i Apostlagärningarna. Men vad hjälper det oss att höra om sådana underverk? Ett ögonblicks eftertanke påminner oss om att också dessa märkliga mirakler har sin begränsning. De döda uppväcktes till ett förlängt liv på jorden, som ändå skulle sluta i döden. Vad är avsikten med att Jesus uppväckte änkans son i Nain?

Augustinus säger att undret vill uppväcka något ännu större i oss. Det är ett större under att väcka andligt liv i en människas själ än att väcka en död kropp till fysiskt liv. Vår tid kan ifrågasätta det som Lukas berättar. För folket som såg det fanns inga tvivel. De såg med egna ögon. Men, säger Augustinus, även om de förundrades över det kroppsliga miraklet har de därmed inte förstått dess egentliga mening. Det Jesus gjorde för de uppväcktas kroppar, gjorde han också för våra själar. Han vill väcka den tro som ger evigt liv. När modern fick tillbaka sin döde son gladdes hon. Modern kyrkan gläder sig än mera när en människosjäl uppväcks ur sin andliga död.

Varje dop, varje bikt, varje omvändelse, varje hjärtats bön, är ett större under än uppväckandet vid Nains stadsport. Jesus uppväckte den döda kroppen för att visa vad kyrkan vill göra med våra döda själar. Därför ropar aposteln: ”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig.” Andlig död, syndens obevekliga följd, är långt allvarligare än kroppslig död. Den tro som ger evigt liv är långt större än att kroppen uppväcks.

När Benedictus kallar till klosterliv, ställer han frågan: ”Vill du äga sant och evigt liv?” Det är en fråga till varje människa. När människorna imponeras över att Jesus mättat de fem tusen i öknen säger han: ”Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er.” I bergspredikan säger han: ”Sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet, då skall allt detta andra tillfalla er.”

Det utesluter inte att vi måste följa Jakobs anvisning: ”Att söka upp faderlösa och änkor i deras nöd”. Aposteln uppmanar oss att gråta med dem som gråter, men Jesu Syrak säger: Låt gråten vara bitter och klagan högljudd, men trösta dig sedan för sorgen. Han varnar för att sorgen kan leda till död och bryta ner mäniskans styrka. I vissa lägen behöver vi själva höra och kanske säga: ”Gråt inte!” Paulus vittnar om den frihet som tron ger: Han kan vara rik eller fattig, plågad eller glad, förföljd eller prisad. Ingenting får makt över honom. Benedictus ger oss den enkla regeln att ingenting föredra framför kärleken till Kristus.

Vi deltar inte i den procession som går mot död och förintelse. När Kyrkan begraver sina döda står påskljuset i kyrkans kor och vi sjunger om det eviga livet. Paulus talar om den andra processionen. Han kallar den ett triumftåg som sprider kristuskunskapens doft, ”en kristusdoft bland dem som räddas och bland dem som går förlorade, en doft av död till död för dem som går förlorade, av liv till liv för dem som räddas”. Även om våra kroppar måste dö är vi på väg till livet. Jag är viss om, säger aposteln, att varken död eller liv skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

Amen.