Kyndelsmässodagen – Herrens frambärande i templet

Mal 3:1-4 Heb 2:14-18 Luk 2:22-40

Nya böcker – förnyade mysterier

Denna dag tar Katolska stiftet i Sverige några nya gudstjänstböcker i bruk. Dels en ny psalmbok, Cecilia, Katolsk Gudstjänstbok, dels en ny altarmässbok, ett s.k. Missale. Det förra Missalet var från 1987 och har alltså gjort tjänst i 25 år. Vi som fick vara med när det togs i bruk kan vittna om stoltheten och glädjen över att det därmed, för första gången sedan reformationen, fanns en katolsk mässbok på svenska.

En rad faktorer har gjort en ny upplaga nödvändig. Denna andra upplaga av vår mässbok innebär naturligtvis inga ändringar i det väsentliga. Men en del justeringar har behövts för att skapa större trohet mot den latinska originaltexten och därmed tydliggöra att det är samma mässa som firas över hela världen, med alla dessa skiftande språk och liturgiska uttrycksformer. Vi kommer att märka det på några få ställen, t.ex. i syndabekännelse och trosbekännelse, men också i den eukaristiska bönen som prästen ber.

Biskopen skriver i sitt förord: ”Jag överlämnar härmed den nya mässboken och den nya gudstjänstboken till katolikerna i Sverige (och i det svensktalande Finland) som verktyg för en stärkt enhet och enighet i vår katolska kyrka, vilken består av människor från otaliga länder och språkområden, med önskan och bön att den skall hjälpa oss alla att lovprisa Gud på ett vårdat och värdigt svenskt språk. Jag inbjuder våra katoliker, ja, kristna ur alla samfund, att ta del av de skatter som här ligger i öppen dag. Måtte de nya liturgiska böckerna på svenska medverka till att vi lovprisar och tackar Gud med en ny sång och blir ett hjärta och en själ i en enda helig och evigt ung Kyrka.”

I förbifarten ger biskopen också ett passande tema för predikan på denna dag. Han skriver i sitt förord: ”Under kyrkoårets lopp går Jesus Kristus sin barmhärtighets väg tillsammas med oss och låter oss beröra och beröras av hans heliga mysterier. När vi firar de olika etapperna i hans verk här på jorden, men också när vi minns hans Moders och de andra helgonens liv och samverkan med Guds plan, då erinrar vi oss inte bara något som har ägt rum i det förflutna, utan vi dras in i den heliga historien och lever våra liv som med-lemmar av Kristi mystiska kropp. Inget kan för en katolsk kristen vara viktigare och angelägnare än att vörda och vårda de heliga mysterierna och fira dem så värdigt som det bara är möjligt.”

Ett sådant mysterium är ju dagens fest – Symeon med barnet i sina armar. Vilken bild! Den gamle Symeon, Rembrandt målar honom som en blind, står för människans bräcklighet, sårbarhet, åldrande och dödlighet. I denna bräckliga människas famn lägger Maria sitt barn. Det barn som rymmer det nya livet, den nya människan, den levande och ständigt unga, som inte trollar bort vår bräcklighet, men som gjuter in i oss dödliga en kraft som är starkare. Barnet läggs i Symeons händer. Maria och Kyrkan ger oss dessa mysterier för att vi skall få del av det liv som aldrig kan dö.

Det är en bok vi lagt på altaret, dessutom en vacker bok, men den innehåller mysterier, inte tankar eller idéer, inte främst läror och lagar. Det var ett barn som Symeon höll i sina armar. Evangeliet berättar om en människas konkreta historia. Dessa händelser i Jesu liv blir de mysterier vi firar för att själva bli delaktiga i hans historia. Den historia som sedan går vidare och främst skrivs av helgonen. Missalet rymmer inte bara kyrkoåret från advent, över jul, påsk, pingst och fram till nästa advent. Det rymmer också helgonens år, som är evangeliets konkreta fortsättning, den heliga historien fram till tidens slut. Idag är den helige Ansgars dag, Nordens apostel, den sannolikt förste att använda ett missale på ett svenskt altare, dock ej på svenska.

En liten ändring i mässans text, strax före fridshälsningen, klargör helgonens roll och betydelse. Tidigare bad vi: ”Se inte till våra synder, utan till din kyrkas tro”. Nu ber vi: ”Se inte till våra synder, utan till din kyrkas trohet”. Kyrkan består av helgon och syndare, trogna och mindre trogna lemmar i kroppen. Här ber de svagare om de starkare lemmarnas stöd. Vi märker samma mysterium i den egna kroppen. En sticka eller en skada i foten och hela kroppen rycker in, böjer sig djupt ned, för att bistå den arma foten, som kroppen så väl behöver. Så ser samarbetet ut i hela Kristi kropp. Vi ber de klokare om råd, de friska om hjälp, de som har får dela med sig till dem som saknar. Vi ber om helgonens förbön. De starka bär de svaga och de starka mår väl av att tas i tjänst. De förstår att deras gåvor tillhör helheten och inte är deras privata egendom. Fr.a. upptäcker de Kristus i de svagaste. Som Symeon i barnet såg vad alla inte såg. Han håller barnet i sina händer och kan be sitt livs aftonbön: Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid, ty mina ögon har skådat frälsningen.

Det är samma mysterium när prästen lyfter upp Kristi kropp före kommunionen och säger: ”Se Guds lamm, som borttager världens synder. Saliga de som blivit kallade till Lammets måltid.” Jag nämner detta också för att de troendes svar är något justerat: ”Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak,” så långt är orden de samma som tidigare, men så följer en mindre justering i större trohet mot originalet: ”men säg bara ett ord, så blir min själ helad”.

Käre troende, vi tackar Gud för att han genom sin Kyrka lägger sina mysterier i våra händer och i våra liv, för att upplysa och förvandla. Symeon hade inte förlorat hoppet. Han skyndade till templet, ledd av Anden. Den gamle blir ett vittne om det nya och evigt unga livet, den ”evigt unga kyrkan”, som biskopen sade. Vårt ljus slocknar, men aldrig hans. ”Herren skall vara ditt eviga ljus, han och Lammet”.

Låt oss nu, med den nya texten i handen, bekänna vår heliga tro och så fira de heliga mysterierna.

Amen.