2 Söndagen i Advent

Bar 5:1-9 Fil 1:3-6,8-11 Luk 3:1-6

Det är advent!

Advent kan liknas vid vädret, som det har varit på våra breddgrader några dagar den gångna veckan. Hög luft och bländande sol över ett gnistrande snölandskap. Adventstiden ger perspektiv åt vår stund på jorden. I det gnistrande landskapet skymtar en närvaro, som stiger in i vår tid för att ge oss hopp. Människan blir en spanare och fylls av förväntan. ”Res dig Jerusalem, ställ dig på höjden, lyft blicken mot öster”, manar profeten. ”Kom, låt oss tillbejda Herren, Konungen som skall komma,” sjunger klostret innan dagen gryr. Adventetets liturgi förvandlar dem som deltar. Redan i Ordspråksboken ser vi en bild av hoppets kyrka – i kvinnan som ler mot den dag som kommer.

Den helige Benedictus regel har samma perspektiv. Den manar oss att resa oss ur sömnen, att löpa medan vi har livets ljus, så att vi inte dras ner i dödens mörker. Munkfadern vill få oss att upptäcka honom som möter i hela skapelsen och i varje människa. Adventstiden lär oss att all tid rymmer en ankomst.

Men kyrkan känner sina barn och Benedictus sina bröder. Båda vet att vädret inte alltid är klart. Benedictus måste ägna många kapitel åt vardagliga mödor och småaktiga konflikter. Munkfadern känner både de avundsjukas illvilja och de svårmodigas knotande. Men det förminskar inte de stora perspektiven. Han bereder väg för det stora, även om hans medicin kan verka svårsmält. Ofta påminner han om domens dag. Dagligen skall bröderna ha döden för ögonen – för att de skall sätta sitt hopp till Gud och eftertrakta det eviga livet med andens hela begär.

Också kyrkans advent rymmer det närgångna och kärva, personifierat i Johannes Döparen. Han var ingen sagogestalt ovanför historien, ännu mindre någon svärmeande. Evangelisten Lukas anger både vem som var kejsare och vilka som var ståthållare i landet. Vid en bestämd tidpunkt kommer Guds ord till Sakarias� son Johannes i öknen. Han har inte sitt uppdrag från folket. Inte heller talar han för att ”det känns riktigt” för honom själv. Profeten är sänd av Gud.

Johannes’ röjningsarbete är inte något självändamål. Det ska öppna ögonen så att människor ser det som är större: ”Alla människor skall se Guds frälsning”, som profeten sade. Förberedelse har sin möda. Därför är det några som tröttnar. Ofta för att de hört fel. De tror att röjningsarbetet är målet, att allt handlar om moral och regler. Men det är en förberedelse, varken mer eller mindre.

Några vill inte veta av någon förberedelse alls. De vill gå till dukat bord och förväntar sig att Gud ska acceptera dem som de är. Ibland kallas det kärlek. Men vad är den kärlek värd som inte varnar den som går vilsna vägar? Till slut blir de djupt besvikna. Svikna av ett billigt evangelium.

Andra slarvar med förberedelsen. De låter stigarna växa igen. Små ovanor får växa. Lite slarv med orden, eller med sanningen, med vad de lovat, eller med de goda vanorna. Det blir allt längre mellan bikterna. Bönen går på sparlåga. Glädjen byts ut mot förströelser. Utan att de märker det växer stigen igen. Allt oftare fångas de av irritation, klagan eller aggressivitet. De får allt svårare att höra en förmaning. Däremot har de lätt att försvara sig. Utan att de märker det, dras de ner i svårmodets och bedrövelsens klyftor. Där nere är det lätt att tvivla på alltsammans. Framför sig ser de höga berg av bekymmer och olösliga problem. En dag sitter otron i det egna finrummet.

Rösten ljuder, en röst i öknen: Bana väg för Herren. Rensa vägarna från stenar. Räta ut krokiga stigar. Fyll igen klyftor. Sänk höjderna.

För att vi inte ska förlora modet låter kyrkan oss idag också höra ett avsnitt från aposteln Paulus brev till sin älskade församling i Filippi. Många församlingar beredde honom bekymmer, men inte den i Filippi. Han tackar Gud varje gång han tänker på den. ”Jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det.” Aposteln, som i andra sammanhang hotar att komma med käppen, talar här med en mors värme och omsorg. Han längtar efter sina vänner i Filippi med Jesu Kristi ömhet. Han ber att deras kärlek ska växa och bli rik på insikt och urskillning, så att de kan avgöra vad som är väsentligt, fyllda av den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk.

Vägröjning, bekännelse och botgöring, kampen för att återfinna ljuset, är en förberedelse för ”Jesu Kristi ömhet”. Johannes förkunnar inte moralisk uppryckning i största allmänhet. Det orkar ingen människa med i längden. Han säger att vi ska vända blicken och se i annan riktning. Det var när Petrus sänkte blicken, som han sjönk ner i djupen. ”Res dig, Jerusalem, ställ dig på höjden, lyft blicken.”

Omvändelsen har sitt pris. Den är inget trolleri. Lögner och halvsanningar måste rätas ut. Krokiga stigar kan bli raka. Synderna måste ångras och bekännas. Men den sorgen och den mödan är salig. De som sår med tårar skall skörda med jubel. Motgångar och lidande blir inte längre skäl till klagan. Helgonen visar att också motgångar kan förvandlas.

Omvändelse består i att vända sig bort från onda tankar och anropa Gud om hjälp. ”Herre, låt mig få min syn”, som den blinde Bartimeus envist ropade. Och till sin förvåning upptäcka att Gud står för det han lovat.

Högmodet är den svåraste fienden. Oviljan att bejaka sanningen, stor eller liten, ödmjuka sig och be om hjälp. Den ödmjuke har fått det största löftet – att bli upphöjd. Det lilla som människan gör är en beredelse, varken mer eller mindre. Det följs av det stora som Gud gör. Den ödmjuke ska iklädas rättfärdigheten från Gud som en kappa och den Eviges härlighet som en turban på sitt huvud.

Profeten Baruk, han som var profeten Jeremias sekreterare, hans ord ljuder fortfarande: ”Klä av dig din sorgdräkt, Jerusalem, den som du bär i ditt elände, och kläd dig i Guds härlighets prakt.” Det är advent.

Amen.