31 Söndagen under året

5 Mos 6:2-6 Heb 7:21-28 Mark 12:28b-34

Allhelgonatid

Det är fortfarande lite ”Allhelgona” i luften. Vi har nyligen firat både Alla helgons dag och Alla själars dag. Kyrkan låter oss se bortom döden och in i himlen. Dagens evangelium berättar att Jesus säger till en skriftlärd: ”Du har inte långt till Guds rike”. Ordet antyder en rörelse mot ett mål. Det är vad allhelgonatiden visar oss, mitt i novembermörkret. Slutet är inte förgängelse, mörker och död, utan alltings fullbordan i ett evigt ljus. Jesus kallar det Guds rike.

Men Jesu lärjungar har kommit olika långt på den vägen. Kyrkan undervisar oss och säger att ”en del av Jesu lärjungar vandrar som pilgrimer på jorden. Andra har lämnat detta jordeliv och blir renade. Andra är förhärligade och skådar klart Gud själv”. Äldre språkbruk skilde mellan ecclesia militans, ecclesia patiens och ecclesia triumfans, den kämpande, den lidande och den triumferande kyrkan. På jorden, i reningen, i himmelen. Vi som ännu är pilgrimer på jorden ber för de hädangångna och både vi och de döda får hjälp av dem som nått målet. Ty vi hör ihop och tillhör en enda kropp. På olika sätt har vi alla gemenskap i samma kärlek till Gud och nästan. Enheten upphör inte mellan dem som vandrar på jorden och dem som avsomnat i Kristi frid. Tvärtom, säger vår moder Kyrkan, förstärks enheten. De starka stöder de svaga. De som är närmare förenade med Kristus stärker hela kyrkan i hennes strävan efter helighet.

Detta stora mönster, som gäller det yttersta och slutliga, möter vi ju redan på jorden i den mänskliga gemenskapen. Men ofta i förvrängd form. De starka förtrycker och förhäver sig över de svaga. De svaga ger sig hän åt avundsjuka och knotande. Gemenskapen hotas. Det goda alternativet beskriver Benedictus när förnödenheterna skall fördelas i klostret. De skall delas ut efter vars och ens behov, så att alla lemmarna kan leva i frid. I regelns näst sista kapitel säger han att bröderna skall bära varandras svagheter med största tålamod.

Om vi ”förstorar” detta mönster, och inkluderar också de hädangångna, så ser vi Kyrkan, Kristi kropp, ”det universella frälsningssakramentet”. Uttrycket möter i Andra Vatikankonciliets text om Kyrkan. Kapitlet handlar om ”pilgrimskyrkans enhet med den himmelska kyrkan”. Kyrkan på jorden är ett frö till Guds rike.

Den jordiska samhället är i skriande behov av denna tro och detta hopp för att överleva som mänsklig gemenskap på jorden, särskilt inför dödens oryggliga verklighet. De vilsegångna behöver stärkas i hoppet om det himmelska slutmålet. De behöver se längre än till de dödas gravar. Alla människor behöver se en skymt av den stora skaran av alla heliga i lovsång och tillbedjan inför den himmelska tronen. Det eviga mål som Gud berett åt alla dem som älskar honom.

Men hur skall vi våga tro att denna eviga lycka är något för oss vanliga troende, och inte bara för en begränsad skara helgon? Hur skall vi kunna träda in i det ljus som avslöjar hjärtats alla mörka skrymslen? Även om vi dör i tron på Kristus, med skulden utplånad genom förlåtelsen, stärkt av Kyrkans heliga sakrament, så bär vi ändå med oss vår envisa själviskhet. Syndens rötter, vad gör vi med dem? Den brist i kärleken som gör att vi så lätt faller i samma gamla synd igen, så fort frestelsen dyker upp. Det plågar oss och vi måste redligt bekänna och bekämpa det, men vi ändå erkänna att hjärtat inte är alltigenom rent. Och det är de renhjärtade som fått löftet att se Gud.

Den saliga jungfrun Maria var alltigenom ren och obefläckad. Därför kunde hon efter avslutat levnadslopp omedelbart upptas till himmelen. De kanonicerade helgonen har kommit så nära målet att kyrkan vågar säga att de redan nu är framme. Men för de flesta behövs en slutlig rening för att de skall kunna se Gud ansikte mot ansikte. Det är om detta skärselden handlar. Det gamla svenska ordet ”skära” betyder rena. Att denna rening liknas vi en eld betyder att reningen är smärtsam, men syftet är inte utplåning, utan luttring. Som när guldet renas från slagg för att framstå i sin fulla glans och härlighet. Skärselden är alltså ett förstadium till himmelen och måste noga skiljas från helvetet och den definitiva skilsmässan från Gud för dem som slutgiltigt avvisar nåden och kärleken.

Läran om reningen är ett i grunden trösterikt och hoppfullt budskap. Det gör allvar av människans högsta värdighet, att vi är kallade till helighet. Så att vi till slut kan se Gud ansikte mot ansikte och besvara hans kärlek med ett rent och odelat hjärta. I klarsynta ögonblick förstår vi att detta är vår högsta lycka, det vi är skapade till.

Den salige John Henry Newman (d.1890) har beskriver skärselden som mötet med den Helige, präglat av både längtan och förfäran. ”Att längta efter honom när du inte ser honom, och skammen över att se honom, när du tänker på vad det innebär, (det är den svåraste skärselden, en dubbelt motsägelsefull pina). Både en önskan att undvika hans blick (när du vet hur du ser ut i hjärtats innersta), och en ännu djupare längtan efter att få se hans skönhet, renhet och härlighets ansikte”. Det var en slags skärseld när Paulus kastades till marken på Damaskusvägen och var blind i tre dagar, eller när aposteln Petrus mötte den Uppståndne efter att ha svikit honom. Tre gånger upprepade Jesus sin fråga om Petrus älskade honom. Som om Jesus ville rena honom från alla förbehåll. Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade honom. Denna bedrövelse, hans sorg över sin egen rädsla och halvhet var en slags skärseld, en rening, för att ta bort det sista motståndet. Så att Petrus till slut kunde säga: ”Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär”.

Aposteln Paulus liknar hela vårt liv vid en födelseprocess. Hela skapelsen ”ropar som i födslovåndor”. Hela vårt jordiska liv är ett liv på fosterstadiet, i väntan på den fulla befrielsen och nyfödelsen till det eviga och sanna livet. I den slutliga reningen är människan lika utlämnad som när barnet skall födas.

Därför ber kyrkan i varje mässa för de svagaste lemmarna i hennes kropp. Hon låter sig inte hindras av dödens gräns. Den döde kan inte längre själv påverka sitt öde. Därför behöver hon de levandes bistånd. De starka hjälper de svaga

I varje mässa ber vi också om helgonens förbön. Helgonen öppnar fönster till himlen. Det strömmar ut ljus. Ljus i det jordiska mörkret. Utan det ljuset går vårt livs ekvation inte ihop. Utan det ljuset blir livet oryggligt allt mörkare. Helgonen vittnar om ett ljus som lyser starkare ju närmare döden vi kommer. Helgonen stärker oss i hoppet.

Helgonen var fångade av en enda sak, kärleken till Gud. ”Saliga de som har sin styrka i Gud.”

De kan ge intryck av att ”ha sitt på det torra”, men de hör till samma kropp som vi. En kropp där de starka stöder de svaga. De visar sin omsorg om oss, som ännu är på väg.    

De för oss närmare Guds rike, genom kärleken.

Amen.