Att gå sin väg, eller att räkna med nåden

28 Söndagen under året

Vish 7:7-11 Hebr 4:12-13 Mark 10:17-30

Att gå sin väg, eller att räkna med nåden

Evangelisten Markus har skrivit det äldsta och kortaste av våra fyra evangelier. Han berättar steg för steg vad Jesus gjorde och sade, ofta korthugget och utan förklarande kommentarer. I tionde kapitlet har han berättat om hur Jesus välsignat några barn och att han står i begrepp att fortsätta sin vandring mot Jerusalem.

Just när han skall ge sig iväg händer något. En man springer fram och faller på knä för Jesus. Vi får inte ens veta mannens namn (kanske av diskretion, med tanke på vad som hände). ”Gode mästare”, säger han till Jesus. Säkert hade han stor respekt för Jesus, men förstärker det med att kalla honom ”god”. Jesus tar inte emot komplimangen, utan påminner kärvt om att enligt judisk tro ingen är god utan Gud. Jesus utgår från att mannen betraktar honom som en rabbinsk lärare och överdrivna komplimanger hjälper honom inte. Men hans fråga verkar ivrigt angelägen: ”Vad skall jag göra för att vinna evigt liv?”

Jesus hänvisar till budorden. ”Du kan budorden”, säger han. Det är också en första test. Den som frågar efter Gud kan inte nonchalera Guds bud. Jesus räknar upp den s.k. andra tavlans bud, de som handlar om förhållandet till nästan: inte dräpa, inte begå äktenskapsbrott, inte stjäla, inte vittna falskt. Han sparar 4:e budet till sist, ”Visa aktning för din far och din mor”. 9:e och 10:e buden, om att inte ha begärelse till det som tillhör din nästa, får en annan formulering: ”Du skall inte ta ifrån någon det som är hans”. Mannen svarar: ”Mästare” – utan ”Gode”, han har tydligen förstått att fromma överdrifter inte imponerar på denne rabbi – ”Allt detta har jag hållit från min ungdom.” Svaretet låter kanske osannolikt fromt i våra öron, men behöver inte vara osant eller hycklande. Han hade förblivit lagtrogen jude hela sitt liv. Vad var det då som drev honom till Jesus?

Innan Jesus svarar berättar Markus att Jesus ”såg på honom med kärlek”. Den blicken hörde vi beskriven i andra läsningen. Det står om Guds ord att det ”blottlägger hjärtats uppsåt och tankar”. Ingenting kan döljas för den blicken. Men det är inte bara med klarsyn, utan ”med kärlek” som Jesus ser på mannen. Den kärleken är svartsjuk och tål inte konkurrenter. Jesus ser att mannens kärlek till Gud har en konkurrent, dvs. att det finns en dold avgud med i spelet. Märkligt nog tog inte Jesus med det viktigaste av de tio buden i sin uppräkning, det första. ”Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig.” Kanske sparade han det medvetet.

Jesus ser att mannen har en konkurrerande avgud som binder honom. ”Ett fattas dig”, säger han, och fortsätter: ”Gå och sälj allt du äger och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”

Vi vet inte vad mannen tänkte när han hörde detta. Markus nöjer sig med att berätta vad man kunde se på utsidan, i ansiktet och på kroppen. ”Vid Jesu ord mörknade mannen och gick bedrövad sin väg.” Kains blick blev mörk av avund och vrede när han såg att Abels offer togs emot men inte hans. Också den bedrövade ”mörknar”. Den sorgsna och mörka dysterheten. Mannen måste ha väntat sig något annat svar på sin fråga. Detta var han inte beredd på. Bedrövelse har ofta sin rot i att människan inte får det hon hoppats på. Och den yttrar sig i dyster sorgsenhet. Jesu ord måste ha träffat hans svaga punkt. Markus säger kortfattat: ”han gick bedrövad bort, för han ägde mycket”. Han var inte bara förmögen, han var bunden vid det han ägde. Jesus ville befria honom, men han gick sin väg. – Mera får vi inte veta. Markus ger inte näring för spekulationer. Han har berättat det vi behöver veta.

Aposteln Paulus säger att ”kärleken till pengar är roten till allt ont”. Cassianus påminner om att penningebegäret måste ryckas upp med roten, antingen man är fattig eller rik: ”Det är ingen som helst nytta med att inte ha några pengar, om man trots det skulle vilja ha dem”.

Berättelsen går vidare, och nu dras lärjungarna in. De har ju bevittnat vad som hänt. Jesus vänder sig till dem och säger: ”Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” Lärjungarna blir bestörta. När Jesus fortsätter stannar berättelsen upp igen för ett ögonblick. Han tilltalar dem och säger: ”Mina barn.” Det är enda gången hos Markus som vi hör detta tilltal. Det finns bara på ett fåtal andra ställen hos evangelisten Johannes. ”Mina barn” – det rymmer samma intensiva kärlek som han visade den rike mannen. Nu gäller det hans egna älskade lärjungar.

Så upprepar han: ”Hur svårt är det inte att komma in i Guds rike!” Han förstärker det ytterligare: ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike”. Det var förvisso en ordspråksliknande formulering, en medveten överdrift. Men lärjungarna tar det inte som tom retorik. De blir ännu mer förskräckta och säger till varandra: ”Vem kan då bli räddad?”

Innan Jesus fortsätter berättar Markus att Jesus ”ser på dem”. Som han tidigare såg på den rike mannen. Ånyo vill Markus få läsaren att stanna upp – för att höra vad Jesus säger: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.”

Lärjungarna förstod knappast den fulla innebörden i Jesu ord. Men de lyssnade. Och Markus har låtit oss höra. Fortsättningen, om lärjungarna som konkret övergivit ”hus, familj och åkrar”, visar att det inte förlorar sig i billig nåd där allt ändå förblir vid det gamla.

Det Gud begär av sina lärjungar, i smått eller stort, dagligen eller för resten av livet, kan tyckas omöjligt. Hans avsikt är att befria oss. Hans drivkraft är kärleken, och han begär aldrig något utan att också ge oss kraften att fullborda det. I kollektbönen bad vi: ”Låt din nåd ständigt föregå och följa oss, så att vi alltid är beredda att göra det goda.”

Ignatius av Loyola säger: ”Få människor anar vad Gud kunde göra av dem, om de utan förbehåll ville överlämna sig åt nådens ledning, om de tog avstånd från sig själva och helt överlämnade sig åt den gudomlige mästaren, så att han kunde forma deras själar mellan sina händer”.

Amen.